A v Fr ed rik S ch ou g
kussionen att snarast korrigera eventuella oriktigheter om den svenska höbågen” och fullfölj- des därefter i ett så polemiskt tonfall att krutröken än idag sticker i näsan på den som råkar ta del av dispyten retroaktivt.
Det var knappast en slump att de två kontrahenterna också var huvudrivaler om den lärostol som snart skulle bli ledig vid Lunds universitet. Vetenskaps- samhället rymmer konkurrens- situationer där statusrelationer manifesteras, men de profana drivkrafter som hemsöker de inblandade parterna måste ka- naliseras till tvistefrågor som betraktas som vetenskapligt re- levanta. Sådana spörsmål blir därmed de enda legitima möj- ligheterna att utkämpa duster om forskarsamhällets världsli- ga belöningar. Det är knappast orimligt att hävda att en del av dessa frågor därmed kan ådra sig ett omåttligt stort intresse just för att de eggas av en riva- litet och förbittring som annars måste skylas över. Några år se- nare besattes lundaprofessuren av den förstnämnda docenten, medan den andra kom att få
vänta många år innan han kun- de installeras på en nyinrättad lärostol vid ett annat lärosäte. Kampen om höbågen har nume- ra fallit i glömska. En väsentlig orsak härtill är att den utgör en typisk vetenskapsintern kontro- vers. Det finns knappast några intressegrupper i det omgi- vande samhället som berörs av utgången i en sådan tvist. Den saknar koppling till de hjärte- frågor som upptar exempelvis fackföreningar, arbetsgivare, politiska partier, folkrörelser, klassfraktioner eller NGOs. Det är inte heller lätt att tänka sig något slags politisk dimension som skulle kunna splittra opini- onen om höbågen i ett radikalt respektive konservativt läger, i enlighet med den så etablerade höger/vänster-skalan. Den enda praktiska konsekvensen av en sådan kraftmätning rör de in- omvetenskapliga karriärgångar- na, men detta är ju en fråga av endast akademiskt intresse.
Sedan ett knappt decennium pågår en annan vetenskapskon- trovers som är desto mer väl- bekant, striden kring DAMP, ADHD och andra bokstavsdi-
agnoser av stökiga skolbarn. Här står en naturvetenskapligt orienterad världsbild mot en hu- manistisk-samhällsvetenskaplig motsvarighet, där den förra sö- ker förklaringen till skolbarns olydnad och koncentrations- svårigheter i dysfunktioner i hjärnan och därmed betraktar fenomenet som ett folkhälso- problem, medan den senare snarare uppfattar den bristande disciplinen som ett socialt spörs- mål. De politiska implikationer- na av så skiftande perspektiv är uppenbara: är det individen el- ler samhället som behöver ku- reras? Om disciplinsvårigheter- na förorsakas av neurologiska faktorer blir de till individuella åkommor som kräver medicinsk behandling. Förbättringar av människors levnadsvillkor eller livsmiljö hjälper inte långt för att råda bot på sådana svårighe- ter. Men om de härrör från bar- nens sociala miljö förvandlas de personliga problemen istället till samhällsproblem, som knappast kan botas eller ens lindras ge- nom tillförandet av läkemedel. Här fordras istället sociala och politiska åtgärder.
TE
M
Denna tvistefråga engagerar inte enbart forskare. Tvärtom är den så sammanflätad med idéer om skola, medicin, samhälle och föräldraskap – och hur des- sa institutioner bör förhålla sig till varandra – att läkare, lärare, rektorer, barn och föräldrar be- rörs på ett mycket direkt sätt. Det är helt enkelt svårt att tän- ka sig en rent vetenskaplig lös- ning på denna kontrovers som inte också medför sociala och politiska konsekvenser. När de oeniga forskarna ligger i luven på varandra, kräver varandras avsked, bedriver rättsproces- ser och anklagar varandra för forskningsfusk, följs denna strid av en journalistkår som rappor- terar till allmänheten om turer- na i en fråga som följaktligen är av betydligt mer än bara akade- miskt intresse.
