COPE Expertkunskap?

I betänkandet som Barnomsorgsgruppen utkom med 1978 betonas att

föräldrautbildning inte ska ses som en skola där föräldrar förvärvar ny kompetens (SOU 1978:5). I ett senare betänkande från 1997 ges förslag om att man ska ta det ett steg längre genom att benämningen föräldrautbildning ska utvidgas och istället benämnas som stöd i föräldraskapet. Detta för att tydliggöra att föräldrautbildning

26

inte handlar om att utbilda föräldrar. Gustavsson (2004) är av samma åsikt, att föräldrar inte kan utbildas till föräldrar utan att detta är en roll som han eller hon utvecklar. Gunilla menar att COPE inte utbildar föräldrar utan målet är att stödja föräldrar.

Föräldrautbildning låter precis som att man ska utbilda någon till att bli förälder…det går ju liksom inte. Och det är ju inte det man gör med COPE heller. Det är ju inte för att lära någon hur man ska bli förälder. Det handlar ju inte om det…så föräldrastöd är ett stöd för föräldrar. -Gunilla

Vi menar att Gunillas syn på de verksamma kursledarnas roll kan förstås utifrån Starrin och Jönssons (2000) syn på socialarbetarens roll utifrån

empowermentbegreppet. De verksamma kursledarna ska stödja föräldrarna och inspirera dessa till att känna en tilltro till sin egen förmåga som kan leda till han eller hon tar egna initiativ och beslut. Kursledarnas roll kan tolkas som att de ska finnas vid föräldrarnas sida och genom sin förvärvade kompetens i samtal med föräldrarna bland annat genom de konsekvensfrågor som de ställer till föräldrarna, få honom eller henne att tänka över vilka konsekvenser samt möjligheter diverse beslut kan resultera i.

Gunilla menar däremot att hon har erfarenheter av att föräldrar skulle ha stor nytta av att få kunskaper om barns utveckling, då hon ser att det är många föräldrar som ställer alltför höga krav på sina barn utifrån deras ålder. Om föräldrar får kunskap om barns utveckling menar hon att föräldern kan anpassa kraven på barnet utifrån vad han eller hon faktiskt har förmåga att klara av. Detta skulle på så vis minska konflikterna mellan barn och förälder, då föräldern får kunskap om vad som kan anses vara realistiska förväntningar på vad barnet kan klara av. Birgitta beskriver att hon skulle vilja att det fanns ett större utrymme i COPE manualen att tala om barnets utveckling genom ”miniföreläsningar”, då detta är något som föräldrarna har önskat under COPE föräldrastödsprogram. Gunilla har till skillnad från Birgitta inga erfarenheter av att föräldrarna själva har önskat att få mer kunskaper om barnets utveckling. Hon beskriver att hon inte tror att det hade kommit så många föräldrar på dessa ”miniföreläsningar”, då föräldrar idag vill att det ska gå enkelt och resultera i snabba resultat.

Kraven att leva upp till samhällets förväntningar och ideal kan för många individer upplevas som ett stressmoment, där kraven på föräldraskapet är ett exempel (SOU 1997:161). Det handlar inte enbart om att föräldrar ska ha

förmågan att se till barnets behov, utan föräldrar ska även klara av att leva upp till omgivningens och samhällets ställda förväntningar på föräldraskapet (Bäck- Wiklund, 2003). Även Gustavsson (2004) beskriver osäkerheten som föräldrar kan uppleva och att vissa föräldrar måste förkovra sig i sitt föräldraskap för att uppnå tillfredställelse på denna punkt. Bremberg (2004) menar att experters råd och rön gällande föräldraskapet har stor inverkan på föräldrarnas sätt att utöva sitt föräldraskap då föräldrarna vill sitt barns bästa. Detta menar han har inneburit att föräldrars tilltro till sin egen förmåga som förälder har minskat. Ovanstående resonemang om föräldrars osäkerhet i föräldraskapet idag bekräftas av Gunilla och Monica.

