De fem biståndshandläggare som har varit verksamma på arbetsplatsen i mer än ett år har gått en utbildning om våld i nära relationer. Av dem har en biståndshandläggare gått en mer fördjupande utbildning. De biståndshandläggare som varit verksamma på arbetsplatsen i mindre än ett åt hade inte gått en utbildning under deras tid på arbetsplatsen. Samtliga fem biståndshandläggare som hade gått utbildning rörande våld i nära relation upplevde att de hade fått tillräckligt mycket kunskap om området för att kunna tillämpa det i sitt arbete. Trots utbildning på arbetsplatsen om våld i nära relationer nämnde flertalet biståndshandläggare, likt citaten nedan, att de önskade att kunskapen och informationen som utbildningen gav upprepades kontinuerligt. Flera biståndshandläggare önskade även att fördjupande utbildningar om våld i nära relationer mot äldre erbjöds på arbetsplatsen.
“...jo, men det tycker jag att jag har fått (kunskap)… men man glömmer ju bort sånt så det kanske hade behövts mer, alltså att man får gå något sånt igen.” - Kim.
Ovanstående citat beskriver, i enlighet med Moser Hällen & Sinisalo (2018), hur
socialarbetaren måste ges rätt förutsättningar för att kunna ställa frågor om våldsutsatthet. Lipsky (2010) menar att utbildning inverkar på hur biståndshandläggare kommer att använda samt utnyttja sitt handlingsutrymme. Genom att socialarbetaren får kontinuerlig information och utbildning samt att ämnet belyses på arbetsplatsen, kan socialarbetaren stärkas i sin yrkesroll och därmed känna en större trygghet i arbetet med våldsutsatta äldre kvinnor. Vid frågan om hur biståndshandläggarnas arbete och rutiner rörande våldsutsatta äldre kvinnor ser ut svarade samtliga att rutiner kring våldsutsatthet fanns på arbetsplatsen.
Samtliga biståndshandläggare uttryckte dock en osäkerhet kring vilka rutinerna var samt hur de skulle tillämpas i arbetet. I följande citat framkommer osäkerhet kring arbetsplatsens rutiner gällande våld i nära relationer, men att ärenden rörande våldsutsatthet lyfts gemensamt.
“…jag är tämligen säker på att vi har rutiner och att det finns någon typ av checklista. Men jag kan inte säga att jag är 100% säker... sådana ärenden lyfter vi gemensamt.” - Emma.
Att biståndshandläggarna upplever en osäkerhet kring riktlinjerna och rutinerna kan kopplas till Lipsky’s (2010) teori om gräsrotsbyråkrati. Lipsky (2010) menar att de offentliga
organisationernas riktlinjer och rutiner ofta är vaga och motsägelsefulla, vilket kan försvåra tillämpningen av dem. Att gemensamt på arbetsplatsen lyfta ärenden rörande våldsutsatthet kan vara bra eftersom etiska aspekter och dilemman kan förekomma (Saveman, et al., 1992). Den enskilde biståndshandläggaren kan dock komma att påverkas i sitt handlingsutrymme. Svensson, et. al., (2008) menar att handlingsutrymmet i en organisation kan komma att utnyttjas relativt lika eftersom traditioner kan påverka den enskilde biståndshandläggaren. Att gemensamt lyfta ärenden kan vara bra för att verksamheten ska ha en samsyn. Samtidigt måste den enskilde biståndshandläggaren utnyttja sitt handlingsutrymme genom att tillgodose den äldres behov med de insatser som finns att tillgå (Lipsky, 2010).
Vidare i insamlingen av empirin ställdes frågan om biståndshandläggarna ansåg sig ha ett särskilt ansvar gentemot de äldre kvinnorna som de möter i sitt arbete som blivit utsatta för våld i nära relation. Svaren på frågan gick isär. I nedanstående citat berättar
biståndshandläggare Emma att hon ansågs sig ha ett ansvar i sin roll som biståndshandläggare att agera på misstankar om våldsutsatthet.
“Jag bär inte att ansvar att förhindra det, men om jag ser någonting så måste jag agera på det.” - Emma.
Enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) ska yrkesverksamma inom socialnämnden agera på misstankar om våld genom att göra en orosanmälan. Citatet ovan går att koppla till Mattssons (2015) teori om yttre och inre kategorier i det sociala arbetet. Socialarbetaren och
socialnämnden tillsammans ingår i den inre kategorin som har ett tolkningsföreträde och står i en överordnad maktposition gentemot klienten, den äldre kvinnan (Mattsson, 2015). När socialarbetaren, som tillsammans med klienten ingår i den yttre kategorin, kan en rollkonflikt skapas eftersom socialarbetaren, beroende på sammanhanget, kan tillhöra både den inre och den yttre kategorin. Rollkonflikten grundar sig i problematiken kring att tillhöra två olika kategorier, med olika maktpositioner, men att enbart agera utifrån en (Mattsson, 2015; Lipsky, 2010).
Resterande biståndshandläggare uppgav att de inte bar ett specifikt ansvar att förhindra våldet. Vidare uppgav de att de inte ansågs sig bära ett särskilt ansvar med hänvisning till brist på insatser avseende våldsutsatthet. Flera av biståndshandläggarna uppgav även att ansvaret låg på Individ- och familjeförvaltningen som har insatser rörande våldsutsatta kvinnor.
Biståndshandläggarnas upplevelser var dock att Individ- och familjeförvaltningen insatser inte var anpassade för äldre våldsutsatta kvinnor.
“De (Individ- och familjeförvaltningen) lägger ofta över äldre personer på oss även om det är dem som har resurserna.” – Eva.
Eftersom välfärdssektorns olika kommunala verksamhetsområden har kommit att
specialiseras allt mer, har olika verksamheter fått skilda inriktningar (Ekström, 2018). Under insamlingen av empirin framgår det att den undersökta verksamheten främst är inriktad mot äldre personer, deras hjälpbehov och insatser som tillgodoser dem. Äldre våldsutsatta kvinnor kan dock vara i behov av insatser som tillgodoses av flera olika verksamheter, som i
föreliggande studie exempelvis kan vara Individ- och familjeförvaltningen. För att kunna den helhetssyn som socialtjänstlagen (SFS 2001:453) förespråkar, kan insatser mellan olika verksamheter behöva samordnas (a.a.)
Sammanfattningsvis är utbildning inom ämnet våld i nära relationer och tydlighet kring rutiner och riktlinjer viktiga delar i verksamheten för att den enskilde biståndshandläggaren ska kunna utnyttja sitt handlingsutrymme på bästa möjliga sätt för att tillgodose både de äldres behov och verksamhetens krav.
Enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) har den enskilde biståndshandläggaren ett ansvar att anmäla misstanke om våld, men vidare åtgärder kräver den enskildes samtycke. Utan den enskildes samtycke bryts rådande sekretess eftersom verksamheterna, med relevanta hjälpinsatser, i föreliggande studie tillhör olika förvaltningar. Eftersom verksamhetens
insatser grundar sig på frivillighet begränsas biståndshandläggarens möjligheter att hjälpa den våldsutsatta kvinnan med ett uteblivet samtycke.
6.2.1 Belyses våldet på arbetsplatsen?
I samtliga intervjuer framkom att biståndshandläggarna ansåg att problematiken kring våldsutsatta äldre kvinnor inte belystes tillräckligt på arbetsplatsen. Tre av
biståndshandläggarna uppgav att problematiken enbart belystes när ärenden gällande våldsutsatta äldre kvinnor blev aktuella.
“Det finns nog ett stort mörkertal… det är när det går för långt som det uppmärksammas.” - Ella.
Majoriteten av biståndshandläggarna uppgav att de önskade att problemet belystes mer för att öka medvetenhet om problemet och därmed även upptäcka förekomsten av våldet.
“Där är jag nog lite tveksam… vi är för dåliga på att upptäcka det.” - Emma
Enligt tidigare forskning har socialarbetaren en betydande roll i upptäckten och
uppmärksammandet av våldsutsattheten (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Vidare har tidigare forskning även visat att socialarbetarens kunskap om våld i nära relationer ökar upptäckten av kvinnors våldsutsatthet. Förekomsten av våld i nära relation kan vara svårupptäckt eftersom det inte alltid finns några tydliga tecken eller att tecknen kan vara överlappande med symptom på sjukdom. Ytterligare en försvårande omständighet i upptäckten kan vara att kvinnan ofta döljer sin våldsutsatthet (Saveman, 2010). Att belysa problemet ytterligare kan göra att det biståndshandläggaren är mer uppmärksam i sitt arbete vilket kan öka möjligheterna att upptäcka våldet.