Camilla

Camilla har haft en svår uppväxt. Hon växte upp med sin mamma, pappa och bror. Pappan var mycket sträng och slog både sina barn och sin fru. Brodern mobbades även i skolan. Camilla klarade trots de jobbiga familjeförhållandena av skolan utan några större problem och hon utbildade sig till sjuksköterska. Camilla fick senare jobb på en akutmottagning och trivdes bra med det. Det var på jobbet som hon träffade sin blivande man som arbetade där som läkare. Relationen utvecklades och Camilla upplevde en trygghet och lycka som hon tidigare inte känt. Mannen var mycket omtänksam och tog väl hand om Camilla. Camilla beskriver att de började försöka bli med barn då de båda ville ha ett ”kärleksbarn”. Camilla berättar med sorg i rösten att månader och år gick utan att hon blev gravid och de båda mådde mycket dåligt över det. Relationen började nu sakta men säkert att förändras, mannen anklagade Camilla för svårigheterna med att bli gravid eftersom hon tidigare varit rökare han menade på att det antagligen var därför som hon inte blev gravid. Dessa anklagelser var förkrossande för Camilla. Han påpekade ständigt att Camilla var oduglig och började hacka ner på henne alltmer. Camillas psykiska hälsa påverkades mycket negativt och det dröjde inte länge innan Camilla blev sjukskriven från sitt jobb på grund av depression. Under tiden som Camilla var hemma och var sjukskriven så förvärrades mannens

kränkningar av henne, han påpekade ständigt hur oduglig hon var som varken kunde ge han ett barn och nu inte ens hjälpte till med försörjningen. Camilla återkopplar till hennes sjukskrivning då hon under en lång period var hemma ensam om dagarna. Hon upplevde ensamheten som outhärdligt då hon saknade sin familj och arbetskamrater men framförallt några som visade att de brydde sig om henne. Camilla berättar att efter att hennes man verbalt kränkt och

nedvärderat henne under en lång tid fick hon nog och lämnade honom. Hon flyttade till sin bror och uppehöll sig där ett par veckor för att försöka få ordning på sitt liv. Camilla berättar att detta inte var ett lätt beslut för henne att ta och att sakanden mannen var mycket stor. Hon tänkte på honom konstant och hon berättar att hon var orolig att han skulle träffa någon annan. Enligt Camilla så skulle inte någon annan man förstå henne på det sätt som han gjorde varför hon så småningom slutade att motarbeta hans försök att övertala henne att komma hem. Vid återföreningen var Camillas man återigen den kärleksfulla mannen som han var i början. Men det skulle inte dröja länge till innan han återigen började med kränkningar och nedvärderingar av Camilla. Eftersom mannen så snabbt återgick till sitt ”gamla jag” som Camilla berättar så började hon även så småningom att utveckla stark rädsla för hennes man. Hon uppmärksammade hur hans aggression intensifierades allt mer med tiden, Camilla hade lyft upp frågan om de skulle separera igen och då så brusade han upp. Denna diskussion urartade och mannen slog Camilla med knyten näve i magen och i ryggen. Hon berättar hur hon var så chockad och rädd att hon kunde känna hur hennes armar och ben skakade som asplöv. Camilla berättar att detta inte var en engångsföreteelse utan detta beteende och handlande eskalerade med tiden. Vidare berättar Camilla att efter en period så ”hade man lärt sig hur mycket smärta man tål”, men att de ändå dock läkte med tiden. ”Blåmärken eller en bruten arm gör väldigt ont men det läker med tiden.