Många föräldrar idag är jätterädda att det de gör skadar barnen. /…/ Att man blir för osäker. Det finns så mycket idéer, det finns så mycket metoder och det finns så mycket experter som uttalar sig till höger och vänster. Så man slutar lita på att jag vet vad som är bäst. Jag måste ha

27

någon annan som berättar för mig: ”Att det här är bra, så här ska du göra” – Gunilla

Jag är helt övertygad om att föräldrar idag är väldigt osäkra…de är

jätteosäkra. /…/Man vågar inte…man är så rädd att man ska göra fel. Alla [experter, egen kommentar] säger olika saker. – Monica

5.6.1 Föräldrarna sitter själva på lösningarna

I COPE föräldrastödsprograms manual beskrivs att kursledaren inte ska inta en roll som expert vilken besitter de rätta svaren om föräldraskap, utan ska istället möjliggöra för föräldrarna genom gruppdiskussioner, rollspel samt hemuppgift att hitta lösningarna själva (Cunningham, 2008). Alla informanter betonar att de som verksamma kursledare inte ska inta expertrollen som har de rätta svaren hur föräldrar ska reagera och agera. De menar att deras roll som verksam kursledare ska vara att få föräldrarna, genom interaktion med andra föräldrar, att finna alternativa lösningar genom gruppdiskussioner. Ett exempel kan vara hur man som förälder kan förbättra samspelet med sitt barn. Informanterna nämner att deras uppgift är att hålla föräldrastödsprogrammets ramar och strukturer och få föräldrarna att öka tilltron till sin egen förmåga genom att hjälpa dem att tydliggöra deras kompetens.

Till skillnad från andra föräldragrupper så står inte vi och berättar för dom hur de ska göra. /…/Vi försöker samla ihop, plocka fram och lyfta fram föräldrarnas egen kunskap./…/de har ju alla kunskaper, vi ska bara få det ur dem, via filmen…och via våra rollspel och via diskussionerna. – Susanne

Det är inte så att du går på kursen och att det står en föreläsare och

berättar hur du ska göra och så sitter alla och antecknar /…/utan det är de som pratar ihop. Jag tror att det är därför vinsterna är så stora. Det är de [föräldrarna, egen kommentar] som kommer fram till det. – Monica

Vi menar att informanternas redogörelser ovan tydligt kan härledas till Starrin och Jönssons (2000) syn på empowerment, att individen, i detta fall föräldern, ska uppleva makt och kontroll över sitt liv. Informanternas beskrivningar genomsyras ,enligt oss, av viktiga komponenter av empowermentbegreppet såsom

egenkontroll, kompetens, makt, samarbete, socialt stöd och delaktighet, i enlighet med hur Starrin och Jönsson (a a) och Askheim och Starrin (2007) identifierar begreppet empowerment.

Gustavsson (2004) menar att föräldrar måste skilja på expertkunskaper och deras egen livserfarenhet. Samspelet mellan barn och förälder ska bygga på förälderns livserfarenhet och inte på expertkunskap. Det enskilda barnet ska utgöra källan för inhämtandet av kunskaper om just dennes individuella behov. Gunilla är av samma åsikt, att föräldrarna själva måste komma fram till en lösning som passar barnets individuella behov.

Försöker få dem att komma fram till lösningen, än att vi ska stå och säga: ”Gör så här, gör så här och gör så här”, ”Gör du så här kommer det att bli jättebra”. För det kan ju inte jag säga att det blir…för jag vet ju inte hur deras barn reagerar. Jag känner inte deras barn. /…/”Du vet vad ditt barn reagerar på, det vet ju inte jag”. - Gunilla

28

Även Birgittas beskrivning att föräldrarna är experter och specialister på sina barn och därför sitter inne med lösningarna kan härledas till Gustavssons ovanstående resonemang.

Som vi tidigare nämnt ska de verksamma kursledarna enligt manualen inte agera som experter. Samtliga informanter talar om att föräldrarna ändå uppfattar att de verksamma kursledarna är experter och proffs, vilka har de rätta svaren på alla olika slags problem. Informanterna beskriver att föräldrarna ofta vill att de ska berätta hur de själva hade agerat och vad som är ett korrekt handlande. När föräldrar ber om råd beskriver informanterna att de lägger ut frågan till gruppen.

Ibland kommer föräldrarna med de mest omöjliga…frågor. Och det är ju

inte vi som har svaren. Då frågar vi de andra: ”Hur skulle hon kunna göra istället?” Det är alltid någon som har varit med om någonting liknande…och ger jättebra råd. /…/de vill att vi ska berätta vad som är rätt, så att de kan gå hem och göra det. – Susanne

”Ja, men du kan väl säga det, du…är ju ett riktigt proffs” - Monika

Många vill fråga så där vid sidan av: ”Amen, ni som vet kan inte ni berätta

hur?” och så där. Men vi ska ju inte vara experter på det sättet, utan vi ska vara mer experterna på att hålla i strukturen och ställa frågorna. /…/Det är föräldrarnas egna funderingar och lösningar som ska rotera i grupperna. – Boel

/…/”Hur hade du gjort?”Som kursledare säger man: ”Vad hade ni andra

gjort?”. Och det är ju alltid någon som säger det som…som vi hade sagt. - Gunilla

Boel understryker dock att om föräldrarna skulle föreslå ett otäckt förslag på en alternativ lösning är det kursledarens skyldighet att gå in och bryta.

