Gränser, motstånd, gränsöverskridanden
I. Dans i Palmyra
En ensam man på scenen, klädd i svarta byxor och svart linne.2 På den halv- cirkelformade läktaren en ensam kvinna, även hon svartklädd. Runt dem klassiska arkitekturelement i ljusgul, vittrad sandsten, över dem en molnfri himmel. Mannen börjar dansa i scenens mitt. Ett flöde av piruetter, språng och böljande armrörelser inramade av fondbyggnadens öppningar, nischer och kolonner. Rörelserna ackompanjeras av skornas skrapande ljud mot det sandiga stengolvet. Den fina sanden som rivs upp bildar små moln runt dans- aren, som en visuell efterklang av kroppens rörelser. Efter hand blir dansen intensivare, mer känsloladdad. I en rörelse tycks dansaren kämpa för att göra sig fri från osynliga bojor, i en annan ser han ut att slita hjärtat ur sitt bröst. Till sist står han med ryggen mot betraktaren och armarna sträckta utåt, uppåt. Sakta böjer han ryggen bakåt, kroppen formar en båge, ansiktet vänt rakt upp, armarna utsträckta i en gest som är både vädjande och omfamn- ande. Dansen varar bara en kort stund, kanske en halvminut, men den vib- rerar av skönhet, smärta, sorg.
Dans utspelar sig i gränslandet mellan kropp och rum. Rummet slår an en ton, ramar in och sätter gränser. Det försvårar och förhindrar vissa rörelser,
1 Édouard Glissant, Relationens filosofi: Omfångets poesi, övers. Christina Kullberg & Johan Sehlberg
(Göteborg: Glänta, 2012), 50.
2 Sekvensen som beskrivs här återfinns 6 minuter in i dokumentärfilmen Dance or Die, regi Roozbeh
möjliggör och uppmuntrar andra. Den dansande kroppen kan följa med i rummets koreografi, men också utmana och överskrida den, ta rummet i anspråk och omforma det. Där, i kroppens samspel med och motstånd mot rummet, blir dansen till som meningsskapande och gränsöverskridande. Kroppen i det här fallet tillhör Ahmad Joudeh, dansare och koreograf född 1990 av en syrisk mor och en palestinsk far, och uppvuxen i ett palestinskt flyktingläger i Damaskus. Ett gränsland. Från första början var dans för honom en motståndshandling mot samhälleliga och religiösa normer. Hans dans möttes av hot om våld från syrisk polis, så småningom även från IS. Till och med från hans egen far som en gång vred om sonens fot för att hindra honom att dansa. Ändå fortsatte han. I nacken har han låtit tatuera ”dansa eller dö” på hindi. Indien, säger han, är ett land där dans respekteras, där dansen till och med har en egen gud.
Rummet är den romerska teatern i Palmyra, byggd i sandsten på 100-talet e.Kr. På sin plats i en oas i centrala Syriens ökenområden utgör teatern ett materiellt minne av Roms koloniala och kulturella expansion. Syrien blev en romersk provins strax före Kristi födelse. Palmyra, strategiskt belägen längs Sidenvägen som försåg Roms eliter med silke, kryddor och andra lyxvaror, var en blomstrande, mångkulturell handelsstad. I teaterbyggnaden är de välbekanta, klassiska arkitekturelementen – kolonner, korintiska kapitäl, bjälklag, tempelgavlar – rytmiskt och dynamiskt grupperade på ett sätt som framhäver rörelse och djupverkan. Stilen, en barock avant la lettre, förstärker och förstärks av dansarens virvlande rörelser.
Rummet för Ahmad Joudehs dans bär alltså på en tvåtusenårig historia av kolonisering, kultur och kommers. Men också en blodig samtidshistoria. År 2015 erövrades Palmyra av IS som i slutet av maj samma år radade upp tjugofem tillfångatagna syriska soldater på teaterns scen och avrättade dem inför publik och filmkameror.3 Ahmad berättar själv just innan han börjar dansa: ”ISIS was here. They killed people here, at the same stage. And, I will dance here”. Hans dans är alltså uttryckligen en motståndshandling mot IS våld och terror. En sorgedans för terrorns offer. Våren 2016 återerövrades Palmyra av syriska regeringsstyrkor men i december samma år ockuperade IS återigen staden för att kort därefter spränga centrala delar av teatern. Det monumentala mittpartiet av scenae frons, den fondbyggnad mot vilken 3 Horst Bredekamp, Das Beispiel Palmyra (Köln: Verlag der Buchhandlung Walther König, 2016), 14–
16. Avrättningen rapporterades i nyhetsmedia under sommaren 2015, se: https://english.alarabiya. net/en/News/middle-east/2015/07/04/ISIS-teens-execute-25-soldiers-in-Syria-s-Palmyra (hämtad 2020-09-29).
ATT DANSA EXILEN
Ahmads dans utspelar sig, förvandlades till en hög av sten och grus.4 Teatern byggdes en gång som en plats för överskridandet av gränser mellan myt och verklighet, människor och gudar, nuet och det förflutna. En kongenial plats för Ahmad Joudeh, som genom sin dans utmanar och överskrider gränser. Och givetvis en djupt provocerande plats för en terrorsekt som utnämnt sig själv till väktare av den knivskarpa gränsen mellan rättrogna och otrogna.
Ahmad Joudehs dans i teatern i Palmyra rymmer också en personlig his- toria. På väg in i teatern berättar han: ”My first show in my life was at this theatre, at 2007”. Här hade han alltså dansat som sjuttonåring, flera år före inbördeskriget. Och den svartklädda kvinnan som sitter ensam på läktaren är hans mor, som växt upp i Palmyra. Till skillnad från fadern, som inte drog sig för att bruka våld mot sin dansande son, hade modern hela tiden stöttat hans vägval. För Ahmad Joudeh medförde dansen i Palmyra ett gränsöver- skridande i ordets mest konkreta bemärkelse. Den filmades av en holländsk dokumentärfilmare och visades i holländsk television, vilket ledde till att han erbjöds ett stipendium av Holländska Nationalbaletten.5 Sedan 2017 är han professionell dansare med Amsterdam som bas och världen som arbetsfält.