Men de sår han har gett mig i hjärtat och själen mellan perioderna med slag är fruktansvärda och försvinner aldrig”(Camilla) Camilla berättar hur det som

skedde mellan tillfällena som hon blev slagen var det som hon upplevde som allra jobbigast. Dels alla kränkningar som han utsatte henne för och även rädslan och ovissheten om när hon skulle bli slagen nästa gång. Detta är någonting som de flesta av mina informanter har gemensamt. Trots all misshandel som Camilla upplevde fysiskt och psyksikt så upplevde hon en stark kärlek till sin man, detta var onormalt och speciell kärlek enligt henne själv. Hon berättar : ”Samtidigt som

jag bli helt ensam men om jag hade stannat så skulle han förr eller senare slagit ihjäl mig.” (Camilla) Camilla visar här hur rädslan både var en anledning till att

hon stannade men även till att hon till sist lämnade honom. Hon var rädd för den ensamhet som skulle följa vid en separation då han hade isolerat henne från sitt tidigare nätverk. Samtidigt som hon trodde att om hon stannade så skulle hon inte överleva. Hon visar tydligt hur gränsen mellan hat och kärlek är hårfin och hur känslorna ständigt växlar. Camilla berättar att när mannen har slagit henne visade hennes man ånger och att han skämdes för sitt handlande. Hon berättar vidare att han var allmänt nedstämd och ledsen och ofokuserad på grund av att han

misshandlat Camilla. Detta resulterade i att Camilla upplevde enorm skuld och ångest över ha ”provocerat” fram detta beteende. Jag mår aldrig så dålig som när

jag ser att han mår dåligt… Det gör verkligen ont i mig när både jag och han vet att han har gjort fel.. (Camilla)

6.9 Polisen

Jag har för den här studien även intervjuat en yrkesverksam polis. Polisen har beskrivit hur det vardagliga arbetet ser ut när det inkommer fall av

kvinnomisshandel. Polisen har beskrivit för mig ett ärende avseende

kvinnomisshandel utredes samt hur det handläggs. Polisen förklarar att våld mot kvinnor är vanligt förekommande samt att anmälningar har ökat under åren. Han berättar vidare att det inte är ovanligt att kvinnorna drar tillbaka sina anmälningar för att sedan återkomma igen. I intervjun så har polisen förklarat hur

brottsrubriceringar samt åtal har gått tillväga. Han förklarar att liknande ”ärenden” har i några fall har bedömts olika vid huvudförhandling. Polisen har även

beskrivit sin syn på ”vad våld mot kvinnor är” och han beskriv er att polisens uppgift är inte att ”tycka synd ” om kvinnan utan att objektivt utreda vad som faktiskt har hänt. Polisen beskriver även hur han under sina många år som yrkesverksam polis erfarit att det förekommit fall där barnen har gått i sina föräldrars fotspår. ”Jag minns för några år sedan att det kom in en anmälan om

kvinnomisshandel. När jag såg namnet på den misstänkte förövaren så blev jag förfärad eftersom jag visste att han själv varit offer för misshandel av sin far i ett av mina tidigare ärenden.” (Polis). Polisen berättar vidare att detta är inte det

enda fallet där han sett denna företeelse.

6.10 Kvinnojouren

Jag har även utfört en intervju med en yrkesverksam socionom på kvinnojouren. Socionomen på kvinnojouren har beskrivit hur kvinnorna som söker hjälp avseende sina destruktiva förhållanden ofta är djupt nedgångna. Hon berättar hur det även i många av de mest destruktiva förhållanden ofta enligt deras klienter även finns goda stunder som får kvinnorna att hoppas på att det ska bli bättre. Socionomen berättar vidare att det är mycket vanligt att kvinnorna som kommer dit både känner en stark rädsla för att bli hittade men även en stark skuld över att det har lämnat mannen ensam. Socionomen berättar vidare att det inte är helt ovanligt att även olika myndigheter såsom hälso och sjukvården indirekt

förstärker kvinnornas skuldkänslor. ”Förra året så bodde det en kvinna i 30-års

åldern i vår lägenhet, hon var helt blåslagen. Hennes man hade hotat med självmord om hon inte kom tillbaka. Efter tre dagar så ringde en sköterska från sjukhuset och berättade att hennes man magpumpats efter ett själmordsförsök och att han hade uppgett henne som närmast anhörig så hon borde komma dit”

