Generationsöverföring

Det har i undersökningar påvisats att det föreligger en risk att våld i familjen överförs mellan generationer. I en amerikansk studie så hade dryg 70% av

männen som slog sina fruar bevittnat våld i hemmet under barndomen och knappt 50% hade även själva varit utsatta för våldet (Eliasson 1997). Men är det

verkligen så att om man bevittnar våld i hemmet eller själv blir utsatt för det löper en större risk att i framtiden skada sin fru? Jag har till viss del funnit stöd för det resonemanget i min empiri då två av kvinnorna var säkra på att mannen blivit slagen som barn: ”Jag tror att en av anledningarna till att han slog mig var för att

han inte visste hur han skulle lösa gräl på något annat vis. Det var ju så det alltid hade gått till i hans familj.”(Petra). Petra har beskrivit hur hon kunde se en

generationsöverföring vilket hon tror är en av anledningarna till att hennes man slog henne. Även Ivana berättade att det förekommit våld i mannens familj under hans uppväxt, både gentemot honom och gentemot hans mamma.

Men å andra sidan så menar jag att man ska vara aktsam i detta resonemang om generationsöverföring av våld. Detta med anledning av att det finns även många pojkar som sett sina mödrar bli misshandlade men lyckats bryta mönstret och när de blivit vuxna inte misshandlar sina fruar/flickvänner.

” Både jag och brorsan fick stryk som barn och tonåringar. Men att han skulle

lyfta ett finger mot någon tjej / kvinna de har aldrig hända. Han har till och med blivit mobbad av sina vänner för ”toffel” hela tonårstiden och han är sån än idag” (Camilla) Camilla berättar att även hennes bror utsattes för våld under

uppväxten hemma. Hon uppger dock att hon är säker på att brodern aldrig skulle kunna bruka våld mot en kvinna. Brodern har en mjuk personlighet och uppfattas av andra oftast som den ”lugna typen” och därför mobbades. Detta motsäger forskningen om generationsöverföringen gällande våld mot kvinnor. Men att glorifiera våra närmast stående är inte ovanligt, å andra sidan så anser jag att man kan inte jämföra en syskolrelation med en partnerrelation. För att återkoppla till

Cullbergs (2000) resonemang om kategorier av män som misshandlar så är ju många av männen socialt kompetenta och mycket bra på att dölja sitt beteende för omgivningen.

Sedan så finns det misshandlande män som aldrig tidigare själva blivit slagna eller sett sina mödrar bli slagna som ändå slår sina flickvänner/fruar vilket jag har kunnat se i mina intervjuer. Fyra av mina informanter uppger att de var säkra på att mannen som misshandlade dem inte hade blivit slagen eller bevittnat

misshandel som barn eller tonåring. Två av kvinnorna som jag intervjuade visste inte om mannen hade upplevt alternativt bevittnat våld i barndomen eller inte. Det resultat som har framkommit i mina intervjuer med kvinnor som blivit misshandlade är inte tillräckligt stort för att generalisera utifrån. Jag vill dock poängtera att jag anser att man bör ha en eftertänksamhet beträffande teorier kring generationsöverföring av våld.

De förklaringar som menar att man kan finna orsakerna till mannens våld i händelser och relationer i mannens egen barndom är psykodynamiskt inriktade (Eliasson, 1997).

Min informant hos polisen beskriver hur han under sina många år som yrkesverksam polis erfarit att det förekommit fall där barnen har gått i sina föräldrars fotspår. ”Jag minns för några år sedan att det kom in en anmälan om

kvinnomisshandel. När jag såg namnet på den misstänkte förövaren så blev jag förfärad eftersom jag visste att han själv varit offer för misshandel av sin far i ett av mina tidigare ärenden.” (Polis).

