längre har ensamrätt på kunskap. Vad som troligen är mer
oroande för dem är i vilken utsträckning samhället kommer
satsa på forskning, skriver Mattias Wiggberg, ordförande för
Sveriges Doktorander, SDok, och själv doktorand vid Upp-
sala universitet.
att läsa vidare. Kunskapen om sambandet mellan utbildning och valmöj- lighet var etablerat, om än inte vant. Mina syskon och jag fick lära oss att det var viktigt med utbildning och bra att ha stora valmöjligheter. Det går inte att tala om akademiskt eller beläst hem, men det fanns en grundförståelse för värdet i kunskap och utbildning.
Men min klassbakgrund gjorde att det var skralt med akademiska fö- rebilder i släkten och målet med mina studier var därför ganska luddigt till en början. Efter några förvirrade år på olika lärosäten i Sverige och utomlands har jag nu landat på en forskarutbildning vid Uppsala uni- versitet. Ämnet är tvärvetenskapligt med rötter i informationsteknologi och det knyter ihop flera av de ämnesstationer som jag passerat på min resa hit.
Synen på akademiker och forskare har förstås påverkats av min bak- grund. Den egna akademiska resan startade i en icke-akademisk miljö. Jag har i någon grad sett hur mycket arbete som ligger bakom forskarens kunskap och det finns ingen magi i detta. Snarare är det resultat av hårt och envist slit. Resan har bevisat för mig att det varit möjligt att klara av vägen mot de akademiska lagrarna, och jag har därför aldrig sett på forskare som auktoriteter.
För någon vecka sedan satt jag och diskuterade den akademiska utveck- lingen med en god vän. Vi båda har brokiga klassidentiteter och vi kom att prata om just synen på forskaren. Hon berättade att hennes släkting beskrivit sin studietid under början av 00-talet i sina memoarer. I me- moarerna namngav släktingen ofta sina lärare. Vem man läste för, vem som stod vid rodret i seglatsen på vetenskapens ocean, var helt klart en viktig information. Idag upplever jag inte att våra föreläsares namn är viktiga. Möjligen är vi doktorander fortfarande associerade med våra handledare, men relativt min väns släktings berättelse anar jag ändå en förändring. Kanske är detta ett tecken på att de akademiska lärarnas stjärnstatus inte längre är lika självklar? Kanske är det en glidning från forskaren, personen, mot kunskapen? I vilket fall är det en förändring.
Folkbildningstraditionen, biblioteksutvecklingen och nu senast infor-
TE
M
mationsteknologi har samtliga bidragit till att de- mokratisera tillgången på kunskapen. Latin är idag inte längre ett krav för tillträde till kunskapens boningar. Högskolan finns nästan i varje medel- stor svensk stad och där den tar slut tar distans- undervisningen vid. Kunskapens monopol är inte helt brutet, men många av de historiska hindren är borta. Utvecklingen kan tyckas naturlig, kunskap är ju en oändlig resurs, men för de personer som byggt anseende och makt på just kunskapstillgång innebär omställningen ett problem. Att kunskap idag inte är begränsat till akademiker eller forskare är dock inget jag själv eller mina doktorandvänner funderat över som ett problem. Tvärtom är det ju så att desto fler som får tillgång till kunskap, desto bättre möjlighet har vi som samhälle att rusta oss inför de gemensamma utmaningar som utveckling innebär. Jag vet inte hur forskare såg på sig själva för tio, hundra eller tusen år sedan men idag är det svårt att finna unga forskare som ser det som ett problem att de verkar i ett kunskapssamhälle där de inte längre har ensamrätt på kunskap.
Vad som troligen är mer oroande för dagens unga forskare är samhällets vilja och förmåga att sat- sa på forskning. Kommer samhället att vilja satsa på nydisputerade språkvetares karriär även efter disputation? Kommer de anslag som behövs för grundforskning inom geologi finnas tillgängli- ga även om tio år eller är det endast den direkt och uppenbart nyttiga forskningen som kommer att finna utrymme? Vilka andra krav än absolut spetskompetens inom sitt område behöver vi som
doktorander utveckla och för vem kommer vi att arbeta efter disputation? Den eventuella identitets- kris som unga forskare kan känna idag handlar nog mer om dessa frågor än om något annat. Om vem man ska vara och vilken samhällsfunktion man kan förvänta sig.
