Intervjun som metod

Två perspektiv på ”kultur” i språkundervisning har använts i avhandlingens tre första kapitel, vilka utgår från en produktsyn respektive en processyn. Å ena sidan finns kultur som essens, något objektivt och statiskt, å andra sidan kultur som konstruktion, något subjektivt och föränderligt. De olika synsätten kan också tillämpas på intervjun som forskningsmetod, vilket nedan närmare ska utvecklas.

Den kvalitativa forskningsintervjun beskrivs och diskuteras av bl.a. Kvale (1997). Han har två metaforer för en intervjuare: som malmletare eller som resenär.140 _{De indikerar olika sätt att se på den kunskap som}

kan skapas genom en intervju, en modern respektive en postmodern syn. Är kunskapen given, d.v.s. finns den att hämta fram som en klump malm som väntar på att bli upptäckt eller är kunskapen en konstruktion? Kvale säger att möten med människor leder till samtal, vilka ger insikter och förändrar såväl intervjuaren som den intervjuade.

Resenären kan också genom samtal leda andra till ny förståelse och insikt, till att de under sitt berättande börjar reflektera över vad som tidigare framstått som självklart i deras kultur (ibid., s.12).

Meningen i en intervju skapas mellan intervjuaren och den intervjuade. Kunskapsproduktionen är en interaktiv process. I enlighet med detta synsätt som jag tagit till mig från etablerad forskning (t.ex. Linell, 1986; Bakhtin i Holquist, 1990; Dysthe, 1996; Kvale, 1997; Säljö, 2000,) är det viktigt att under samtalets gång stämma av med intervju- personen så att tolkningen av det sagda accepteras av avsändaren (Kvale, 1997). Så långt det var möjligt försökte jag återknyta till vad mina intervjupersoner sagt, sammanfatta och ställa frågor som: ”Ska

140 _{En metafor liknande Kvales används av Byram (1997), men med syftning på den som möter}

en ny kultur. Byram ställer vandringsmannen eller resenären (the sojourner) i motsats till turisten.

jag fatta dig rätt att du tycker att … ?” ”Du sa i början av vår intervju ... , hur stämmer det med det du säger nu?” ”Om vi skulle sammanfatta dina åsikter skulle man kunna säga att ...? Tycker du att det stämmer?” etc. Jag lät också vissa personer själva sammanfatta det de sagt eller så gjorde vi det tillsammans i vad jag skulle vilja kalla en ”äkta” dialog. Ett exempel:

U: Det är alltså svårt att hitta material som är konkret. Vad har vi talat om mer? Vi har nämnt …

I: … att man kanske inte kan tillräckligt mycket själv ... Man kanske behöver fortbildning ,…

U: …ja, och så talade vi om signalerna genom...

I: …och metoder, hur man ska låta eleverna arbeta med det. U: Just det. Så att det inte blir att förmedla.

I: Ja, att jag berättar inte allting, utan att man ska få dem intresserade att ta reda på mer själva…

U: …och den här nyfikenheten vi pratade om… I: …att hitta var de ska leta för att ta reda på det…

U: …och vilka signaler som centrala prov och betygskriterier ger. Sen nämnde du tiden, att få organisationen att fungera.

I: Det är också ett hinder kan man säga. Det finns många ämnen och punkter man vill ha tid för. Den här pedagogiska diskussionen, över- huvudtaget kanske man saknar… man inte får tid till den. De flesta undervisar 29-30 tim/vecka.

Samma synsätt fick prägla den uppföljande telefonintervjun (se nedan avsnitt 5.3.2.).

Vem äger meningen? frågar Kvale (1997). Han ser rätten att tolka och tillskriva andras yttranden en mening som en fråga om validitet, men också om etik och makt (se avsnitt 5.5).

Man bör inte här se bort från att de underförstådda eller omedvetna inne- börder som tillskrivs intervjupersoner och patienter helt enkelt kan vara

de explicita och medvetna teorierna hos den tolkande experten (ibid., s. 205).

Det finns alltid ett etiskt dilemma i återgivandet av människors utsagor och en dialog av detta slag kan inte bli helt symmetrisk. Ofrånkomligt är att det är deras resonemang som redovisas, men någon har lett in dem på ett spår de kanske annars inte hade tagit upp. Det är intervjuaren som drar in dem i resonemanget och för samtalet framåt. Utan intervjusituationen hade kanske aldrig ämnet ens diskuterats och förvisso inte samma utsagor funnits. Det ska beaktas att alla lärarna har läst igenom utskriften av sin egen intervju, samtyckt till att den är korrekt återgiven och står för vad de sagt. Naturligtvis finns i nästa led det subjektiva urvalet av citat som är mitt. Urvalet är gjort utifrån mitt perspektiv och kommenteras utifrån detsamma.

Även om jag haft en avsikt att arbeta efter en interaktionistisk princip kan man inte bortse från min egen förförståelse och jag inser givetvis det omöjliga i att kunna ge en annan persons yttranden full rättvisa. Vad jag återger kan således inte göra anspråk på sanning utan är en konstruktion utifrån min horisont.

Det ska också poängteras att vad vi säger och gör är av många skäl ofta något annat än vad vi tänker. Alla yttranden är en del av samman- hanget (Säljö, 2000).

Vad vi får reda på genom att ställa en fråga i en intervju är just vad individen - i den aktuella situationen och givet de villkor man uppfattar gälla - finner rimligt och önskvärt att säga och/eller vad man i hastigheten kommer på (ibid., s.115).

Det är dessutom inte alltid lätt att komma med en tydlig förklaring ens till det man vet, fortsätter Säljö (ibid.). Kommunikation är en förhandling. Det beror också på tillfället vad som blir sagt i en viss situation. Distinkta formuleringar står i relation till graden av medveten reflektion och eftertanke, men en relativt avspänd kommunikations- situation mellan två påbjuder samtidigt en vardagsprägel likt den som ovan har sammanfattats avseende intervjuernas textnivå. Många människor anser att det ingår i den sociala kompetensen och kravet på vanlig hövlighet att vara en tillmötesgående samtalspartner. Man pratar ”runt ämnet” för att inte vara oartig även om man inte har några distinkta uppfattningar om den fråga som ställs. Att som intervjuare

hålla fast den röda tråden och återföra den intervjuade till kärnan innebär en balansgång för att inte störa kommunikationsklimatet. Som jag påpekat tidigare blev en del av intervjuerna av denna anledning väl vidlyftiga.

Jag har försökt ha i minnet det perspektiv som ovan har utvecklats vid analysen av samtalen med lärarna. Ett sätt att nå en större tillför- litlighet är den nyss nämnda återkoppling som gjordes i form av returnerade utskrifter till informanterna samt den uppföljande telefon- intervjun/samtalet, vilket utvecklas närmare i 5.3.2 och 5.5.

Vad informanter säger i intervjuer är endast exempel på vad de kan mena. De intar inte alltid medvetna positioner. Fairclough & Wodak (1997) ser intervjuer som diskursfragment av ett helt korpus. Dessutom är det mycket som utesluts eller utelämnas. Thavenius (1999b) talar i en textkritisk analys av kursplaner i svenska om textens ”tystnader” eller tomrum, Lehrstellen kallar receptionsforskningen dem. I intervjuerna finns det således anledning att lyssna både till vad som sägs och vad som inte sägs.141