Data som guide

Är behandling av eller baserad på tolvstegsprogrammens ideologi en bra väg till nykterhet eller att återfå balansen i sitt liv? Jag har inte sett något som pekar åt det hållet i mitt arbete med denna litteraturstudien, och inte heller genom min praktiska livserfarenhet som anhörig till deltagare i programmet. Det finns individer som lyckats bryta negativa beteendemönster med hjälp av modellen som tillhandahålls av

tolvstegsprogrammen och/eller med förhållningen till fenomenet missbruk som en sjukdom enligt den medicinska modellen. Trots att individer anser sig blivit hjälpta eller “friska” av dessa modeller betyder det inte att det fungerar, människors beteende förändras över tid oberoende av interventioner eller ej. En studie utförd av Deborah A. Dawson mfl. (2005) kom fram till att 24.4% av de som klassats som

alkoholmissbrukare enligt DSM IV skulle komma att avsluta sitt missbruk utan intervention varje år, alltså en fjärdedel av tunga dokumenterade alkoholmissbrukare slutar utan hjälp. Detta går i linje med de tankar presenterade tidigare av Marc Lewis

(2015) som i sina intervjuer ofta fick höra att missbrukare kände att de av olika anledningar var färdiga med sitt missbruk och gick vidare.

Att använda statistik för att dra stora, breda slutsatser kring missbruk är inte bara svårt på grund av det komplexa och för individer unika problematik det faktiskt är, men också för det är svårt att samla in data med hög reliabilitet och validitet. Jag har under uppsatsarbetets gång försökt få fram statistik som stödjer eller motbevisar vissa

påståenden men det har alltid visat sig problematiskt. Inte för att det inte finns statistik, men statistiken har oftast varit slarvigt framtagen och inte relevant till det man ämnat undersöka. Exempelvis stötte jag under min läsning av en tråd på Flashback.org ett påstående om att endast fem procent av de som deltog i tolvstegsbehandling klarade av att behålla nykterheten, alltså färre en de som enligt Deborah A. Dawsons studie skulle sluta självmant. AA själva skriver exempelvis i sin litteratur att de hjälpt över 2

miljoner människor bli nyktra och gör egna enkätundersökningar som visat att

tolvstegmetoden är ungefär lika effektivt som KBT-baserad behandling (ca 35% bryter sitt missbruk). Men där finns många frågetecken i hur de fått fram siffrorna, dessutom tillåter inte AA en tredje part att utföra undersökningar på deras medlemmar. Vidare visar den information man får av urvalet i enkätundersökningarna att det är skevt fördelat. Exempelvis säger AA att i sin enkätundersökning (AA, 2007) som utförs var tredje år att 33% av deras medlemmar lyckats hålla sig borta från alkohol i över tio år. 12% mellan fem till tio år och 24% ett till fem år. En tidigare undersökning visade att endast ca fem procent återvänder efter sitt första AA-möte, och att av de som stannar hoppar ca 80% av inom det första året (AA, 1977-2014). På de få som blir kvar utförs enkätundersökningarna, något som inte kan ses som något annat än ett extremt skevt och snedfördelat urval som absolut inte håller att dra slutsatser ur om huruvida tolvstegsprogrammet är botemedlet på alkoholism eller inte.

8.2 KASAM

Så vad är styrkan med tolvstegsprogrammet? Varför har de lyckats hålla sig kvar så länge som den vanligaste lösningen på miljoner av missbrukares problematik. Som jag tidigare tagit upp i min uppsats ser jag att KASAM kan hjälpa till med att bättre förstå styrkan i tolvstegsprogrammet. Starkt eller svagt KASAM är en allmän indikator som visar i vilken utsträckning en person har en varaktig känsla av tillvaron som strukturerad och förståelig, huruvida de har resurser att övervinna eller möta tillvarons krav, samt att kraven av individen upplevs som värda att engagera sig i. Jag vill även likställa eller förstå “ökad sårbarhet” som begrepp inom missbruk genom KASAM. Många gånger har jag stött på förklaringen till vissa individers relation med substanser inom svensk behandling, diskussioner och även föreläsningar inom min socionomutbildning av exempelvis Bengt Svensson, som något som grundar sig i en “ökad sårbarhet” eller mindre “sårbarhets-härbergerande-förmåga”. Ibland

demonstrerad genom att man har en större eller mindre hink att bära eller hantera känslorna med.

