Det är inte givet hur materiens rörelse kan finna plats i en idylldikt, som är en traditionell form av pastoral poesi. Men medan eklogen eller pastoralen ofta kräver en dramatisering mellan personer i ett slags sentimentalt äventyr befolkat av herdar och herdinnor, utgör Deshoulières idyller en iscensättning 2 Se Volker Schröder, ”Verse and Versatility: The Poetry of Antoinette Deshoulières”, i Teaching
Seventeenth- and Eighteenth-Century French Women Writers, red. Faith E. Beasley (New York: MLA, 2011), 242–243.
3 Sophie Tonolo, inledning till Poésies av Antoinette Deshoulières (Paris: Garnier, 2010), 37–38. 4 Pierre Bayle: Dictionnaire historique et critique, vol. 3 K–P (Amsterdam: Brunel, 1730), 560. Alla
översättningar från franska är mina.
5 Larry F. Norman, ”The Baroque as Anti-Classicism. The French Case”, i The Oxford Handbook of the
TÄNKANDETS OCH MATERIENS RÖRELSER
av poetens intryck och tankar i mötet med naturen. Idyllerna är beskrivande snarare än dramatiska och genren uppfattades under hennes egen tid vanligtvis som en ”liten dikt som kan behandla alla slags ämnen”.6 Författaren och litteraturkritikern Jean-François de La Harpe (1739–1803) – som ansåg att Deshoulières diktning var ”otvungen men extremt prosaisk” – såg i hennes idyller ”endast moraliteter riktade till blommor, bäckar, får, bland vilka några är fyndiga och naturliga”.7 Men det som en kritiker på 1700-talet verkade tycka var banalt kan få dem att röra på sig i dag. Särskilt de perspektiv som öppnas upp av Mortons projekt att dekonstruera naturen som ett objekt att behärska eller idealisera – ”en transcendental term i materiell maskering” – kan visa på hur Deshoulières idyller söker vägar för mindre destruktiva förhållningssätt till såväl en inre som en yttre värld.8
Men bygger inte idyllen just på en idealisering av naturen? Förvisso, men hos Deshoulières undermineras dikternas idealiserade landskap av en filosofisk tanke på naturens gång och människans ändlighet. Den hierarki mellan människa och natur som bygger på distansering och behärskande liksom på olika former av idealisering kastas om. När Deshoulières i enlighet med genrens konventioner framställer naturen som harmonisk och ordnad är det för att framhålla hur det mänskliga i jämförelse kommer till korta i linje med de klassiska moralisternas desillusionerade skepticism. Med Frédéric Neyrat kan man tala om att Deshoulières gör bruk av en ”separerande ekologi” som gör hennes ”idylliska” blick till en kritik av antropocentrisk rationalism.9
Hur som helst, om Deshoulières idyller är ”små bilder” som termen etymologiskt sett ju betyder, är det avståndet till det betraktade som rubbar den tidsbundna antropocentrismen, vilken sätts i rörelse mot sin egen gräns. Det finns ingen möjlighet för den betraktande poeten att dra sig tillbaka till en behagfull plats, långt från det sociala livets krav, maktlidelser och korruption. Idyllen framställer en alteritet. Klyftan mellan människans so- ciala lott och den idylliska värld som representeras av får och fåglar, blommor
6 Monique Vincent, Le Mercure galant: présentation de la première revue féminine d’information et de
culture 1672–1710 (Paris: Champion, 2005), 492.
7 Jean-François de La Harpe, Lycée, ou Cours de littérature ancienne et moderne, band 6 (Paris: Agasse,
1799), 405.
8 Timothy Morton, Ecology Without Nature: Rethinking Environmental Aesthetics (Cambridge: Harvard
University Press, 2009), 14.
9 Frédéric Neyrat, ”Elements for an ecology of separation: Beyond ecological constructivism”, i General
Ecology: the New Ecological Paradigm, red. Erich Hörl och James Burton (London: Bloomsbury Academic, 2017), 102.
och bäckar utgörs inte av ett temporalt avstånd till ett svunnet Arkadien. Det rör sig snarare om en skillnad mellan mänskligt och icke-mänskligt som rubbar all tanke på mänsklig supremati.
Deshoulières filosofiskt mättade naturbetraktelse gör i en mening bruk av genrekonventionen. Som ekokritikern Greg Garrad påpekar, har pastoralen från början ”used nature as a location or as a reflection of human pre- dicaments, rather than sustaining an interest in nature in and for itself”.10 Men Deshoulières hyllning till naturen som ”a bountiful present” får andra implikationer än ett nostalgiskt tillbakablickande.11 De utgör ingen ”pastoral romance” med Norbert Elias ord om Honoré d’Urfés herderoman L’Astrée.12 I stället för den allt mer maktlösa feodaladelns nostalgi, som Elias läser in i den romanen, föregriper Deshoulières snarare den utveckling som de pastorala genrerna skulle genomgå under de följande seklen då de blir en plats för ”the feelings of loss and alienation from nature to be produced by the Industrial Revolution”.13
Deshoulières idyller är skrivna under en tid då grälet mellan de antika och de moderna pågår för fullt och bland andra Bernard le Bovier de Fontenelle gör ett försök att förnya den pastorala traditionen genom sin Discours sur la
Nature de l’églogue (1688) där han framför allt avvisar det allegoriska modus
som genren förvaltat. Herdarna och herdinnorna ska inte längre framställas som förklädda representanter för hovsamhället utan gestalta människans strävan efter lugn och lycka i enlighet med hennes sanna natur.14 Men om Deshoulières kan placeras på de modernas sida avvisar hon samtidigt den nya filosofins rationalism och i sina idyller gör hon bruk av samma bestiarium som La Fontaine. Otidsenligt skriver hon vidare på en äldre skeptisk tradition som företräds av moralister som Pascal och La Rochefoucauld. Och den uppfattning av naturen som framträder i hennes idyller kan kopplas till såväl Gassendi som Spinoza.15 Låt oss exemplifiera.
10 Greg Garrard, Ecocriticism (London: Routledge, 2012), 35. 11 Garrard, Ecocriticism, 37.
12 Norbert Elias, The Court Society, övers. Edmund Jephcott (Dublin: University College Dublin Press,
2014), 264–265.
13 Garrard, Ecocriticism, 39.
14 Se E. Kegel-Brinkgreve, The Echoing Woods: Bucolic and Pastoral from Theocritus to Wordsworth
(Amsterdam: J. C. Gieben Publisher, 1990), 562–563.
TÄNKANDETS OCH MATERIENS RÖRELSER