Socialarbetaren ska i sitt arbete med våldsutsatta äldre kvinnor vara tillgängliga och kunna bistå med lämpliga insatser. Det kan dock vara problematiskt eftersom olika verksamheter är specialiserade inom olika områden. Ökad specialisering kan innebära svårigheter för den enskilde biståndshandläggaren att tillämpa en helhetssyn och därmed bistå med de insatser som tillgodoser den våldsutsatta äldre kvinnans hjälpbehov (Ekström, 2018).
I intervjuberättelserna framkom det i majoriteten av intervjuerna att den största utmaningen, i biståndshandläggarnas arbete, var att insatserna som verksamheten erbjuder var begränsade. Biståndshandläggarna nämnde att den största begränsningen avsåg att insatserna byggde på frivillighet. Citat nedan från flera biståndshandläggare får illustrera det.
“Asså vi har ju bara frivilliga insatser… Vi måste både ha den enskildes samtycke till att prata med anhöriga eller sätta in insatser i hemmet… och vill de då inte ha insatserna så
tar det stopp.” - Ella.
Som citatet beskriver är samtycke en avgörande del i verksamhetens arbete med äldre. Enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) måste den enskilde ge samtycke till samt själv ansöka om insatser. Detta kan vara utmanande för den enskilde biståndshandläggaren eftersom etiska dilemman kan uppstå när biståndshandläggare ser den äldres hjälpbehov medan den äldre själv kanske inte har en insikt i sin situation.
Nedanstående citat beskriver riktlinjer samt brist på insatser inom verksamheten och förvaltningen som stora utmaningar i arbetet med våldsutsatta äldre kvinnor.
“Det är våra riktlinjer egentligen som sätter stopp, det är egentligen inte lagen för lagen har inget kön, ingen ålder… alltså… det är liksom… det är riktlinjerna i så fall och strukturen på
vår förvaltning som gör att vissa utesluts.” - Sara
Specialiserade verksamheter innebär en begränsning i utbudet av insatser vilket kan komma att inverka på den helhetssyn som arbetet enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) ska grunda
sig i. Vidare ställer bristande insatser krav på biståndshandläggarna eftersom de måste
anpassa verksamhetens resurser till den våldsutsatta äldre kvinnans hjälpbehov. Lipsky (2010) menar att gräsrotsbyråkraten, biståndshandläggaren, har ett ansvar gentemot medborgaren, den äldre våldsutsatta kvinnan, samt organisationen. Ett sådant tudelat ansvar kan vara utmanande för den enskilde biståndshandläggare eftersom hen är utbildad att bemöta den enskilde utifrån hens unika förutsättningar samtidigt som organisationens ramar styr och begränsar biståndshandläggaren och dess bedömningar (a.a.). Biståndshandläggaren måste därmed anpassa kvinnans hjälpbehov efter organisationens uppdrag, resurser och insatser, snarare än att anpassa kvinnans hjälpbehov utifrån hennes unika situation. Lipsky (2010) menar att otillräckliga resurser, i detta fall bristen på insatser inom den avsedda
verksamheten, kan leda till att gräsrotsbyråkraten utvecklar genvägar och förenklingar för att kunna hantera pressen och ansvaret de har. Gräsrotsbyråkraten kan därför komma att hantera den upplevda pressen i arbetet genom att skjuta över ansvaret på andra, vilket kan bidra till att den äldre våldsutsatta kvinnan hamnar i kläm.
Samtliga biståndshandläggare uppgav att en möjlighet i deras arbete var insatser i form av hemtjänst som kunde vara ett alternativ för en våldsutsatt äldre kvinna. Genom att säkerställa hemtjänstens närvaro i hemmet kunde kvinnans säkerhet öka. En del uppgav att insatserna gick att anpassa medan andra menade att det fanns vissa begränsningar i form av krav på omsorgsbehov som måste uppfyllas vid vissa insatser.
“Vi kan sätta in hemtjänstinsatser, men det är mer typ personlig omsorg... inte insatser som är inriktade till våldsutsatta kvinnor. Man lägger helt enkelt in besök för att kontrollera att kvinnan har det bra i hemmet. Men…. hon måste ju ha ett hjälpbehov. Man kan inte bara få
en insats beviljad hur som helst.” – Eva.
Som citatet ovan beskriver, uppgav biståndshandläggare Eva att ett alternativ för den
våldsutsatta äldre kvinnan kunde vara att förflytta henne från hemmet genom att exempelvis bevilja en korttidsplats eller ett särskilt boende men att insatserna enbart kunde beviljas utifrån ett särskilt omfattande omsorgsbehov, enligt socialtjänstlagen (SFS
2001:453). Biståndshandläggarna styrs av organisationen, dess mål och riktlinjer, men även av deras egna resurser, bestående av utbildning och erfarenhet, vilket kan komma att påverka hur de utnyttjar sitt handlingsutrymme (Lipsky, 2010). Under intervjuerna framkom att biståndshandläggarna hade olika syn på hur de i sitt arbete såg på sitt handlingsutrymme samt hur de kunde utnyttja det i deras beslutfattande (a.a.). I nedanstående citat beskriver
biståndshandläggare Emma en möjlighet i arbetet med våldsutsatta äldre kvinnor. Emma berättar att insatserna utreds utifrån individens behov i centrum (IBIC) där individens behov sätts i fokus istället för att fokus läggs på insatsen.