Polisen berättar vidare att detta är inte det enda fallet där han sett denna företeelse. I beskrivningen ovan av generationsöverföring av våld så har fokus varit på överföringen av förövarrollen mellan far och son. Frågan är då om det inte kan finnas en liknande generationsöverföring även hos kvinnorna? Med det undrar jag om inte små flickor som sett sina mödrar bli misshandlade även ”lär sig” att inta en offerroll? Flertalet av mina informanter har berättat hur de under uppväxten både sett sin mor bli utsatt för både psykiskt och fysiskt våld och även själva varit utsatta. Så även om mitt material som tidigare nämnts är för litet för att

generalisera utifrån så har jag åtminstone sett tendenser på att generationsöverföring skulle kunna existera även hos kvinnorna.

8 Slutdiskussion

Mitt syfte med denna studie har varit att undersöka hur man med olika förklaringsmodeller kan förklara och förstå varför kvinnor stannar kvar i destruktiva förhållanden. De ledande frågeställningar som har behandlats under studiens gång har varit: Vad är våld i nära heterosexuella parrelationer och hur byggs våldet upp mot kvinnor i heterosexuella parrelationer samt vad är det som gör att en kvinna stannar kvar i ett förhållande där det förekommer våld. Här nedan så kommer jag till att diskutera och presentera de mest centrala resultaten avseende studien utifrån mina slutsatser som jag kommit fram till i analysen där jag satt mitt empiriska material i samband med tidigare forskning och teorier i förhållande till mitt syfte och frågeställningar.

Mitt intresse för ämnet våld mot kvinnor i heterosexuella parrelationer tog sin form i många återkommande fall i media samt min erfarenhet i

verksamhetsförlagda utbildning och vidare arbete inom socialtjänst där detta klientel var återkommande. Jag har kommit i kontakt med kvinnor som varit

utsatta för våld och därmed känt behovet av att öka min förståelse i frågan. Tidigare så har jag liksom många andra individer i samhället relaterat

kvinnomisshandel mestadels med fysiska slag. Jag har haft en föreställning om vem som är ”offer” samt ”förövare”. Ett offer samt förövarperspektiv existerar givetvis, men att enbart tolka ett fenomen utifrån dessa perspektiv ger en mycket förenklad bild av fenomenet. Min stora rädsla för offer & förövarperspektiv ligger i att allmänheten går miste om mycket dyrbar kunskap om våldet då det måste ses utifrån en bredare kontext.

Våld i heterosexuella parrelationer är ingen privat angelägenhet utan detta är en samhällsfråga och ett stort folkhälsoproblem (Widding Hedin 2002). Vi bör få en ökad medvetenhet om våra egna föreställningar och attityder eftersom människor tolkar våld i nära relationer utifrån sina egna tolkningsramar. När människor får en ökad kunskap och medvetenhet om fenomenet våld i nära relationer så kan de även få en ökad förståelse för de utsatta kvinnorna i en större kontext. Alltså man tillskriver då våldet i nära relationer en annan betydelse (Eliasson, 1997).

Jag har under studiens gång försökt att komma frågan närmare hur våldet har byggts upp i nära heterosexuella parrelationer genom att dels undersöka tidigare forskning samt olika forskares teorier. Jag har ställt tidigare forskning, teorier och min empiri mot varandra för att bilda mig en egen uppfattning av fenomenet. Redan i ett tidigt skede i bearbetandet av min insamlande empiri kunde jag urskilja teman och gemensamma likheter hos mina informanter som jag kunde återkoppla med tidigare forskning och de teorier jag använt mig av.