Informanternas ovanstående citat menar vi tydligt exemplifierar det vi tidigare nämnt, nämligen föräldrarnas osäkerhet i rollen som förälder och den stora rädslan av att ta ett felaktigt beslut som skadar barnet. Vi menar att informanterna handlar enligt Askheim och Starrin (2007) samt Starrin och Jönsson (2000) när de under lektionstillfällena inte kommer med tillrättavisningar om hur föräldrarna ska eller inte ska agera. Informanterna gör inte själva ett aktivt ställningstagande när föräldrarna efterfrågar råd, utan lägger tillbaka frågan till individen och gruppen. Detta kan ses som att de betraktar föräldrarna som aktörer som själva vet var skon klämmer.

Vi har beskrivit ovan att informanterna talar om att föräldrarna ser dem som experter på föräldraskap, även om de själva inte vill framstå som några experter. COPE:s kursledarmanual beskriver att kursledarna inte ska träda in i rollen som expert som har de rätta svaren (Cunningham, 2008). Det råder delade meningar om huruvida våra informanter väljer att gå lite utanför manualen och exemplifiera COPE:s strategier utifrån egna erfarenheter i rollen som förälder. Birgitta är av åsikten att det är viktigt att hon som verksam kursledare inte talar utifrån sina egna erfarenheter av att vara förälder. Gunilla beskriver, som vi tidigare nämnt (Se 5.6.1 Föräldrarna sitter själva på lösningarna), att föräldrarna är experter på sitt eget barn och att hon som verksam kursledare inte kan ge förslag på eventuella lösningar till enskilda föräldrar. Även om Gunilla har denna ståndpunkt menar hon att hon och hennes kursledarkollega Angelica delar med av sina lyckade och misslyckade försök i rollen som förälder. Gunilla beskriver att hon och Angelica gör detta för att visa föräldrarna att även de som verksamma kursledare kan ha konflikter i samspelet med sitt eget barn. På frågan hur hon upplever att

29

föräldrarna tar emot deras val av att delge sina egna erfarenheter uttrycker hon följande:

Det verkar som att det uppskattas väldigt mycket. Alltså vi har pratat om… jag och Angelica…att det känns som att det ger en väldig trovärdighet i och med att vi är mitt uppe i det själva. – Gunilla

Bandura (1977) beskriver att en individs tankar och funderingar om sitt eget beteende formas genom att observera andra individer. Hans resonemang menar vi kan kopplas till Gunillas ställningstagande om att hon vid vissa tillfällen delger föräldrarna sina egna erfarenheter om att vara förälder. Gunillas respektive hennes kursledarkollega Angelicas exempel på misslyckanden respektive lyckade försök menar vi skulle kunna tolkas forma föräldrarnas funderingar om hur de agerar som föräldrar. Detta kan sedan vara en referens till hur de väljer att agera i sitt föräldraskap.

Informanterna talar om att det är viktigt att påtala att COPE föräldrastödsprogram inte är en metod som löser alla problem i samspelet med barnet samt att föräldern måste få förståelse för att förändringen av ett inlärt beteende tar tid.

Men det är vi också jättenoga med att påpeka för föräldrarna: ”Det här kommer inte att lösa allt. Ni kommer inte att få en konfliktfri vardag, för det får ingen småbarnsförälder” /…/Och det är ju… föräldrarna vill ju att det ska gå fort: ”Vi märker ju fortfarande ingenting”. ”Men du har gått här i fem veckor [skratt]. Vad förväntar du dig ska hända på fem veckor?”. Det händer… det tar tid. – Gunilla

Man är inte mer än förälder. Det handlar inte om att man…alla gör man fel.

Somliga dagar orkar man inte bortse från någonting…då står man i hallen själv och skriker. – Monica

Det finns ju inga enkla lösningar utan det är ju…ett långsiktigt…det går

upp och ner. – Catarina

Vi menar att informanternas ovanstående uttalanden kan ses som ett sätt att få föräldrarna att inse att COPE föräldrastödsprogram inte är ett verktyg som löser alla svårigheter vid alla tillfällen och att förändringen tar tid.