I följande avsnitt avser jag att närmare beskriva vad den forskardiskurs som företräds av Mike Byram handlar om. Texten har koncentrerats till hans teorier, eftersom de är avhandlingens viktigaste teoretiska källa för språk- och kulturdidaktik.
Under ett och ett halvt decennium har Mike Byram, professor vid Durham University, UK, arbetat för att utveckla teorier för inter- kulturell kommunikativ kompetens genom språkundervisning. Ett internationellt samarbete mellan bl.a. litteraturvetenskap, drama, språk- vetenskap, pedagogik, etnografi, socialpsykologi som generellt har gynnat forskningsfältet, har bl.a. burit frukt i Byrams tvärvetenskapliga teori, vilken jag uppfattar fortfarande är under expansion. Inom fältet språk och kultur har han utvecklat ett extensivt kollaborativt arbete med andra forskare från Storbritannien (t.ex. Geoff Alred, Michael Fleming, Carole Morgan, Celia Roberts), övriga Europa (t.ex. Karen Risager, Danmark; Geneviève Zarate, Frankrike; Lothar Bredella, Dieter Buttjes, W. Melde, Peter Doyé, Tyskland;) och USA (t.ex. Claire Kramsch).51
Hans teorier har i synnerhet utvecklats tillsammans med Zarate. De två forskarna gav på uppdrag av Europarådet en teoretisk kultur- didaktisk ram (Byram & Zarate, 1994) för Framework (Council of Europe, 1998). Den ger de gemensamma riktlinjer som ligger till grund
51Forskningsfältet vidgas kontinuerligt. Under senare år har ett antal avhandlingar vilka rör den
interkulturella dimensionen av främmandespråkundervisningen lagts fram handledda av dessa och andra språk- och kulturdidaktiska forskare.
för kursplanearbete i nästan samtliga europeiska stater. Därefter har Byram kontinuerligt utvecklat och kompletterat teorin sammanfattad i en modell, som kommer att presenteras och förklaras nedan.
Byrams teori om interkulturell kommunikativ kompetens utgår som hörs dels från kommunikativ kompetens, dels från vad han kallar inter- kulturell kompetens. Framgångsrik kommunikation värderas inte endast i termer av effektivt informationsutbyte, säger Byram (1997). Det är viktigt att kunna etablera och vidmakthålla kontakter och relationer. Artighet t.ex. är bara ett synligt uttryck för ett helt komplex av fenomen som innebär skillnader i uppfattningar, beteenden och betydelser genom vilka människor interagerar. Det rör sig ytterst om en vilja att närma sig och förstå andra. Denna tankegång är bärande i texter om kommunikation mellan människor, som vi ovan mött hos Kramsch och som har utvecklats t.ex. av Linell (1982, 1998).
Byram (1997) anser att interkulturell kompetens består av fem delvis överlappande savoirs.
3) Skills
Interpret and relate (savoir comprendre)
2) Knowledge
of self and other; of interaction:
individual and societal (savoir)
5) Education
political education critical cultural awareness
(savoir s´engager) 1) Attitudes relativising self valuing other (savoir être) 4) Skills
discover and/or interact
(savoir apprendre/faire)
Figur 2.1. Byrams fem savoirs, komponenter i interkulturell kompe-
tens (Byram, 1997, s. 34)
Den franska termen savoir ”conserves the elegance of French terminology in which knowledge, skills and attitudes can be described” (ibid., s. 55). Savoir står således för en kunskapskomponent som inne- fattar både intellekt och känsla d.v.s. såväl ”hjärna som hjärta”. Inter- kulturell förståelse innehåller en kognitiv och en affektiv komponent (Byram et al 1994). Å ena sidan är det fråga om en intellektuell för- måga att begripa sakförhållanden med hjälp av presenterade fakta och information utifrån. Å andra sidan handlar det om attityder och en
sensitiv förmåga att förhålla sig öppen till det annorlunda. Komponen- terna i interkulturell kompetens är kunskaper, färdigheter, och attityder kompletterade med de värderingar som är en följd av att man tillhör flera olika sociala grupper och ett visst samhälle. Grunden till den interkulturella kompetensen utgörs av den interkulturella språk- brukarens och (kulturför-) medlarens (mediator) attityder. Den teore- tiska modellen åskådliggörs i figur 2.3a.