Holmberg och Weibull slår fast att förtroendet för forskare delvis styr allmänhetens villighet att satsa på spetsforskning (Forskning på världsbäs- tanivå, 00). Hur detta påverkar doktoranders uppfattning om kommande yrkestillhörighet är svårt att sia om. För de doktorander jag kommer i kontakt med är förtroendefrågan förstås central, ingen vill göra forskning som inte räknas som rigid och diskussioner i ämnet är vanliga. Men att gå ifrån den egna ambitionen till att få samhället att uppfatta en hel yrkeskår som trovärdig är förstås ett större steg. Universitetets tredje uppgift, sam- verkan med det omgivande samhället, tror jag är en av nycklarna i detta. Kan vi föra ut mer resultat till samhället så kommer också forskning uppfat- tas som värdefullt. Tyvärr är incitamenten idag få och svårfunna för de doktorander som har popu- lärvetenskapliga ambitioner.
I de aktuella studier som gjorts kring vilken typ av forskning som medborgarna är villiga att satsa på toppas listorna ofta av forskning som uppfat- tas som direkt nyttig. Att bidra med pusselbitar till kunskapen om cancer eller utvecklande av under- lättande teknik är typiska exempel på sådan forsk- ning som svensken i allmänhet förespråkar ska fi- nansieras. Forskning kring exempelvis historia har
däremot litet stöd. Generellt är också svenskar i 0-årsåldern mindre benägna att satsa på forskning medan fyrtiotalis- terna vill satsa mest (Vetenskap & All- mänhet, 00). Det här är förstås signa- ler som vi unga forskare uppfattar och utvecklar ett förhållningssätt till.
Samtidigt som samhällets syn på fors- kare och deras roll ändrats så har också kvantiteten utbildade forskare ökat. Se- dan sent 0-tal har antalet doktoran- der ökat med cirka 0 procent. Under samma tidsperiod har antalet grundut- bildningsstudenter ökat med 0 pro- cent (Statistiska centralbyrån, 00). Vi vet också att det blivit vanligare med högre utbildning hos arbetstagare. Även om antalet doktorander inte ökat lika mycket som antalet studenter i övrigt så finns det ändå skäl att anta att det kom- mer att bli vanligare med doktorer i ar- betslivet. För att fortsätta utveckla vår produktion av varor och tjänster tror jag också att vi kommer att behöva forskare på fler positioner i samhället.
Det finns alltså åtminstone två vanliga vägar att gå efter en forskarutbildning, den klassiska akademiska men också karriärvägen utanför akademin. Den se- nare är både möjlig och högst trolig för många av dagens doktorander. Vill vi få in de mest lämpade studenterna på en forskarutbildning är det därför viktigt
att det finns bra möjligheter under ut- bildningen att bredda spetskompetensen så att även den andra vägen upplevs som möjlig.
Nyligen hade jag kontakt med ett stort konsultföretag som aktivt börjat rekry- tera doktorer. I företagets ögon låg inte doktorernas värde i att de var specialis- ter på något smalt, utan för den breda kompetens som de utvecklat. Snabbhe- ten i att utreda, överblicka och analysera stora komplexa problembilder var bara en av de positiva egenskaper man ansåg att en forskarutbildning kunde leda till. Det här är bara ett av de många exempel på signaler om att doktorers generalist- kompetens efterfrågas i allt högre grad från organisationer och näringsliv.