KASAM hjälper även oss att förstå vad tolvstegsprogrammet tillhandahåller för de som upplever sig hjälpta. Om AA och många andra tolvstegsprogram idag själva säger att religion inte längre är en del av deras behandling, samtidigt som forskning

oberoende om den är sjukdomsbaserad eller ej visat att tolvstegsmodellens förklaringar till missbruk samt dess effekter, grunder och lösningar är fel, varför lever de då vidare? Jag ser det som att tolvstegsmodellen tillhandahåller struktur och en förklaring som bidrar till förståelighet hos deltagarna. Tolvstegsprogrammet som behandlingsform på

ett behandlingshem utmärks av sina strukturerade och fulla dagar med samtalsgrupper och andra övningar, detta ger individer som eventuellt levt i personlig kaos utan struktur och därmed utan förutsägbarhet i vardagen ett lugn, en struktur de kan lita på, förutspå och vila sig mot.

Nästa del i Antononovskys (1991) KASAM är individens resurser att möta problem och utmaningar samt upplevelsen huruvida de är värda att engagera sig i. Jag förstår här tolvstegsprogrammets religiösa eller andliga del som ett sätt att kringgå destruktiva tankemönster skapade av individerna kring deras self-efficacy eller självförmåga och i sin förlängning resurser. En individ som upplever sig ha “provat allt” och fortfarande inte lyckats har ingen tilltro till den egna förmågan, precis det som Lewis (2015) tidigare i uppsatsen förklarar som lösningen på att ta sig ur ett pågående missbruk och bryta negativa beteendemönster. Religionen och andligheten ger här individen ett sätt att hitta lösningen utanför sig själv, det man inte klarade av att göra själv skall nu gud ordna till dig. Ett smart och effektivt sätt att ge individen nya ögon på ett gammalt problem, ett sätt att nästan lura individen att ge det en sista chans, denna gången med ett uppblåst självförtroende genom löften om en övernaturlig makt i ryggen.

Ytterligare en faktor är den gemenskap tolvstegsprogrammet erbjuder, insikten i att man inte är ensam om dessa problemen och bemötandet av andra människor som faktiskt har en djupare förståelse och en sympati för de irrationella beteendet man uppvisat inför nära och kära och ofta sårat dem med. Något som kan ha resulterat i ett svagt socialt nätverk, isolering och ensamhet. Här fyller känslan av gemenskap och allians en väldigt stor roll i en individs tillfrisknande och välmående. Gemenskapen i sig kan även ge en ökad upplevelse av nykterheten och behandlingen som värd att engagera sig i. Jag vill med detta inte uppmuntra individers deltagande i

tolvstegsprogram, tvärtom. Men det vore dumt att avfärda allt tolvstegsprogrammen ackumulerat genom snart hundra års engagemang i frågan utan att titta på vad som faktiskt fungerar för vissa deltagare. Vi har idag nog med forskning för att bygga vidare på och förbättra det vi idag kallar för missbruksbehandling, och utifrån det skapa nya mer effektiva former av denna. Med vår tids skenande krav på produktivitet, ständiga prestationskrav och allt mer lidande psykiska hälsa runt om i världen kommer vi antagligen inte se mindre individer som söker hjälp för “själv-medicinering” mot exempelvis stress, krav eller krig och trauma som resulterat i ett missbruk, därför är vi skyldiga oss själva som skattebetalare och medmänniskor att tillhandahålla bästa möjliga vård med de resurser och den kunskap som idag finns. Vi kan inte längre blunda för sanningen, det är dags att på ett effektivt sätt hjälpa människor och se på världen med öppna ögon, informationen finns tillgänglig, nu saknas bara ett kollektivt agerande.