Jag såg tydliga likheter i inledandet av förhållandet så som att i inget av fallen så har våld eller aggressivitet från mannens sida förekommit från början utan det har successivt byggts upp. Kvinnorna kände sig uppvaktade och männen överraskade ofta kvinnorna på positiva sätt såsom med presenter och blommor. De kände sig även omhändertagna. Samtliga av de forskare som jag har tittat närmare på i min studie, det vill säga Eva Lundgren, Margareta Hydén, Mona Eliasson och Carin Holmberg och Viveka Enander har även varit eniga i detta som kvinnorna återberättar. De menar att mannen har en viss strategi för att ”fånga” kvinnans känslor så att han i ett senare skede kan styra henne. Det jag också kunnat urskilja är att känslorna och passionen i dessa förhållanden enligt informanterna upplevdes som någonting ofantligt och mer intensivare än de tidigare upplevt. Informanterna återberättar att de aldrig tidigare hade upplevt en sådan intensiv förälskelse samt livfullt förhållande. Jag har analyserat kvinnornas upplevelser av den intensiva förälskelsen och sett likheterna hos dom. Den stora likheten hos kvinnornas förhållanden är att de blev något onormalt uppvaktade av sina män i början. En utav kvinnorna berättar att hon kunde få ca 15 sms på en kvart och hon kände sig speciell. Givetvis kan många människor relatera till känslan av att ”känna sig speciell” i början av ett nytt förhållande. En del människor överraskar sin partner med ett dussin sms medan andra kan sjukskriva sig ofta för att få mer tid med partnern. Min uppfattning är att ”dejtningsfasen samt förälskelsefasen” lägger sig något efter att man börjar leva ett samliv. Det är inte ovanligt att det uppstår en del konflikter i ett förhållande de första åren (Hydén 1995). Det är heller inte lätt alla gånger att lämna en del av sitt eget livsprojekt när man ingår i ett gemensamt parprojekt eller så att säga förhållande / äktenskap. En av många orsaksförklaring till hur våld byggs upp i en nära parrelation enligt Hydén (ibid.) är att makarnas egna livsprojekt står i motsats till deras gemensamma parprojekt. Många är

bekanta med definitionen av ett äktenskap som i en typiskt traditionell bemärkelse där man tolkar äktenskap som en social institution. I en sådan institution så som

det traditionella äktenskapet så uppmanar man ansvarstagande och strikt

könsfördelning av ”arbetsuppgifter”. Hydén (1995) menar att man idag försöker att komma ifrån den synen på äktenskapet för att få ett mer jämlikt förhållande. Två av de teoretiker som jag har använt mig av i denna studie för att förklara hur våldet har byggts upp och varför kvinnorna har stannat kvar i de destruktiva förhållandena, kan ställas emot varandra. Då Lundgren (2004) utgår från en mer strukturell förklaringsmodell och har identifierat en normaliseringsprocess så har Hydén (1995) utgått mer från en kulturell förklaringsmodell av kvinnoförtrycket i Sverige. Medan Lundgren (2004) menar att våldet byggs upp i den så kallade normaliseringsprocessen så tar Hydén (1995) avstånd från just det. Hydén menar att man kan inte tro att en kvinna ska uppleva våldet som någonting normalt i sin vardag. Min uppfattning däremot om att definiera vad som är normalt eller abnormalt kan skådas olika med hänsyn till i vilken kontext man tillskriver det i. Cullberg (2000), psykiatriker, som arbetar med män som är dömda för

kvinnomisshandel, utreder orsakssamband till varför männen brukar våld mot kvinnor med en individualpsykologisk förklaringsmodell. I likhet med min frågeställning om hur våldet byggs upp i nära relationer tillskriver han både männen och kvinnorna med dysfunktionella personlighetsstörningar. Cullberg menar på att de dysfunktionella personlighetsstörningarna har sin grund i barndomen. Han menar på att människor redan tidigt i barndomen genom sina primära relationer lär sig att bilda nya relationer och tillskriva relationerna betydelse. Miljön genom de primära relationerna har stor betydelse av hur vi bildar vår egen självbild. Cullbergs individualpsykologiska förklaringsmodeller om hur och varför männen brukar våld mot kvinnor är i likhet med Eliassons förklaringar om hur och varför våldet förekommer.

Utifrån mina informanters upplevelser så tolkar jag det som att en

normaliseringsprocess i likhet med den Lundgren (2004) beskriver faktiskt äger rum vilket gör att jag inte kan ta avstånd från det så som Hydén (1995) har gjort. Genom att mannen ständigt växlar mellan att vara den goda och den onda