(Informant kvinnojouren). Kvinnan som hon berättar om hade åkt till sjukhuset och därefter gått tillbaka till sin man. Hon hade först försökt förklara sin situation

för sköterskan men sköterskan hade sagt att det var allvarligt och då hade

skuldkänslorna övertagit. Informanten på kvinnojouren säger att det inte är vanligt förekommande med sådana incidenter men att det med jämna mellanrum händer. Socionomen påpekar att de har på sin verksamhet ofta hört hur deras klienter berättar hur de har bemöts av andra myndigheter. Vidare berättar och förklarar socionomen på kvinnojouren sin förtvivlan över hur andra myndigheter bemöter samt förhåller sig till detta klientel. Verksamheten får via sina klienter

uppfattningen om att det ”tycks” saknas tillräcklig med kompetens våld mot kvinnor ute i samhället. Då kvinnojouren sedan länge tillbaka jobbar främjande och förebyggande så har deras policy varit ledstjärna för deras kamp mot kvinnovåldet. De har i likhet med lagen också sin definition av vad våld i nära relationer är.

7 Analys

När jag hade sammanställt min empiri började jag leta efter likheter och

skillnader. Jag kunde tydligt se många likheter och liknande mönster i de olika förhållandena avseende våldet. De teman som jag uppmärksammade återkom hos flertalet av mina informanter. De teman jag kunnat urskilja redovisas och

analyseras nedan. Jag har satt temana i samband med de teorier och den tidigare forskning som jag skrivit om i tidigare avsnitt.

7.1 Inledning av förhållandet

Samtliga informanter beskriver att det till en början inte fanns skäl att misstänka att mannen skulle kunna bli våldsam. Deras män var till en början kärleksfulla och omhändertagande detta är genomgående i samtliga intervjuer. De beskrev sina män som uppvaktande och omsorgsfulla. Jag har valt ut citat ur vissa av intervjuerna för att illustrera.

Han gick i min pararellklass på gymnasiet, fast han var ett år äldre. Han var killen som alla snackade och fantiserade om. Så när han blev intresserad av mig så svävade jag på rosa moln och kunde inte tänka på något annat än han. Jag kommer ihåg att i början så brukade han alltid köpa med sig små presenter till mig. Då blev jag ju jätteglad. Så här i efterhand så blir man ju att tänka att han kanske gjorde det bara för att manipulera mig. Men jag tror inte det, nej, han älskade mig och visade det på alla möjliga sätt. (Linda) Den starka kärlek som

Linda kände för mannen gjorde enligt henne själv att hon inte såg tecken som hon annars tror sig skulle ha uppmärksammat. Men trots att hon så här i efterhand kan se vissa tecken så har hon svårt att se det som att han manipulerade henne för hon upplevde att kärleken dem emellan var så stark. Med tanke på att han i skolan var ”den alla ville ha” så kände hon sig speciell och utvald när han visade tecken på intresse för henne. Enander och Holmberg (2005) menar att kvinnor i det så kallade kärleksbandet ofta känner sig utvalda och än mer speciella och utvalda om det är en man/kille som hon tror uppskattas och eftertraktas av andra.

Vad är det då som gör att känslan av att vara utvald känns så otroligt speciell och vad är det som gör att dessa kvinnor i kärlekens tillstånd inte ser de tecken som hon annars skulle uppfatta som varningssignaler? Min tolkning av det är att man inte vill tro att den man älskar kan göra en illa därav så finner man ursäkter för saker man annars skulle sett som negativa tecken. Som har uppdagats i

skillnad från andra män till en början enligt informanterna. I de fåtalet fall där mannen beskrivs som annorlunda än andra män i början av förhållandet så har det varit i positiv bemärkelse.