Även om dessa två kontrover- ser kan betraktas som ytterlig- heter – den ena som en ovanligt intern diskussion och den andra som en osedvanligt infekterad dispyt som involverar ett flertal externa parter – kan de tjäna som utgångspunkt för att belysa forskarrollens förändring. Vad
kan vetenskapskontroverser lära oss om relationen mellan forskning och samhälle? Och hur påverkas forskarnas makt och auktoritet av deras inbland- ning i världens skeende?
Kampen om höbågen ägde rum i ett vetenskapssamhälle där ordet ”samhällsrelevans” inte hade etablerats som led- stjärna inom alla forskningsfält. Detta innebar förvisso inte att forskarna ansåg sin verksamhet mindre angelägen. Tvärtom be- traktade man det som sin upp- gift att vårda ett kulturarv som inte fick falla i glömska. Icke desto mindre hade denna forsk- ning ringa inverkan på sam- hällsutvecklingen. I striden om höbågen definierade forskarna sina egna problem och då dessa råkade sakna beröringspunk- ter med de angelägenheter som upptog andra parter kunde de räkna med att dominera spel- planen på egen hand. Det är svårt att tänka sig inbrytningar i en sådan debatt från externa sociala aktörer som vill ha ett ord med i laget, utan forskarna lämnas att göra upp kampen på egen hand. Under sådana om-
ständigheter blir vetenskapen till en absolut auktoritet inom sin egen ruta av kunskap, men dess inflytande på faktiska so- ciala sammanhang blir å andra sidan också begränsat.
DAMP-kontroversen utkäm- pas å sin sida i en forskarvärld som blivit alltmer sammanflätad med det omgivande samhället. En fundamental ambition hos forskare av båda läger är att utöva inflytande över praktiska frågor och då kan man inte iso- lera sig i något akademiskt el- fenbenstorn. Eftersom striden berör ett flertal mer eller min- dre mäktiga parter även utan- för universitetet kan forskarna knappast räkna med att själva dominera spelplanen. Sanning- en om vissa barns olydnad och koncentrationssvårigheter av- görs således inte enbart genom vetenskapliga metoder. Frågan hänger tvärtom så nära samman med olika slags maktrelationer – mellan olika forskare och forsk- ningsfält, politiska aktörer och ideologier, praktiskt verksamma yrkesgrupper inom skola, psy- kiatri och medicin samt barn och föräldrar – att den inte en-
bart framstår som en vetenskapskontrovers utan också som en samhällskonflikt. Ju mer den ena sidan lyckas etablera sina definitio- ner bland praktiskt verksamma aktörer, de- sto svårare blir det för motparten att vinna kampen. Här räcker det knappast att påvisa metodologiska brister och analytiska felslut och därmed kan vetenskapen inte heller få monopol på problemet. Men även om fors- karna följaktligen inte kan spela rollen som absoluta kunskapsauktoriteter tilltar i gen- gäld konsekvenserna av deras auktoritets- kamp för den insyltade omgivningen.
Utrymmet för forskning om höbågar och liknande vetenskapsinterna angelägenheter har minskat i takt med att föreställningen om forskningen som samhällsutvecklingens motor vunnit insteg. Även om själva idén om vetenskapens nytta kan spåras ett par hundra år tillbaka i tiden är dess domine-
rande ställning av senare datum. Före andra världskriget ansågs framstående vetenskaps- män ofta sprida ära och glans över natio- nen på samma sätt som stora författare och konstnärer. Att resultatet av deras ansträng- ningar skulle leda till samhällelig föränd- ring eller utveckling var dock inte självklart. Med atombomben uppenbarades emellertid forskningens användbarhet och på 0-ta- let började man från politiskt håll alltmer att intressera sig för vetenskapen. Detta intresse gällde inte enbart naturvetenskap och teknik. Samhällsvetenskapens expansi- on under 00-talets senare hälft förklaras också i hög grad av tilltron till dess prak- tiska betydelse som verktyg för den sociala ingenjörskonsten. Humaniora, som alltid plågats av resursbrist, erhöll länge legitimi- tet genom att utgöra en del av den presti- gefulla finkulturen, men i ett samhälle som