samtidigt som han isolerar kvinnan från omvärlden så manipulerar det henne in i ett beroende till mannen. Enligt min tolkning så leder det kvinnan in i en form av manipulerad emotionell trygghet. Det kan tyckas konstigt att en kvinna kan känna någon som helst trygghet med en man som skadar henne både fysiskt och psykiskt men då processen gått så långt att hon har internaliserat våldet så är mannen ofta hennes enda trygghet och referensram (Lundgren 2004). Denna trygghet som beskrivs har jag i mina intervjuer med kvinnorna kunnat urskilja varit en stor anledning till att de trots all smärta de får utså stannar hos mannen. Kvinnan lär sig så som Hydén (1995) beskriver det hur hon ska göra för att minimera riskerna för att utsättas för fysiskt våld och detta resulterar i att en ”social ordning” skapats i deras gemensamma parförhållande. Kvinnan är här underordnad mannen och hon anpassar sig efter honom. Vare sig man väljer att se det utifrån Lundgrens (2004) normaliseringsprocess eller utifrån Hydéns (1995) individuella livsprojekt och gemensamma parprojekt och den sociala konstruktion av över och

underordning som sker i förhållandet så handlar det om att kvinnan på ett

strategiskt sätt anpassar sig efter mannen, ibland medvetet och ibland omedvetet. De emotionella band som beskrivits tidigare av Enander och Holmberg (2005) som de har funnit kan också vara en stark orsak till varför kvinnan inte lämnar mannen. Detta eftersom kärlek, skuld, rädsla, medlidande och hopp alla både var för sig och framförallt tillsammans är starka komponenter i dessa destruktiva förhållanden. Då kvinnan blivit ”manipulerad” så väljer hon att stanna av olika

skäl. Ibland kan det vara att hon ser det som att hon inte har några andra val alltså att hon stannar av rädsla för hur det kommer bli om hon lämnar honom. Det kan även vara så att hon stannar hos mannen på grund av utmattning, hon är så totalt psykiskt nedbruten av honom att hon inte har kraft till att lämna honom eller att hon känner att hon inte förtjänar något bättre.

Jag har så här långt med Enander & Holmbergs, Lundgrens, och Hydéns,

Eliassons och även Cullbergs forskning fått en bra förståelse till varför kvinnorna stannar i dessa förhållanden och även fått det bekräftat av mina informanter. Det har ju varit lite svårare att bara med forskning förstå hur våldet byggts upp men som ovanstående teoretiker beskriver att en man träffar en kvinna som han i början visar en oerhörd uppmärksamhet och omsorg för. Denna omsorg och uppmärksamhet utvecklas sedan successivt till ett behov av att kontrollera henne. Samtliga teoretiker är eniga om att det fysiska våldet kommer efter hand. Det osynliga våldet så som kontroll, isolering och ständiga kränkningar är

inkörsporten till det fysiska våldet både enligt dessa teoretiker och mina informanter.

I de fall kvinnan fortfarande tillåts arbeta så följer han ofta henne till och från jobbet och ringer dit för att kontroller att hon verkligen är där. Han börjar även ställa andra höga krav som att hon ska sluta umgås med manliga vänner, kvinnliga vänner, kollegor samt dra sig tillbaka från nära anhöriga som familj och endast vara med honom. Detta är något som samtliga av mina informanter har bekräftat. Jag kan se att det finns mycket likheter i informanternas samt teoretikernas ståndpunkter och förklaringar till hur och varför kvinnor stannar i ett destruktivt förhållande. En stor utmaning som Enander och Holmberg (2005) har visat och uppklarat är att de har tagit klivet in genom dörrarna och analyserat vad som händer bakom de stängda dörrarna. De studerar alltså kvinnan i relationen och dess karaktär genom vilka känslor som hon hyser för mannen. De specifika som har studerats efter att hon har blivit så pass psykiskt nerbruten är att försöka förstå vad det är för känslor som hon har gentemot mannen och varför. Enander och Holmberg förklarar att kvinnan utvecklar unika emotionella band till sin man. De menar att känslorna vid det här laget fått en speciell karaktär så som att hon ofta hyser ett stort medlidande till mannen. De menar att det hos kvinnor som blivit misshandlade är vanligt med förklaringar så som att mannen haft en svår barndom och att det skulle vara därför som han slår henne. Även dessa känslor bekräftar mina informanter tydligt. I flertalet av mina intervjuer så har det framkommit att kvinnorna hade kännedom om att männen haft en svår barndom och att dom kände ett starkt medlidande med mannen och jag tolkar det som att de på så sätt förklarade männens handlingar. Känslor enligt Enander och Holmberg (2005) är en nyckel till att nå kvinnans uppfattning om både mannen och sig själv på ett själsligt sätt. Informanterna förklarade att hur våldet byggdes upp var genom det verbala och ”osynliga” våldet. Skillnaden mellan rädsla, kärlek och hat har både i Enander & Holmbergs studie och hos mina informanter visat sig vara hårfin. Rädslan är väldigt handlingskraftfull då kvinnorna påverkas väldigt mycket av just ”rädslan” i betänkandet av separation. I många av fallen så krävs det många försök till att lämna mannen för att till sist lyckas. Informanterna och tidigare forskning bekräftar en gemensam nämnare, så som att kvinnor är rädda att bli förföljda, hotade, dödade men de är även rädda för omgivningens reaktioner och att bli ensamma. Även kärlek som nämns är en viktig komponent som påverkar kvinnor i hoppet om att det ska blir bra och att han slutar behandla henne illa. Jag har förståelse över de känslomässiga band som uppstår i ett destruktivt