I början, inte bara i början utan de första åren faktiskt var han väldigt omtänksam och känslofull. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag var sjuk. Han tog verkligen hand om mig. Han böt lakan och gjorde soppa åt mig, han ”passade upp” på mig hela tiden. Han till och med sjukanmälde sig själv från jobbet för att kunna ta hand om mig när jag var sjuk. (Gunilla) Gunilla beskriver att mannen var väldigt

omhändertagande och pysslade om henne, inte bara vid det ovan nämnda tillfället utan hela tiden till en början. Detta var någonting som hon inte var van vid. Hon berättar att hon har varit kär och förälskade förut och att kärleken även då varit besvarad men inte ”på samma sätt”. Det här var enligt henne en starkare mer intensiv kärlek. Att det var en mer intensiv kärlek än ”vanlig” är det några av mina informanter som har beskrivit. Vad är det då som gör att de upplever det som att kärleken är intensivare än annan kärlek som de tidigare upplevt?

Jag kunde aldrig tänka mig att han någonsin skulle kunna skada mig på något sätt. Han var så go och kelig. Han skickade jämt söta sms när jag var borta där han skrev hur mycket han saknade mig och längtade efter mig. (Petra ) Även Petra

beskriver att hon aldrig misstänkte att mannen kunde bli våldsam. Men när hon tänker efter så tror hon att de ”gulliga” smsen som han skickade till henne kan ha varit ett första tecken på det enorma kontrollbehov hon senare skulle förstå att han hade där han kontrollerade varje steg hon tog. Men även hon liksom de övriga informanterna beskriver att de inte ville se tecknen som fanns där. I efterhand så säger Petra att hon inser att det inte är (enligt henne) riktigt normalt att man så fort man är borta ett kort tag få 15-20 sms om att han saknar henne och inte kan vara utan henne.

7.2 Beroende

Jag har även kunnat se återkommande mönster hos mina informanter vad gäller beroende. Jag har genom mina intervjuer kunnat urskilja att samtliga av kvinnorna upplevde sig ha ett starkt känslomässigt beroende till mannen.

Jag hade ju ingen annan än honom.. Vad skulle jag göra? Om jag lämnade honom så skulle jag bli helt ensam… Det är inte lätt när man har levt med honom hela sitt liv.. För så var det ju hela mitt vuxna liv har jag haft honom vid min sida.. VI hade ju liksom lovat varandra att finnas där ”i nöd och i lust”, och det ska du veta det var mycket ”nöd” men han var mitt allt ju… (Ivana) Ivana

beskriver liksom ett flertal av de andra informanterna ett starkt beroende till mannen. Ivana berättar att hon har levt hela sitt vuxna liv med sin man och isoleringen har börjat tidigt i förhållandet vilket har resulterat i att hon nu känner att hon inte har någon annan. På liknande sätt beskriver Enander och Holmberg (2005) att visserligen upplever kvinnan ofta att hon inte har någon om hon lämnar honom men de menar snarare dock att så länge hon har mannen har hon ingen. Hur kommer det sig då att Ivana upplever att hon har bara honom? Utifrån Enander och Holmbergs (ibid.) studie och även Lundgren (2004) och min insamlade empiri så tolkar jag detta som att det dels beror på att mannen har avskärmat henne från hennes sociala nätverk. Det kan dock även bero på att kvinnans sociala nätverk på grund utav mannen tar avstånd från kvinnan. Kvinnans, i detta fall Ivanas isolering från hennes sociala värld gör att hon upplever en stor ensamhetskänsla vilket gör affekten av beroende till mannen starkare.

