M otivering och försvar av kristen m ångfald

Den inträngande individualismens verkningar togs upp till behandling i de norrländska stiftens sista gemensamma m öte 1904. Under orationens rubrik Ecclesiolæ in ecclesia, »de små kyrkorna i den stora kyrkan«, försvarar O lof Löfvenmark den kristna mångfalden under medvetenhet om att den också kan ha sitt upphov i vad han kallar den »religiösa subjektivitetens« begär. M ed detta menar Löfvenmark ett behov av att förstå sig själv och den egna gruppen som ensam ägare av sanningen.18 I orationen ställs den ideala enheten - en Kristus, en kyrka, en kris­

tenhet - m ot den faktiska verkligheten som är underkastad historiens

utveckling. Eftersom den universella kyrkan, »Kristi kropp«, lever i den historiska förändringen måste kyrkan bestå av en mångfald »spridda flockar«. M en om än mångfalden i sig är ett tecken på svaghet och för­

nedring vill Löfvenmark för den skull inte mena att frånvaron av enhet med nödvändighet ska förstås som stridande m ot kyrkans väsen. I den historiska mångfalden, vilken måste vara något annat än den eskato- logiskt förverkligade enheten, kan han istället se olika »strålbrytningar«

av en enda gudom lig sanning. De nytestamentliga apostlarna legitimerar för honom det sanna i mångfalden. Att dessa betonar olika aspekter i tron hindrar dem inte från att förmedla ett och samma evangelium. Där­

för vill Löfvenmark att samma sak som gäller för de historiskt framvuxna större kyrkosamfunden också ska gälla de övriga kristna rörelserna som kommit till i och med väckelsen. De som »ärligt avsöndrat sig« från den Svenska kyrkan och bildat självständiga frikyrkor måste, enligt Löfven- marks mening, i kraft av att de delar det grundläggande i den kristna tron erkännas som smärre grenar på den universella kyrkans träd, även om de är okyrkliga i läran, kulten och författningen.19

Orationen speglar i mycket de grundläggande argument som Beck­

man och de lågkyrkliga teologerna använde för att försvara mångfalden inom den Svenska kyrkan och lekmännens rätt att aktivt verka för för­

samlingens andliga tillväxt. De mindre grupperingarna och förening­

arna inom kyrkan uppfattas av Löfvenm ark som en värdefull kraft bland »skrymtare och namnkristna ... torra grenar och vattenskott«.

Likt Beckman förväntar sig Löfvenmark att dessa ska verka för att åter göra kyrkan till vad den är tänkt att vara, den »m ater fideliu m «, de troendes moder, vars uppgift är att samla och fostra. Därem ot förväntar han sig inte att kyrkan åter ska bli ett »lifskraftigt grönskande träd«

genom att lägga en ensidig tonvikt på dogm atisk renlärighet och bekän­

nelsetrohet.20 Än mindre kan han hoppas på att kyrkans situation ska förändras genom den nya »rationalistiska« teologin och de framstående moderna teologernas insats:

Den blotta renlärigheten och bekännelsetroheten räcker här icke till.

Den verkar kylande och förlamande utan andens sinne. Än mindre duger den moderna teologi, hvars alumner tränga in i församlingarna icke så­

som bärare af den goda bekännelsens, den evangeliska sanningens vitt­

nesbörd, utan såsom tviflare och förnekare, mödosamt döljande sitt nya evangelium bakom af ålder brukade kristliga termer och talesätt.21 Föreningar och sammanslutningar av »kristlig och kyrklig prägel« inom kyrkan själv är för Löfvenmark ett bevis på de gudom liga gåvornas mångfald. De är en naturlig följd av att kyrkan är ett samfund av m än­

niskor som i tron blivit delaktiga i Kristus och kallade till att vara verk­

samma och levande lemmar. Löfvenmark beskriver mångfalden i det kristna livet som »individualiseringar«, trons uttryck i och genom en­

skilda människors var för sig olika trosliv:

... så kunna och böra ock de inom ett särskildt kyrkosamfund befintliga föreningar eller ecclesiolce af kristlig och kyrklig prägel betraktas såsom individualiseringar af det kristna tros- och fromhetslifvet, såsom lem­

mar, genom hvilkas understöd hela kroppen vinner sin tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek. Detta dock alltid under förutsättning att de ledas och utvecklas i rätt riktning:...22

Friedrich Schleiermachers positiva bedöm ning av de pietistiska och herrnhutiska rörelserna tillhandahåller ännu ett bevis för Löfvenmark, att sammanslutningar inom kyrkan inte strider m ot kyrkans väsen. För­

utom det naturliga i mångfalden genom kyrkans historia och de olika uttrycken av tron, motiveras och erkänns föreningar och grupper inom kyrkan genom dess egen svaghet. Om kyrkan i sig själv varit ett »lifs- kraftigt grönskande träd« hade den själv kunnat uträtta vad dessa ver­

kar för. Löfvenmark menar att de nutida föreningarna inom de skilda församlingarna har samma funktion i den innevarande tiden som vad de pietistiska och herrnhutiska rörelserna hade under 16-1700-talen. Pietis­

men som föddes i de så kallade collegia pieta tis, enskilda samm anslut­

ningar för bibelstudium och samtal, framstår för honom som den kraft, vilken burit kyrkan genom upplysningstidens rationalism och ortod ox­

ins dogm atiska förstelning och död renlärighet. Löfvenmark vill för­

svara mångfalden och betrakta denna som det uppfriskande flödet vilket väcker och underhåller församlingslivet:

Det är sagdt och det är sannt, att det myckna kristliga föreningsväsent i vår tid är ett fattigdomsbevis för vår kyrka. Må hon då ödmjukt erkänna sin försummelse, tacksamt mottaga den hjelp, hon fått och får, och låta

sig af Anden väckas och fostras till att alltmera blifva hvad en kristen kyrka och församling bör vara: en communio sanctorum, en mater fidelium. z 3

Löfvenmark lägger inte skuld på vare sig den ursprungliga pietismen eller 1800-talets väckelser, vars anhängare han menar fått bära öknamnet

»läsare«, för att det i deras spår har följt okyrklighet, separatism, likgil­

tighet för lära och bekännelse och ovilja m ot den teologiska vetenska­

pen. När pietismen kom ville den inte söndring, utan ett återvändande till en mer enkel och praktisk kristendom. Orsaken till att den inte blev vad den hade kunnat bli, anser Löfvenmark bero på att ortodoxins kyrka inte förstod att ta tillvara väckelsen, och att den separatistiska pietismen inte förstod att akta sig för avvägarna. Löfvenmark anknyter till Johann A. Bengel, som i en starkt kyrklig, konservativ pietism ver­

kade för att pietismen inte skulle framstå som ett substitut till kyrkan, utan som dess drivande kraft, »själva motorn« i kyrkans liv. Och dess­

utom till Erik Pontoppidan, vars skrifter blev betydelsefulla för nyevan- gelismen. Dessa visar honom att risken för separation inte ger tillräck­

liga skäl för att avstå från det goda som följer i de mindre grupperna och föreningarnas spår. Att dessa finns inom kyrkan är inget osunt och okyrkligt, snarare berättigat och behövligt.24 Under rätt ledning, menar Löfvenmark, kan de hellre förvänta sig att de blir ett medel till enhet och ett skydd m ot »sekt- och partiväsen«. M en hur detta kommer att ut­

veckla sig kan han av erfarenhet mena i hög grad är beroende av kyrkans förhållningssätt till de uttryck som kommer av det kristna fromhetslivets

»individualiseringar«. Samstämd med biskop Bergqvist anser Löfven­

mark att erkännandet av olikheterna inte fråntar dem ansvaret för att med obrottslig trohet sluta sig till den egna kyrkan. Den måste för dem själva alltid framstå som tänkt att vara den rena bibliska lärans och den sanna mittens kyrka.25