Dagens meningar eller d et gam la evangeliet Ingen av de predikningar som hålls 1908 utelämnar att beröra problemen

med den »tidstypiska kristologin«, det vill säga den bild av Kristus som aktörerna i stiftet uppfattar att forskningen och de nya kultur­

förhållandena kräver att förkunnelsen ska förmedla. Carl Th. Åberg rik­

tar kritik m ot ansatsen att skapa vad han kallar en »intelligensreligion«, formad av »nyrationalismen« genom spekulationer, filosofiska begrepp och en »detroniserad Kristus«. Enligt Åberg kan detta inte leda till annat än en »kulturpredikan« allt efter »dagens meningar och hugskott«.44 Jo­

han A. N ym an beklagar att allt som inte kan verifieras empiriskt måste lämnas åt ovissheten, vilket är detsamma som att rasera den kristna tradi­

tionen. Ett arbete som han menar utförs av ledande teologer:

Och så mycket farligare ter sig detta arbete i syfte att bringa fram hopp­

lösheten såsom en dess mogna frukt, som allt går under namn af att

»bringa klarhet och visshet i hvad som förut varit inhöljdt i mytens dunkel och berott på lösa antaganden och oriktiga föreställningar i en tid och hos människor, som voro i saknad af nog vid blick och tillräckligt

1 6 2 •

klar omdömesförmåga för att kunna skilja mellan sken och verklig­

het«.45

N ym an är skarp i den kritik han riktar mot den så kallade rationalistiska teologin och dess företrädare, vilka han ger namnet »tidens vise«. De beskrivs i metaforer och liknas utifrån 2 Petr. 2: 17 som »källor utan vat­

ten, skyar som drifvas af en stormvind«. Och från Jud. 1:13 beskrivs de som »vilda hafsvågor som uppkastar sina egna skändligheters skum, irrstjärnor, åt hvilka det svarta mörkret till evig tid är förvaradt«. Nym an uppmanar de aktiva i stiftet att med all kraft motarbeta det arbete som dessa utför, oavsett att de själva måste framstå som både oansenliga och okunniga.46 Johannes Lundblads predikan uttrycker missmod. Han upp­

lever att det prästerliga ämbetet, trots de glädjeämnen som finns, är fullt av missräkningar och lönlös möda. Han säger sig ständigt uppleva en kväljande känsla av oduglighet och hopplöshet inför den allt mer framträ­

dande yttre och inre fientligheten m ot kristendomen. Den kristna tron tycks honom betraktad av »nutidsmänniskan« som ett övervunnet sta­

dium som innebär att han med många andra delar erfarenheten av att

»avkristningen« är en medveten strävan i den moderna kulturen. Till denna strävan finner han att företrädare för kristendomen själva bidrar:

Hand i hand med denna öppna förnekelse går undermineringen af bibelns auktoritet. Bibeln, så heter det t.o.m. från teologiska lärostolar, är icke Guds ord. Det är en sammanblandning af sanning och lögn, af saga och verklighet, och hvad särskildt andra artikeln beträffar, så är däruti egent­

ligen ingenting mera sant, än att Jesus blef korsfäst, död och begrafven.47 Ämnet för 1921 års prästmöte är kyrkans relation till staten, men även här är frågan om traditionens innehåll och prästens egen roll i stort sett lika närvarande. John H ansson talar om att många ser sig stå »kring kyrkans sjukläger«, och menar att några gläder sig medan andra sörjer och söker botemedel. Kyrkans fortsatta marginalisering leder honom till frågan -h u r de ska nå den nutida människan som blivit främmande för Gud och kristendom? H ansson finner inte att den moderna teologin kan vara ett verksamt botemedel. M en inte heller ser han ett ivrigt fasthåll­

ande vid det traditionella, det dogmatiska och de kyrkliga formerna som ett botemedel. Inget av detta anses kunna vända trenden och ge kristen­

dom en dess attraktionskraft tillbaka.

Det fanns en tid, då bekännelsetrohet och ren lära, delaktighet av kyrk­

liga former och institutioner ganska allmänt betraktades såsom känne­

tecken på fromhet. Men möjligheten, kanske ofta verkligheten av för­

bindelsen mellan korrekt bekännelse och inkorrekt vandel, ren lära och orent liv, nitisk kyrklighet och faktisk okristlighet bidrog stark till att bringa denna uppfattning i misskredit.

I våra dagar vet man, att läran icke är liv, huru viktig för detta hon än må vara. Man tror icke på sanningen av kristendomen, därför att någon studerat teologi eller bekläder ett prästämbete. Man vill ha andra vittnes­

börd, det levande livets vittnesbörd. ... erfarenhet... från ett hjärta, som blivit fattat av Kristus, ... Vår kyrkas framtid beror i mycket av sådana församlingsmedlemmar och församlingslärare.48

Förändringarna måste enligt H ansson ligga på ett djupare plan i en tid som frågar efter det praktiska och realistiska. Detta ser han överensstämma med den ursprungliga kristendomens eget väsen, eftersom det redan vid kristendomens framväxt var den praktiska tillämpningen som var den verksamma faktorn, vilket är ett bevis för att tron måste uttryckas i hand­

ling. Möjligheten till att övervinna misstron m ot kyrkan, prästerna och kristna i allmänhet, ser han därför avhängig förkunnelsens innehåll och mål och deras egen roll som traditionens förmedlare. Det handlar för H ansson om prästens och församlingsmedlemmarnas förhållande till Kristus. Att tron på och kärleken till Kristus blir sådan att den förmår ta sig uttryck i en utgivande kärlek till medmänniskan. H ansson förmodar att de alla är överens om att denna väg till att återge kyrka och kristendom dess betydelse, inte är betingad av några nya uppseendeväckande tankar.

Det handlar för honom enbart om att »det gamla evangeliets kraft« får sitt uttryck i det praktiska livet.49

Axel Olsson menar att det är »bristande självkännedom och bristande Jesuskännedom« och det ivriga sysslandet med det mångahanda som le­

der till att de i sin ämbetsutövning låter själva kvantiteten, handlingens mångfald bli huvudsaken, och kvalitén, tron och kärleken bli bisak:

För vår personliga del behöva v i ... följa med vår tid och dess utveckling, ... för att kunna möta vår tids människor med det, som ensamt kan ...

tillfredsställa alla tiders och alla människors djupaste andelängtan, näm­

ligen Jesu Kristi evangelium.50 ... Stå vi på trons och kärlekens fasta grund, då skola vi i vårt vittnesbörd och vår förkunnelse icke låta oss

• 1 6 4 •

behärskas av människors mångskiftande tankar om Jesus och hans verk, utan vi kunna på grund av egen troserfarenhet bekräfta, vad skiftens ord vittna om honom, .. . 5I