I insamlingen av empirin framkom det att samtliga biståndshandläggare upplevde ett
förändrat arbetssätt på grund av covid-19. Samtliga berättade att inga hembesök görs på grund av den rådande pandemin och att all kontakt med de äldre sker via telefon. Vidare upplevde samtliga biståndshandläggare att telefonkontakten generellt är välfungerande. En del påtalade dock att det trots allt var begränsande att inte träffa de äldre fysiskt, ansikte mot ansikte. Samtliga biståndshandläggare upplevde att deras arbete med våldsutsatta äldre kvinnor hade påverkats av restriktionerna till följd av covid-19 och de betonade vikten av fysiska möten vid ärenden rörande våldsutsatthet.
“De fysiska besöken gör väldigt mycket, att se personen, hemmet, mimiken.” - Emma. “Jag tycker att det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få träffas och prata och… se det med egna ögon, men man har fått tvinga sig själv att lita på det man hör
och ställa frågor ordentlig så att man får en uppfattning om hur det ser ut… i hemmet.” - Sara.
Som citaten ovan beskriver upplever biståndshandläggarna att de fysiska mötena med de äldre våldsutsatta kvinnorna är en viktig del i arbetet kring av upptäckten av våldet. Vidare påtalade de att upptäckten av våldet hos äldre kvinnor troligen har minskat i samband med att
biståndshandläggarnas hembesök upphörde. I enlighet med Moser Hällen & Sinisalo (2018) har socialarbetaren ofta en betydande roll i upptäckten och uppmärksammandet av
våldsutsatthet hos äldre kvinnor (a.a.). De fysiska mötena är en grundläggande del i upptäckten av våld i nära relation.
Vidare i insamlingen av empirin beskriver biståndshandläggare Ella en osäkerhet vid telefonsamtal med äldre kvinnor där misstanke om våldsutsatthet finns. Detta eftersom det i telefonsamtal med den våldsutsatta äldre kvinna inte gick att säkerställa att kvinnan var ensam och att hon på grund av det kanske inte vågade öppna upp sig om våldsutsattheten.
Nedanstående citat beskriver sammanhanget.
“Jag kan inte veta om en kvinna är själv eller om det är någon mer i rummet. Hade jag åkt hem till henne hade det varit annorlunda. Jag kan inte säkerställa att den här kvinnan inte
har blivit påverkad av någon annan i det hon svarar.” - Ella.
Som biståndshandläggare Ella beskriver i citatet ovan kan det vara svårt att läsa av situationer genom telefonmöten. Tecken på att den äldre kvinnan utsätts för våld kan lätt förbises. Som beskrivs i avsnittet om tidigare forskning finns det en mängd olika tecken på våldsutsatthet. Det kan vara fysiska skador men även, som Ella beskriver i citatet ovan, att kvinnan inte tillåts vara ensam i möten och att kvinnan visar rädsla samt osäkerhet gentemot hennes partner (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Sådana tecken kan vara nästintill omöjliga att
uppmärksamma via enbart telefonkontakt, vilket visar att fysiska möten kan vara avgörande för socialarbetaren i dess upptäckt av våldsutsatthet.
En annan av de intervjuade biståndshandläggarna, Emma, uppgav att det fysiska mötet med den äldre kvinnan ofta var viktigt för att skapa trygghet och förtroende till
biståndshandläggaren. Enligt Emmas erfarenhet var det fysiska mötet särskilt viktigt för att kvinnan ska våga berätta om sin utsatthet, vilket beskrivs i citatet nedan.
“Det är en fördel att komma hem och sitta och prata… att kvinnan får ett ansikte på mig… den här närheten gör någonting med människor.”- Emma.
