Gränser, motstånd, gränsöverskridanden
II. Western Union: small boats
Förhållandet mellan gränser och kroppar i rörelse är ett återkommande tema hos den brittiske konstnären Isaac Julien. I videoverket Western Union: small
boats (2007) är gränsen, och försöken att överskrida den, en fråga om liv och
död.6 Det handlar om de tusentals människor från Asien och Afrika som varje år försöker ta sig över Medelhavet till Europa på flykt undan krig, förföljelse och fattigdom – en flykt som för många slutar med drunkningsdöden. En brännande aktuell fråga när verket skapades, och minst lika aktuell nu. Men samtidigt en fråga som alltmer sjunker undan i nyhetsrapportering och euro- peisk politisk debatt: att döda kroppar flyter iland på Sydeuropas stränder har börjat betraktas som ett normaltillstånd.
Julien, som själv har en bakgrund som filmskapare, är kritisk mot doku- mentärfilmen som genre. Dess konventioner, menar han, etablerar ofta ett
4 Förstörelsen redovisades på Unescos hemsida den 20 januari 2017: https://whc.unesco.org/en/news/
1620/ (hämtad 2020-09-30).
5 Se not 2.
6 Isaac Julien, Western Union: small boats (2007), videoinstallation, 18:22 minuter, 16 mm film,
digitaliserad. Verket finns i flera versioner: en version för fem skärmar, en för tre. Och en, med titeln The Leopard, hopklippt för en skärm. Se vidare https://www.isaacjulien.com/projects/western-union- small-boats/ (hämtad 2020-09-29).
avstånd mellan de liv som skildras och betraktarens liv.7 Ett avstånd som kan vara bekvämt, för att vi slipper känna de andras smärta in på bara kroppen. Konsten kan, menar Julien, på ett annat sätt än dokumentärfilmen öppna sig för betraktarens kroppsliga förnimmelser och erfarenheter.8 Western Union:
small boats utspelar sig på flera skärmar och rör sig mellan olika uttrycks-
register. Skenbart dokumentära scener, teatrala iscensättningar och poetiskt drömlika sekvenser avlöser varandra. Ibland dröjer kameran vid en detalj: en röd t-shirt som flyter i strandkanten; en förtöjningsring i rostigt järn som rör sig i takt med att vågorna drar i förtöjningslinan; en hand som håller i relingen till en öppen träbåt i kraftig sjögång. Allt under en obarmhärtigt brännande sol. Ljudet växlar också, mellan nyhetsuppläsares röster på olika språk, sjöfåglars skrik, en kvinnas sång och ett elektroniskt soundscape som ibland associerar till det dova ljudet av en båtmotor. Bilder och ljud hålls inte samman av en tydlig narrativ struktur, en kronologi eller en logisk kedja av orsak och verkan. Det går inte att fastställa en början eller ett slut. Men det betyder inte att enskildheterna är godtyckligt sammanfogade. Tvärtom kän- netecknas verket av precision i tid och rum, och av en omisskännlig, musik- alisk rytm.
Dans är ett bärande och sammanhållande element i verket. I dess olika scener ses kroppar röra sig i en uttrycksfull koreografi; även de kroppar som är stilla, eller som går, är tydligt koreograferade. Julien, som samarbetat med den brittiske koreografen Russel Maliphant, talar själv om dansen som ett parallellt språk som kan erbjuda ett nytt sätt att se på saker, ett nytt sätt att tänka.9 Dansen som en alternativ kunskapsform med förmågan att överskrida gränsen mellan tanke och kropp. I en förtätad, lika vacker som smärtsam pas- sage följer betraktaren en mans koreograferade, dansade, dödskamp under vattnet. Samtidigt, på en annan skärm, uppförs samma koreografi på det rikt bemålade golvet i ett överdådigt barockpalats i Palermo.
En fråga infinner sig: är det rimligt, eller ens försvarbart, att gestalta något så fasansfullt som flyktingars död på Medelhavet genom så vackra bilder och koreograferade rörelser? Konstnärens svar är att det handlar om att förskjuta blicken, att visa fram något på ett annat sätt än det förväntade. När dansen tar det dokumentäras plats kan den effekten uppstå. Konstnären, säger Julien, kan inte förändra världen, men kan möjligen förändra något i hur verkligheten erfars.10 Inför den fasansfulla och samtidigt vackra passagen – 7 Isaac Julien, Riot (New York: The Museum of Modern Art, 2013), 174.