forskning. De riktar sin forskning främst till misshandlade kvinnor i destruktiva förhållanden. Å andra sidan så tror jag att många kan identifiera sig dessa känslor även i ”sunda förhållanden”. Skuldkänslor och rädsla förekommer även i sunda relationer där våld inte förekommer men har då andra orsaker. Kärlek är också naturligtvis en stark komponent i de allra flesta förhållanden. Det finns många kvinnor som hoppas på att mannen ska ”växa ifrån” vissa beteenden och förändra sig. Med detta så menar jag att det Enander & Holmberg (2005) har kommit fram till i sin forskning är inte generaliseringsbart endast till en grupp kvinnor.

I kvinnans ensamma isolering med mannen som en enda referensram så trots omständigheterna så hyser hon väldigt starka både positiva och negativ känslor men framförallt en form av trygghet (Lundgren 2004). Min uppfattning om denna trygghet som kvinnan känner är att den enligt min tolkning är manipulerad

eftersom mannen i princip har utplånat kvinnans individuella livsprojekt. Vad som en gång var kvinnans bakgrund, värderingar och vad hon ansåg om sin kultur och personliga och sociala utgångspunkter har successivt utplånats i det gemensamma parprojektet. I äktenskapet när båda parternas individuella livsprojekt är motsatsen till det gemensamma parprojektet skapas konflikter. När mannen då brukar våldet skapas enligt tidigare forskning och informanternas berättelser regler om hur man ska och bör vara det vill säga en ”social ordning”. När mannen brukar våld gentemot kvinnan vare sig det är psykiskt eller fysiskt så behöver det inte som många tror handla om bestraffning utan snarare om makt och kontroll(Hydén 1995). Eva Lundgren (2004) menar att när isoleringen är absolut och kvinnan tänker på ett destruktivt sätt om sig själv så kan hon även till viss del dra nytta av isoleringen, genom att på så sätt behöver inte någon få veta vad som sker i hennes liv (då hon upplever det skamligt om någon får veta att hennes man slår henne). Detta är någonting som några av mina informanter har bekräftat, att de skämdes så otroligt över sitt liv att de inte längre ville ha kontakt med andra människor. Walker (1979) menar på att nya beteenden så som offer och förövare roll kan läras in genom så kallad intermittent förstärkning under svåra förhållanden. Hon menar på att dessa beteenden är svåra att utplåna vilket även det är en förklaring till varför kvinnan inte lämnar mannen. Walker betonar starkt att den intermittenta förstärkningen kan bidra till så kallad inlärd hjälplöshet hos kvinnan. Då kvinnan är fysiskt och emotionellt utmattad så kan hjälplösheten läras in genom att hon ständigt blir bestraffad. Sett ur informanternas perspektiv så upplever de att oavsett vad de gör så blir det fel. Vid det här laget har kvinnorna redan för att