D e t expressiva u ttrycket Rousseau visade vägen till naturen som den moraliska källan, men tog

själv aldrig det steg som vissa av företrädarna för romantikens expres- sivism to g .65 Även om han uppfattade naturens kraft, dess élan, som något av ett »substitut« för Guds nåd, lösgjorde han aldrig den inre rösten från Gud/Försynen som dess ursprung. M en i romantikens ex- pressivism kunde de känslor som den inre rösten frammanade förstås mäktiga att i sig själva, i likhet med »Kants förnuft«, avgöra vad som är det goda eftersom naturens kraft är det goda. Återigen visar Taylor en ytterligare förstärkning av individualismens subjektivism:

... the inner voice of my true sentiments define what is the good: since the élan of nature in me is the good, it is this which has to be consulted to discover it. Rousseau never took the radical step to this much more subjectivist position. ... All that was needed was for the inner voice to cut loose from its yoke fellow and declare its full moral competence. A new ethic of nature arises with Romantic expressivism, which takes this step.66 D en inre rösten är här inte bara som hos R ousseau lösgjord från ett traditionellt teistiskt schem a, utan också från Rousseaus deism och den på kristen substans reducerade gudsbilden. Risken blir, sett ur ett kristet perspektiv, att det enda som kommer att kvarstå är en obestäm ­ bar panteism.

Förutsättningen för naturen som källa sträcker sig tillbaka till den tid då »ontic logos« började förlora trovärdighet. Tilliten till att m änni­

skan, genom att rationellt betrakta en yttre ordning, kunde se sig själv som insatt i ett av Gud givet meningsbärande sammanhang, ersattes av

deismens förtröstan på delaktighet i Guds/Försynens funktionella ord­

ning. När också denna förtröstan allt mer förlorade trovärdighet sam ti­

digt som människan inte längre kunde känna sig tillfreds med dualismen och det instrumentella tänkandet träder naturen som källa in som för­

klaring på delaktighet i en större ordning. Vi ser att utvecklingen har rört sig bort från det yttre till det inre, från det objektiva till det subjektiva.

I romantiken är det inte en m anifestation av Guds skapelseordning som kommer till uttryck och som m änniskan har delaktighet i. Flär är det m änniskan som subjekt som genom sin känsla uttrycker delaktighet antingen i den livskraft som genom strömmar all natur, eller i en Gud i eller bortom naturen. Under romantiken får kontakten med naturen en självständig och avgörande betydelse, känslan får ett värde i sig.67 För­

ståelsen av naturens kraft som en i oss själva inneboende källa åtföljdes av en expressiv syn på det mänskliga livet. Romantikens expressivism betyder en ny teori om m änniskan och språket, som förväntades hela upplysningens kluvna människa genom att förena kropp och själ, upp­

levelsevärld och tankevärld. Det kunde rädda henne från det »distanse­

rade tänkandets dödliga grepp«:

It is now what realizes and completes us as human beeings, what rescues us from the deadening grip of disengaged reason.68

Det expressiva, kreativa och nyskapande språket, som ska förstås i vid mening och innefatta även kroppsspråket, blir tillsammans med konst­

arterna de främsta m edierna för att uttrycka känslan av enhet och delaktighet i en ordning större än människan själv. Konsten kunde inte längre betraktas som avbildning, ’m im esis', utan den måste förstås som skapande, ’p o ie sis\ ett unikt uttryck för en kreativ, nyskapande process.

Ser vi vad den expressiva verksamheten eller det expressiva uttrycket innebär, kan vi också se att expressivfsmens antropologi handlar om självmedvetande och självkänsla, om självförverkligande och identitet.

Självmedvetandet är en vision hos jaget och därmed också en självkänsla som kommer till uttryck genom språket och konsten. Dessa medier be­

skriver inte bara en värld utan dessutom uttrycker de en m edvetande­

form där tänkandet är oskilj bart från känslan, vilken som sådan har ett inneboende tankeinnehåll. Expressivismens antropologi blir ett helande från dualismen som kom med Descartes genom att känsla, tanke och