“Jag upplever det, sånt handlar mycket om vilken ledning man har, om man kan prata och tänka utanför riktlinjerna. Vi utreder ju utifrån IBIC. Då ska man inte tänka insats utan
behov.” - Emma.
Emma upplever att en möjlighet i arbetet är hennes handlingsutrymme. Emma anser sig ha ett stort handlingsutrymme i sitt arbete med äldre genom arbetssättet IBIC. Emma kan genom utbildning samt personliga och yrkesrelaterade erfarenheter komma att utnyttja sitt
handlingsutrymme mer jämfört med de biståndshandläggare som inte delar samma utbildning och erfarenheter (Lipsky, 2010). Enligt IBIC ska utredningar rörande äldre ta hänsyn till den enskildes unika hjälpbehov. Trots att Emma, tack vare IBIC, har en uppfattning om ett stort handlingsutrymme är hon styrd av organisationen och dess ofta otillräckliga resurser (a.a.).
Biståndshandläggarnas upplevelser kring samverkan med andra verksamheter och förvaltningar går isär. Biståndshandläggare Emma nämner i intervjun att hon hade
erfarenheter av god samverkan med andra verksamheter rörande våldsutsatta äldre kvinnor, vilket hon även såg som en möjlighet i arbetet.
“Vi hade en god samverkan... i detta fall tog folk sitt ansvar.” - Emma.
Emma beskriver i ovanstående citat att en tydlig ansvarsfördelning bidrar till en god
samverkan. En bra samordning och samverkan upprätthålls genom en bra samordning olika förvaltningar och verksamheter emellan (Ekström, 2018). Genom en god samordning och samverkan möjliggörs tillämpning av en helhetssyn för att kunna tillgodose den våldsutsatta kvinnans unika behov.
Flera biståndshandläggare upplever dock en utmaning i samverkan med andra verksamheter. De upplever samverkan som dålig, främst på grund av sekretess som råder mellan olika förvaltningar. Sekretessen upplevdes påtagligt begränsande vid samverkan med Individ- och Familjeförvaltningen men även med hälso- och sjukvården. Särskilt vid exempelvis
samordnade individuella planer (SIP) krävs att den våldsutsatta äldre kvinnan samtycker till samverkan mellan olika verksamheter för att SIP:en ska kunna genomföras.
“Den tycker jag är dålig, jättedålig, men det handlar om sekretess och grejer, det är ingenting annat… för vi är inte samma förvaltning, hade vi varit samma förvaltning hade det
varit annorlunda, såklart.” - Sara.
Enligt offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400) måste den enskilde samtycka till att information utbyts mellan olika förvaltningar. Utan den enskildes samtycke, begränsas samverkan mellan dem. Flera biståndshandläggare delade upplevelsen om att samverkan mellan de olika förvaltningarna fungerade dåligt. De menade att ansvarsfördelningen i många fall blev otydlig samt att den våldsutsatta äldre kvinnans samtycke var en grund för att
samverkan skulle bli möjlig.
Ekströms (2018) menar att samverkan och samordning mellan olika verksamheter och förvaltningar ofta brister, vilket är en konsekvens av att verksamhetsområden i det sociala arbetet har specialiserats. Vidare menar Ekströms (2018) att en förutsättning för att möjliggöra en bra samverkan är bra samordning, vilket verkar vara en bristande del på
arbetsplatsen. I intervjuerna framkommer det att majoriteten av biståndshandläggarna, genom deras upplevelser av bristande samverkan, bekräftar Ekströms resonemang.
Majoriteten av biståndshandläggarna upplevde dock att samverkan inom förvaltningen fungerade bra, men det förekom delade meningar om tjänstemannamöten. Flertalet biståndshandläggare upplevde dem som särskilt välfungerande medan en upplevde tjänstemannamöten som onödiga relaterat till bristande insatser inom verksamheten. De intervjuade biståndshandläggarna upplevde att den bristande samverkan kunde resultera i att den äldre våldsutsatta kvinnan hamnade i kläm.
Vid insamlingen av intervjumaterialet blev det tydligt att en helhetssyn måste tillämpas i arbetet med våldsutsatta äldre kvinnor. Vidare blev det tydligt att det är problematisk för den enskilde biståndshandläggaren, då tillämpning av helhetssynen är svårt att tillämpa i
praktiken. För att tillgodose den våldsutsatta äldre kvinnans behov, framgår det att samverkan mellan olika verksamheter och förvaltningar är ett måste. Inom Omsorgsförvaltningen kunde biståndshandläggarna enbart erbjuda insatser som är kopplade till fysiska begränsningar eller
kognitiva nedsättningar, vilka inte alltid tillgodoser kvinnans hjälpbehov avseende
våldsutsattheten. Under intervjuerna framkom det att Individ- och Familjeförvaltningen erhöll insatser rörande våldsutsatthet och därför är en samverkan, förvaltningarna emellan, en nödvändighet för att bistå den äldre våldsutsatta kvinnans omfattande hjälpbehov.
Sammanfattningsvis visar insamlingen från intervjuberättelserna att tydlig ansvarsfördelning och samverkan mellan olika verksamheter kan vara möjligheter i arbetet. Vidare visar empirin att enbart en förvaltning inte kan hjälp den våldsutsatta äldre kvinnan utan hennes samtycke.