Nedan översätts och sammanfattas figurens savoirs, kunskaps- komponenter52:
1 Interkulturella attityder (savoir être): nyfikenhet och öppenhet mot andra kulturer; benägenhet att undantränga såväl misstron mot andra kulturer som tron på att den egna kulturen är den enda rätta. Det innebär en förmåga till relativisering och distansering.
2 Kunskaper (savoirs): kunskaper om hur sociala grupper och sociala identiteter fungerar, både i sitt eget land och i den persons land man möter; kunskaper om generella sociala och individuella interaktions- processer och hur de konkret kommer till uttryck; hur andra människor ser på sig själva och kunskaper om andra människor. 3 Färdigheter (savoir comprendre): förmåga att tolka dokument eller
händelser från en annan kultur, att förklara dem och ställa dem i relation till motsvarande i sin egen.
4 Färdigheter (savoir apprendre/faire): förmåga att skaffa sig ny kun- skap om en kultur och dess kulturella praxis; förmåga att hantera kunskaper, attityder och färdigheter i oförberedda autentiska kommunikationssituationer.
5 Kritisk kulturell medvetenhet/medborgarutbildning (savoir
s´engager): förmåga att utvärdera kritiskt på grundval av uttalade
kriterier, perspektiv, handlingar och produkter i den egna och andras kultur och länder.
Denna sista kunskapskomponent har Byram lagt till i ett senare skede av sin teoriutveckling (ibid., 1997). I senare texter (Byram 2001;
52 Eftersom Byram kontinuerligt har bearbetat sin beskrivning av vad komponenterna innebär,
har jag valt att utgå från den senast tillgängliga (Byram, Nichols & Stevens, 2001, s. 5-7). För att förtydliga: Figuren (2.3.a) som sammanfattar teorin är från Byram, 1997, medan den utvecklande texten som jag utgår från för att förklara figuren utgår från Byram, 2001. Det föreligger ingen diskrepans mellan figur och text, enligt min mening.
Roberts et al 2001) skärper han upp kopplingen mellan språk- undervisning, medborgarrättsfrågor och mänskliga rättigheter och framhäver än tydligare i skolans ämnen ”the common ground in the understanding of otherness and self which they share as an educational aim”. Education, d.v.s. bildningsperspektivet i all undervisning tvärs över läroplanen lyfts fram tydligt. Nyckeltermen är foreign language
education i stället för foreign language learning/teaching.
Byram (2001, s. 7) menar att det inte är en fråga om att ändra den lä- randes värderingar utan att göra dem tydliga och medvetna för den en- skilda eleven i mötet med andras värderingar. Hans övergripande in- ställning kan sammanfattas i följande:
There is nonetheless a fundamental values position, which all language teaching should promote: a position, which acknowledges respect for human dignity and equality of human rights as the democratic basis for social interaction. The role of the language teacher is therefore to develop skills, attitudes and awareness of values just as much as to develop a knowledge of a particular culture or country, or of different cultures within one´s own country (ibid. förf. kursivering).
En grundläggande inställning att språkundervisning ytterst syftar till demokratifostran i överensstämmelse med ett värdegrundsperspektiv, i likhet med den svenska läroplanens, är här tydligt uttalad. Att bearbeta attityder och utveckla faktakunskaper om såväl främmande som egna förhållanden är språklärarens uppgift.
Den sammanfattande definition han ger av interkulturell kompetens är följande:
… someone with some degree of intercultural competence is someone who is able to see relationships between different cultures – both internal and external to a society – and is able to mediate, that is interpret each in terms of the other, either for themselves or for other people.53
Jag vill använda mig av socialantropologins vokabulär för att uttrycka samma tanke: Den som har utvecklat interkulturell kompetens kan se hur ”meningsstrukturer i människans inre föreställningsvärld” (Westin, 1999) relaterar till varandra och kan tolka dess yttringar för att själv förstå eller för att få andra att förstå. Det som syns blir begripligt,
genom att man förstår vad som finns under ytan och kan relatera detta till sitt eget synsätt och uttrycksformer.