• 54 ^*

vilja åter blir ett oskilj bart helt. I den expressiva antropologin förenas dessutom det omedvetna med det medvetna, det omedelbara med det medelbara. Kropp och själ, vår natur och vårt medvetande bildar en harm onisk enhet, allt sprunget ur samma källa. I det expressiva ut­

trycket kommer den skapande konstnären till klarhet över sig själv och världen, vilket föder ny självmedvetenhet och ny självkänsla som leder till ett självförverkligande som klargör identiteten. Det färdiga verket uttrycker ett budskap som är identiskt med konstnärens känsla och vi­

sion, men som för den skull inte kan bedömas som något »subjektivt«, då det är ett autentiskt uttryck för den sanna naturen. Det kan som sådant ställa anspråk på sanning, och det behöver därför inte heller med nödvändighet referera till något utöver sig själv. Romantikens formule­

ring av det expressiva uttrycket förde till att både konstnärer och intel­

lektuella vände sig till känslorna som moralisk källa och vägvisare. All skapande konstnärlig verksamhet kunde förstås som ett nytt sätt att uttrycka upplevelsen av det transcendent numinösa i den traditionella tron.69 Religionen syntes möjlig att ersättas av konstarterna genom den sublima känslan av förverkligande, helhet och frihet de frammanade:

Herder puts it too bluntly: »The artist is become a creator God«. ... As a mediator of spiritual reality to humans, the artist can be likened to a priest, as Schleiermacher sees i t , ... a true priest of the Highest in that he brings Him [God] closer to those who are used to grasping only the finite and the trifling; he presents them with the heavenly and eternal as an object of pleasure and unity.70

Romantikens expressivism kunde ge ord åt att människans natur var ämnad att komma till kreativt utryck. Herder vidareutvecklade R ous­

seaus tankar till en teori om språket, vilket inte bara tänktes sammansatt av tecken som får sin betydelse genom att det refererar till något, utan språket förstods också som det nödvändiga m ediet som skapar och ut­

trycker självmedvetandet. Det expressiva språket är lika med en speci­

fikt mänsklig medvetandeform. Denna expressiva antropologi formulerar Herder i en tid när människan kommit att förstå sig delaktig i en mäktig livsström, vilken han beskriver som en känsla av sympati som genom ­ strömmar all natur. Herder utgår ifrån tesen att »varje människa är sitt eget mått, ett mått som består av ett för henne själv unikt ackord, en

sam-klang av alla hennes känsloförnimmelser.«71 Taylor understryker att det

»mått« Herder beskriver blir »fött« inom människan själv, vilket innebär att varje enskild människa äger en absolut originalitet som ska förverk­

ligas. Det är enligt Taylor en för henne unik väsensegenskap som i för­

verkligandet inte kan tillåta att något utifrån kom m ande tvingar sig på.

Tesen innehåller därför något nytt som han anser överskrider både den grekiska filosofin och kristendomen. Såväl Aristoteles tal om att för­

verkliga en bestämd Form som Paulus nytestamentliga tal om att för­

verkliga gåvor utifrån en viss kallelse, innebär att det finns något på förhand givet. Vad som blir nytt i Herders tes är att denna innehåller ett förverkligande som inte kan vara beroende av någon utifrån given mening eller ändamål.

Taylor förefaller mena att även om Herder åter tar upp Aristoteles holistiska syn på människan och dessutom tanken på förverkligandet av ändamål så handlar det ändå om, att det som människan förverkligar och definierar sig i relation till är hennes egen »m åttstock«, eller unika väsensegenskaper. Herders tes är därför jagrelaterad och omfattar lika väl som i fråga om Jaget som moralisk källa föreställningen om m änni­

skan som ett självdefinierande subjekt. Idén om en absolut originalitet leder enligt Taylors mening till en radikal individuationsprocess, det vill säga att självförverkligandet sker i ett radikalt oberoende, som också formar identiteten. D essutom avspeglar idén en uppfattning om att människan har nått en känsla av att vara »ett själv« som bär på ett inre djup, »djupare« än vad Augustinus tänkte. Istället för ett beroende av det givna meningssammanhanget upplever människan en känsla av obe­

roende som leder till en m edvetenhet om att hon själv måste, genom att uttrycka sig själv, skapa mening, ändamål och identitet.72 Detta finner Taylor visa sig i modernitetens intensiva strävan efter autenticitet och självförverkligande. Vi har ett behov av att veta och ge uttryck för »vem jag är«. I den moderna kulturen har expressivismen enligt Taylor kom ­ mit att bli till en hörnsten och autenticiteten till ett mäktigt ideal:73

If nature is an intrinsic source, then each of us has to follow what is within; and this may be without precedent. We should not hope to find our models without. This has been a tremendously influential idea.

Expressive individuation has become one of the cornerstones of modern culture. So much so that we barely notice it, and we find it hard to accept

• 5 6 •

that it is such a recent idea in human history and would have been incomprehensible in earlier times.74

2.5.3