Utredningens genomförande
4 Utgångspunkter
5.2 Centrala lagar och förordningar för utredningens analys och förslag
Nedan redogörs för några centrala lagar och förordningar av bety-delse för totalförsvaret, med särskilt fokus på det civila försvaret.
Den beskrivning som lämnas nedan kommer att utgå från de regel-verk som är av betydelse för utredningens analys och förslag och som rör totalförsvaret.
Författningar av betydelse för det civila försvaret
I lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap (nedan kallad LTH) finns bestämmelser om totalförsvaret och beslut om bered-skapshöjningar. Till nämnda lag finns förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap (nedan kallad FTH).
Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt innehåller bl.a. bestäm-melser om totalförsvarsplikt. Totalförsvarsplikt fullgörs genom värn-plikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt. Till nämnda lag finns också förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt.
Lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmark-nadsorganisationer m.fl. att delta i planeringen av totalförsvaret och förordning (1982:1005) med samma namn innehåller, som framgår av namnet, bestämmelser som bl.a. gäller för det privata näringslivet.
Lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara innehåller särskilda bestämmelser som ska tillämpas om Sverige är i krig. Till nämnda lag finns förordningen (1988:1215) om förfarandet hos kom-munerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
Lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (nedan kallad LEH) innehåller bestämmelser som syftar till att minska sår-barheten i kommuners och regionens verksamheter samt till att ge dessa en god förmåga att hantera krissituationer. Därmed ska kom-munerna och regionen också uppnå en grundläggande förmåga till civilt försvar. I förordning (2006:637) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (nedan kallad FEH) finns bestämmelser som ansluter till lagen.
Bestämmelser av betydelse för länsstyrelserna finns i förordning (2017:868) med länsstyrelseinstruktion och i förordning (2017:870) om länsstyrelsernas krisberedskap och uppgifter vid höjd beredskap.
Totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) innehåller föreskrif-ter till ledning för tolkningen och tillämpningen för svensk del av den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter enligt Genève-konventionerna den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer samt enligt 1977 års tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonven-tionerna.
I förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten finns bestämmelser om myndighetens roll inför och vid höjd bered-skap. Enligt instruktionen är Försvarsmaktens huvuduppgift att för-svara Sverige mot ett väpnat angrepp. Försvarsmakten ska främja Sveriges säkerhet och hävda Sveriges territoriella integritet. Myndig-heten ska ha förmåga att värna Sveriges suveräna rättigheter och svenska intressen samt att förebygga och hantera konflikter och krig såväl nationellt som internationellt.
I förordning (2008:1002) med instruktion för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) finns bestämmelser om myndig-hetens roll inför och vid höjd beredskap.
Av central betydelse är också förordning (2015:1052) om kris-beredskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap (nedan kallad krisberedskapsförordningen). Förordningen syftar till att statliga myndigheter genom sin verksamhet ska minska sårbarheten i samhället och utveckla en god förmåga att hantera sina uppgifter under fredstida krissituationer och inför och vid höjd be-redskap (1 §).
Av 8 kap. hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) följer att huvud-ansvaret för att bedriva hälso- och sjukvård i Sverige vilar på region-erna. Regionerna ska också planera sin hälso- och sjukvård så att katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls. Hälso- och sjukvårds-lagen innehåller inte några närmare bestämmelser som närmare anger vilket ansvar huvudmännen har för förberedelser inför och verksam-het under höjd beredskap. Regeringen får emellertid meddela före-skrifter om hälso- och sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara (6 kap. 1 § 2). Regeringen eller den myndighet som reger-ingen bestämmer får meddela föreskrifter om hälso- och sjukvården i fredstid om det ur ett nationellt perspektiv finns behov av kata-strofmedicinska insatser (6 kap. 2 § 3 hälso- och sjukvårdslagen).
Säkerhetsskyddslagen – av betydelse för det civila försvaret Säkerhetsskyddslagen (2018:585) gäller för den som till någon del bedriver verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som omfattas av ett för Sverige förpliktande internationellt åtagande om säkerhetsskydd (säkerhetskänslig verksamhet) (1 kap. 1 §). Om en myndighet, kommun, region eller privat aktör som bedriver sådan verksamhet i Sverige utsätts för ett angrepp, kan det orsaka allvarliga konsekvenser för landets säkerhet. Det kan till exempel handla om verksamheter inom totalförsvaret, rättsväsendet, energi- eller vatten-försörjningen, elektroniska kommunikationer eller transportsektorn.
De här verksamheterna behöver ett särskilt skydd, säkerhetsskydd.
Säkerhetsskydd handlar om att genom förebyggande arbete skydda säkerhetskänslig verksamhet mot spioneri, sabotage, terroristbrott och andra brott som kan hota verksamheten.
I säkerhetsskydd ingår också att skydda uppgifter som rör säker-hetskänslig verksamhet och som därför omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen, eller som skulle ha omfattats av den lagen om den varit tillämplig (säkerhetsskyddsklassificerade upp-gifter).
Arbetet med säkerhetsskydd utgår från en säkerhetsskyddsanalys.
I den utreder verksamheten vad som ska skyddas, mot vilka hot och på vilket sätt. Utifrån säkerhetsskyddsanalysen ska
verksamhetsutöv-aren planer och vidta de säkerhetsskyddsåtgärder som behövs. Åtgär-derna delas in i informationssäkerhet, fysisk säkerhet och personal-säkerhet.
Med informationssäkerhet avses åtgärder som ska förebygga att säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter obehörigen röjs, ändras, görs otillgängliga eller förstörs, och att förebygga skadlig inverkan i övrigt på uppgifter on informationssystem som gäller säkerhetskänslig verk-samhet.
Fysisk säkerhet ska bland annat förebygga att obehöriga för till-träde till områden och byggnader där de kan få tillgång till säkerhets-skyddsklassificerade uppgifter eller där säkerhetskänslig verksamhet i övrigt bedrivs, och att förebygga skadlig inverkan på sådana om-råden och byggnader.
Personalsäkerhet ska förebygga att personer som inte är pålitliga utifrån säkerhetssynpunkt deltar i en verksamhet där de kan få till-gång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter eller i en verksamhet som av någon annan anledning är säkerhetskänslig. Personalsäkerhet ska även säkerställa att de som deltar i säkerhetskänslig verksamhet har tillräcklig kunskap om säkerhetsskydd.