Jag tolererade saker som jag tidigare aldrig någonsin skulle kunna tänka mig. Det fanns bra och det fanns dåliga dagar. Saken var den att de dagar som jag mot slutet kallade ”bra” dagar skulle för några år sedan ha chockat mig. De dåliga dagarna var jag nästintill medvetslös. (Gunilla) Gunilla beskriver hur hon tidigare

har haft svårt att förstå varför en kvinna som blir misshandlad av sin man inte lämnar honom direkt men att hon snabbt insåg att det inte är lätt att lämna sin man. Hon har hela tiden funnit ursäkter till hans handlande. Hon beskriver även hur hennes gränser för vad som var acceptabelt ständigt förflyttades. Precis så som Lundgren (2004) beskriver att gränserna förflyttas och utplånas så är det precis vad som händer för Gunilla. Ju längre tiden går så blir Gunilla medveten om att hennes man kommer att slå henne om hon gör någonting som han anser vara ”opassande”. När mannen har slagit kvinnan första gången så vet hon att han är beredd att ta till våld för att få sin vilja igenom och att det då blir en del i deras gemensamma parprojekt (Hydén 1995). Den manliga överordningen blir tydlig när Gunilla och Britta trots att mannen brukat våld gentemot dem försöker att samspela med honom i deras gemensamma parprojekt, äktenskapet. Gunilla och Britta har i sina äktenskap rollen som underordnad och det kommer att prägla deras äktenskap och gemensamma parprojekt. Hydén (ibid.) skriver: ”Att vinna en äktenskaplig strid kan vara att förlora och att förlora kan vara att vinna” (ibid. s 61). När männen brukar våld mot kvinnan så menar Lundgren (2004) att våldet handlar dels om att styra normen för vad som uppfattas acceptabelt. En kvinna som gör precis vad hon känner för uppfyller vad männen i Lundgrens studie anser vara en negativ kvinnlighetsnorm. När männen brukar våld mot kvinnor så handlar de enligt männen om att styra kvinnlighetsnormen till en positiv norm. De är först när mannen brukar våldet som han lyckas styra kvinnlighetsnormen till enligt honom en positiv kvinnlighetsnorm. När kvinnan vid det laget anpassar sig genom att hon underkastar sig gentemot mannen med lydnad så upplever männen att de har realiserat sin uppfattning om kvinnlighetsnorm. På vilket sätt kan man tolka kvinnornas anpassning i konfliktsituationer? Handlar det om att kvinnorna ger efter männens dominans? Jag tolkar det så att när kvinnorna i

konfliktsituationer anpassar sig med tex lydnad eller tystnad så uppfattar jag det som en överlevnadsstrategi, detta i enlighet med Eliasson (1997). Eliasson menar att det krävs en stor inre styrka hos en kvinna för att klara av att leva i den

osäkerhet som det innebär att leva med en våldsam man. Hon menar att kvinnan inte alls är passiv utan hon har en stor organisationsförmåga och måste lita till sitt eget omdöme. Även om en kvinna klarar av detta under mycket stressfyllda förhållanden så är risken att hon senare när det ”lugnar” ner sig kan få bestående psykiska men.

I en konfliktsituation så försöker kvinnor ofta att förminska ett problem genom exempelvis att de inte vill fördjupa sig i en konflikt även detta är ett tecken på att kvinnan använder sitt omdöme för att så gott det går säkra sig. Min tolkning av detta är att kvinnor tänker strategiskt. Detta har även påvisats i flera av

intervjuerna bland annat i Brittas: ” det är inte alltid jag håller inte med om allt

han säger men för lugnets skull så är jag ofta tyst” ( Britta). Ett strategiskt tänk

från många av kvinnornas sida tolkar jag som att de undviker diskussioner i en konfliktsituation eftersom de är rädda att de säger något som mannen inte vill höra. På så sätt organiserar kvinnorna upp situationen genom att försöka förminska konflikten. Då risken för våld ofta blir ännu mer överhängande om kvinnan går in i en diskussion vilket kan leda till att mannens aggressiva beteende triggas igång mer (Eliasson, 1997).

Precis som Britta beskrev i citatet ovan så var hon ofta tyst för lugnets skull och hon såg det då som att hon hade ”vunnit” eftersom hon då ibland lyckades

undvika en våldssituation. Men likaväl kan man tänka sig att mannen såg det som