Eftersom personer som blir utsatta för våld i nära relation sällan spontant berättar om sin utsatthet, kan en tillförlitlig relation mellan biståndshandläggaren och den äldre kvinnan vara betydande för kvinnan att öppna upp sig. Forskning visar att kvinnor tenderar att först söka informellt stöd (Örmon, et al., 2014; Ekström, 2016). Genom att skapa en tillförlitlig relation kan biståndshandläggaren gå från att vara ett formellt stöd till ett informellt stöd. Den äldre våldsutsatta kvinnan kan tack vare den tillförlitliga relationen möjligtvis uppleva minskad rädsla och oro över hur socialarbetaren kommer att reagera på våldsutsattheten (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Dock kan det vara problematiskt eftersom det råder en maktobalans mellan socialarbetaren och den äldre kvinnan. Socialarbetaren är i en överordnad position gentemot klienten, kvinna, vilket kan vara utmanande i möjligheten att skapa en nära och tillförlitlig relation (Mattsson, 2015).
Under insamlingen av empirin framkom det att det rådde delade meningar om
biståndshandläggarnas tankar kring pandemins möjliga följder för den våldsutsatta äldre kvinnan.
“Jag tror att kvinnan blir utsatt för våld oavsett om det är corona eller inte …jag tror inte att det gör någon skillnad, inte för äldre i alla fall.” - Sara.
Biståndshandläggaren Sara förklarar i ovanstående citat att hon ansåg att pandemin inte skulle ha några särskilda följder för våldsutsatta äldre kvinnor. Tidigare forskning visar att pandemin kan bidra till en ökad social isolering, men biståndshandläggare Sara menar att våldsutsatta äldre kvinnor kan vara socialt isolerade, även innan pandemin bröt ut. Detta i enlighet med tidigare forskning som visar att våldsutsatta äldre kvinnor utsätts för psykologiskt våld där våldsuttrycket kan vara social isolering (Saveman, 2011; Jönsson, 2004; Kristensen & Risbeck, 2004).
Flera biståndshandläggarna påtalade att de trodde att den rådande pandemins påföljder skulle komma att påverka våldsutsattheten hos äldre kvinnor. Den främsta anledningen, antog biståndshandläggarna, var den ökade isoleringen i hemmet. Detta beskrivs av
biståndshandläggare Emma i citatet nedan.
“Våldsutsatta kvinnor är oftast redan isolerade... nu ännu mer… Stunder att få vara själv har minskat... Den här pandemin har haft en mycket negativ och förödande effekt för våldsutsatta
kvinnor.” - Emma.
I ovanstående citat beskriver Emma hur våldet kan öka på grund av ökad social isolering. Hon menar att den våldsutsatta kvinnans tid med hennes partner, våldsutövaren, ökar på grund av pandemin och den ökade isoleringen, vilket i sin tur kan höja risken för ytterligare
där person över 70 år uppmanats att stanna hemma och undvika onödiga sociala kontakter bidragit till en ökad isolering för de äldre. I enlighet med den insamlade empirin kan en ökad isolering ha lett till att många äldre har fått ett ökat omsorgsbehov och även i många fall hamnat i en underlägsen maktposition och därmed även en beroendeställning gentemot omsorgsgivaren (a.a.). Genom att sätta en viss åldersgräns manifesteras en maktutövning där personer över 70 år betraktas som svaga och i behov av vård och omsorg (Krekula, et al., 2005). Maktutövningen kan i sin tur leda till fördomar och diskriminering av äldre genom föreställningar och antaganden om att olika egenskaper och beteenden orsakas av ålder (a.a.). I den intersektionella feministiska analysen är kvinnan hierarkiskt underordnad mannen. Vidare i den intersektionella analysen påverkar maktstrukturer och kategorier varandra. I ålderskategori är yrkesverksamma norm, vilket gör att äldre personer som inte arbetar underordnas. I samspelet mellan kategorierna kön och ålder, blir kvinnan dubbelt underordnad på grund av sitt kön och höga ålder, vilket leder till en dubbel utsatthet för kvinnan (Mattsson, 2015; Krekula, et al., 2005).
7 Slutsats och diskussion
I studiens avslutande kapitel presenterar vi vår slutsats där vi besvarar studiens syfte och frågeställningar som en sammanfattning av studiens resultat. Vidare i kapitlet för vi en diskussion kring studiens resultat kan tolkas och generaliseras. Kapitlet avslutas med en diskussion kring tankar och funderingar som har väckts under arbetets gång samt förslag på vidare forskning rörande studiens ämne.