8 Julien, Riot, 169, 175–176. 9 Julien, Riot, 175–176. 10 Julien, Riot, 176.
ATT DANSA EXILEN
den koreograferade dödskampen – tänker jag också att skönheten i kropp- arnas dans under vattnet blir ett sätt att postumt ge upprättelse åt de pappers- lösa, anonyma flyktingar som möter döden i Medelhavet. Att hävda deras autonomi och människovärde; deras förmåga att trots allt, mot alla odds, sträcka sig bortom den plats dit de förpassats av europeisk migrationspolitik och mediedramaturgi; deras motstånd mot att reduceras till namnlösa offer, till slagträn i en politisk debatt eller till siffror i en kolumn.
Den martinikanske poeten och filosofen Édouard Glissant skiljer mellan vad han kallar det kontinentala tänkandet, kännetecknat av överblick, sys- tem, enhetlighet, makt och hegemoni; och det arkipelagiska som utmärks av rörlighet, mångfald, möten, relationer och sinnlighet.11 Kontinentalt och arkipelagiskt kan förstås metaforiskt som ett sätt att renodla och åskådliggöra skillnader mellan två sätt att tänka världen, men också bokstavligt som geopolitiska platser. Medelhavet är en sådan plats med en lång arkipelagisk historia: en korsväg mellan Afrika, Asien och Europa, en plats för trans- nationella och transkulturella utbyten, fredliga såväl som våldsamma. Men denna dynamiska, rörliga arkipelag har fått ge vika för ”en påtvingad enhet som oftast formulerades i systematiska tankar och tämligen snabbt organi- serade sig i tankesystem”.12 Glissant hänvisar också till den fascistiska före- ställningen om Medelhavets ”vita” kall, ett förment arv efter Rom och en förment ensidig grundval för Europa.
Glissants tankar om det kontinentala och det arkipelagiska i allmänhet, och om Medelhavet i synnerhet, har bäring på Western Union: small boats. Ja, faktiskt direkt på verkets titel: ”small boats” pekar på en arkipelagisk relation. Dessa små båtar färdas mellan öarna och knyter förbindelser mellan olikheterna (les différents). ”Western Union” anger en kontinental strävan i vilken de små båtarna inte har någon plats. Det europeiska projektet att upp- rätta en gräns genom Medelhavet – eller att förvandla Medelhavets arkipelag till en gräns – är det kontinentalas övergrepp på det arkipelagiska. Det pro- jektet vill omöjliggöra de förbindelser och relationer mellan olikheter som utgör en bärande del av Medelhavets kulturhistoria.
III. Afganistanbul
”Stigen är svår, där är död, där är havet, och båtar sjunker längs rutten. Där är hunger och törst längs stigen. Där är skogar, vilda djur, olyckor, att bli 11 Glissant, Relationens filosofi, 41–46.
skjuten, att hamna i fängelse”. Den som säger detta är en man i 30–35-års- åldern. Han medverkar i dokumentärfilmen Afganistanbul, på egen begäran framträder han utan namn.13 Mannen har lämnat Afghanistan, ”där livet är omöjligt”, och via Pakistan och Iran tagit sig till Istanbul. Målet är att fortsätta till Europa men mannen tvivlar på att han någonsin når dit. Det är gränsen till Europa han beskriver med de starka, nästan mytiska bilderna. Livet i Istanbul är hårt. ”Ibland förlorar jag hoppet helt”, säger han. Som papperslösa migranter i Istanbul får han och hans kamrater nöja sig med underbetalda jobb som sopsorterare. Deras kroppar tar stryk. I en av filmens scener bär en av dem, en ung man, en säck med plastsopor som är flera gånger större än hans egen kropp. Han går framåtböjd med den enorma säcken på ryggen. Arbetet bokstavligen kuvar, trycker ner hans kropp.
Sex dagar i veckan, måndag till lördag, är fyllda av det hårda, smutsiga kroppsarbetet. På söndagarna, deras lediga dag, samlas vänner och samtalar, promenerar, ringer hem till familjerna i Afghanistan. Hjälper varandra att hålla modet uppe. I ett rivningshus, nödtorftigt hoplappat med plastskynken, lagar de mat och äter tillsammans. ”Vi är alla från Afghanistan, vi är lyck- ligare när vi äter tillsammans än när vi äter ensamma”, förklarar mannen. Efter maten sätter någon på musik i mobilen. Rytmerna sprider sig, några av männen börjar dansa, andra klappar takten. Rummet fylls av musiken, dansens rörelser och männens leenden. Det fallfärdiga huset där några av dem bor, förvandlas till ett hem, om än provisoriskt. Dansen förändrar inte den krassa materiella och politiska verklighet de tvingas leva i. Men i dansen manifesterar de sin autonomi och sin rätt att höra hemma. Deras kroppar låter sig inte reduceras till arbetskraft att exploatera. Deras kroppar dansar.