För en tid sedan skrev jag tillsammans med några andra företrädare för dokto- randorganisationer en debattartikel om vikten av att förbereda doktorander för ett mer aktivt ansvar för den egna kar- riären. Artikeln väckte en del uppmärk- samhet och bland annat hörde en dok- tor inom biologi av sig. Hennes historia var talande för många av landets unga doktorer – disputation, några år på oli- ka administrativa poster på ett lärosäte och sedan arbetslöshet. Biologidoktorns berättelse passar väl in på den oro som många av mina doktorandkollegor ut-
TE
M
rycker – kommer vi kunna arbeta med det vi utbildas till eller behöver vi komplettera vår utbildning för att få jobb? Biologidoktorns erfarenhet är på intet sätt unik. Den bild av framtida jobbmöjligheterna som växer fram då jag träffar doktorander i landet är förstås splittrad. Efter dispu- tation finns de som kan se fram emot specialiserade forskningsjobb i sina handledares redan framgångsrika sidoengagemang, men också de som vet att konkurrensen om det där halvtidsviket som studievägledare på den mindre högskolan kommer bli knivskarp.
Jag tror att många doktorander upplever en splittring i att inte veta vad de som färdiga forskare kommer att jobba med. Kommer det vara inom akademin, forskningsföretag, offentlig verksamhet eller näringsliv? Kommer arbetsuppgifterna att beröra specialkompetensen, de generella färdigheterna eller ingetdera? En forskarutbildning som bättre svarar mot förändrade framtidsscenarier, exempelvis med fler inslag för att ut- veckla bredden och anställningsbarheten hos doktorander, skulle kunna minska den oro kring om utbildningen verkligen ger en bra förberedelse för en mer heterogen arbetsmarknads krav och behov.
Men vet samhället vad en forskare är för något och är det nödvändigt med den medvetenheten för att forskningen ska få fortsatt stöd? Till viss del och absolut, skulle jag svara. Låt mig ta ett exempel. För några år sedan besökte jag en del skolor för att tala om forskning. Trots att elev- erna var i tonåren hade de en ganska god uppfattning av hur en fors- kare såg ut. Nästan samtliga identifierade forskaren som en karikatyr av vetenskap klädd i vit rock. Hergés professor Kalkyl låg ofta i luften då eleverna beskrev sin bild av forskaren. Det är förstås problematiskt om forskarna utan vit rock och förvirrad uppsyn inte identifieras eller om bilden av vem som kan bli forskare är för stereotyp. Den forskning som utförs utanför de rockkrävande labben behöver, i enlighet med Holmberg och Weibulls resultat, lyftas fram. Vi behöver påvisa de nyttor den ger samhället. Här tror jag att vi forskare har ett ansvar i att börja mark- nadsföra vår kompetens i de breda samhällslagren. Möjliga arbetsgivare behöver få en klar bild av vilka generella färdigheter och kunskaper som
är specifika för disputerade akademiker, och som skiljer dem från icke- disputerade. Skattebetalare och finansiärer behöver få en tydligare kopp- ling mellan satsade resurser och utfall, speciellt inom de områden där den direkta nyttan av forskning är oklar. Lärosäten måste engagera sig mer aktivt i att profilera de doktorer man producerar.
Vi måste också våga tänka nytt kring forskarutbildningen. I första hand se att det är en utbildning och därmed också ställa oss frågan kring vad det är vi tycker ska ingå i den utbildningen. Sett ur ett historiskt per- spektiv är detta inget särskilt kontroversiellt. De senaste decennierna har forskarutbildningen blivit mer och mer reglerad. Kraven på handledning, studieplaner, studietid och finansieringsformer har skärpts mycket. Att ompröva mindre delar av innehållet för att möta nya samhällskrav och en förändrad arbetsmarknad är inget revolutionerande i den ständiga utvecklingen av forskarutbildningen.
Det borde vara en självklarhet att kompetensen hos forskarutbildade personer kommer samhället till del på bästa sätt. Detta är en fråga av största betydelse för forskning och utveckling i Sverige, särskilt om vårt samhälle önskar konkurrera på en internationellt hög nivå. Och det är en utveckling och lyx som vårt samhälle vill ha.
Vetenskap & Allmänhet (2006), Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2005, VA-rapport 2006:1
Statistiska centralbyrån [online] (2005). Dokto- rander höstterminerna 1977 – 2005 (tabell), (Hämtad 070209)
Holmberg, Sören, Weibull, Lennart (2005) Forsk- ning på världsbästanivå. VA-rapport 2005:1
TE
M