Byram har i sin teori om ICC övertagit tre termer från äldre forsk- ning av van Ek (1986) om communicative competence (CC), på vilken Europarådet tidigare har grundat sitt språkprogram. Dessa tre är ling- vistisk och sociolingvistisk kompetens samt diskurskompetens men Byram ger dem inte samma definition som van Ek. Den förres defini- tion på ICC är:
… a willingness and ability to interact with someone of different cultural origins on the basis of a conscious awareness of one´s own cultural origins and the relationships between the two.54
Här betonar Byram åter själva viljan att förstå den andre, vilket jag upp- fattar som förutsättningen för framgångsrik mänsklig kommunikation (Linell, 1986, 1998) och ett karaktäristiskt drag för en interkulturell språkbrukare.55 I Figur 2.2 sammanfattas skillnaderna mellan van Ek
och Byram.
CC (van Ek, 1986) ICC (Byram, 1997)
Lingvistisk kompetens (NS) Lingvistisk kompetens (IS) Sociolingvistisk kompetens (NS) Sociolingvistisk kompetens (IS) Diskursiv kompetens (NS) Diskursiv56 kompetens (IS)
Social kompetens (NS)
Sociokulturell kompetens (NS) Interkulturell kompetens (IS) Strategisk kompetens (NS)
Figur 2.2. Sammanfattning av utvecklingen från van Eks begrepp
kommunikativ kompetens (CC) till Byrams begrepp inter- kulturell kommunikativ kompetens (ICC). NS= infödd språkbrukare, IS= interkulturell språkbrukare
54 Plenarföreläsning LMS konferens 2000-04-01. 55 Jämför Kramsch, 1998b s. 83.
56 Här avses ett lingvistiskt diskursbegrepp, diskurs i betydelsen sammanhängande text
van Eks samtliga begrepp har omdefinierats av Byram utifrån den inter- kulturella språkbrukarens horisont. En väsentlig skillnad mellan van Ek och Byram är att den senare kopplar sina begrepp till the intercultural
speaker, medan den förre har the native speaker som norm. Vad van Ek
kallar sociokulturell, social och strategisk kompetens utvidgar Byram till interkulturell kompetens, vilket innefattas i interkulturell kommuni- kativ kompetens (ICC).57 Interkulturell kompetens har den som kan fun-
gera som en mediator, förmedlare, kontakt, överbryggande person, en länk eller brygga mellan två kulturer. Interkulturell kommunikativ kompetens består således enligt Byram av lingvistisk, sociolingvistisk, diskursiv och interkulturell kompetens. Den sistnämnda innefattar i sin tur de fem kunskapskomponenter som redogjorts för ovan.58 Eleven kan
utveckla ICC i klassrummet, under organiserade fältstudier och/eller på egen hand helt utanför skolan.
INTERKULTURELL KOMMUNIKATIV KOMPETENS Lingvistisk
kompetens Sociolingvistisk kompetens Diskurskompetens
Interkulturell kompetens Fem ”savoirs” INLÄRNINGSKONTEXT KLASSRUM Undervisning och lärande FÄLTSTUDIER (undervisning) och lärande TILLÄGNANDE PÅ EGEN HAND lärande
Figur 2.3. Interkulturell kommunikativ kompetens (ritad efter Byram,
1997, s. 73)
57 Figur 2.3c. 58 Se även figur 2.3a.
Byram vill ge ett generellt ramverk tillämpbart i många sammanhang för olika stadier och olika typer av språkinlärning, inte bara i främ- mande språk. Han har utvidgat och exemplifierar ovanstående punkter i en detaljerad målbeskrivning. Dessutom diskuterar han varje punkt in- gående, dels ur ett undervisningsperspektiv, dels i förhållande till ut- värdering av elevens kunskaper (Byram, 1997). Det är teorins svaghet, att den måste hållas generell för att den ska kunna anpassas till olika kontexter, nivåer, åldrar etc. Men det är också teorins styrka, att den är möjlig att omsätta i konkreta undervisningsmål kopplade till utvärde- ring. Även om utvärderingsproblematiken för ICC ännu inte är prak- tiskt löst, är mål för undervisning, lärande och utvärdering formulerade som en sammanhängande enhet.