Nya Sjukdomsmodellen

Tolvstegsprogrammens ursprungliga förklaring av missbruk som något

sjukdomsbaserat är idag relativt enkel att se igenom. Kanske på grund av vem som styr intressena och skapar claims som nämnt tidigare i texten. Eller på grund av att vissa forskare utgår från tolvstegets tankeramar när de närmar sig studieobjekten och aktivt letar efter sjukdomen, så har vi idag forskat vidare i fysiska eller genetiska orsaker till missbruket. Dagens förklaring till sjukdomsbegreppet står på två stadiga ben, mycket stadigare än de AA till en början stod på.

Det första benet är det faktum att den mänskliga hjärnan faktiskt fysiskt förändras med ett tungt missbruk av viss narkotika och alkohol, från detta dras slutsatsen att likt hur bukspottskörteln ändras med diabetes, levern förändras med hepatit, lungorna

förändras med cancer eller hjärtat med hjärtsjukdom är förändringen här också svår eller omöjlig att “bota”, därför är det en sjukdom. Men en förändring av hjärnan är inget ovanligt eller nödvändigtvis negativt, stora förändringar i hjärnan kan ske på grund av exempelvis en högskoleutbildning (Lewis, 2015).

Det andra benet fokuserar på problematiken kring självkontroll, det ser ibland verkligen ut som att vissa missbrukare har tappat kontrollen av det egna beteendet inför drogen, och missbrukare brukar ofta själva påpekar detta. Sjukdomsmodellen kan här erbjuda hjälp med reducerad stämpling, stigma och skuld, men till ett pris av reducerad self-efficacy och ett tvång till att ge vika inför något som är större än sig

själv, att komma insikt att man inte kan. Detta menar Lewis (2015) sprider sig utanför bara relationen till substanserna, offerrollen svämmar över in i andra aspekter av missbrukarens liv och tar ifrån hen egenskaper och självförtroende som kan vara av yttersta vikt i en punkt i livet där hen vill bryta sitt missbruk, något kräver mycket av individen som givetvis gynnas av ett starkare självförtroende och self-efficacy i detta skede.

I en undersökning utförd av William R. Miller mfl. 1996 kallad “What predicts

relapse? Prospective testing of antecedent models” gjordes försök med att hitta

egenskaper hos individer som skulle kunna användas för att förutspå eller bedöma individers risk att efter behandling återfalla i missbruk. Forskarnas fann att den enda egenskapen som gjorde individer mer benägna att återfalla i ett missbruk var tron på

sjukdom som orsak till deras missbruk. Detta fynd är oerhört intressant i synen på

missbruk som ett fenomen skapat av människan, ett socialt konstruerat problem, en själv-uppfyllande profetia. Forskningens fynd backar upp att upplevt

handlingsutrymme och förtroendet för den egna förmågan är direkt avgörande i hur individer klarar att bryta destruktiva beteendemönster.

Enkätundersökningar under de senaste trettio åren visar att majoriteten av missbrukare tillslut lyckas bryta missbruket permanent (Heyman, 2013) (NIAAA, 2006), stämpeln som sjuk blir efter ett avbrutet missbruk en onödig börda snarare än något som hjälper individen, många före detta missbrukare som Lewis (2015) intervjuat berättar att de ser på sitt missbruk som något de vuxit från och skriver:

“Most of the recovered addicts I’ve talked to would rather think of themselves as free - not cured, not in remission. Having overcome their addictions by dint of hard work, intense self-examination, and the courage and capacity to regrow their perspectives (and their synapses), they’d rather see themselves as having developed through addiction and become stronger as a result”

-Marc Lewis, The biology of desire - why addiction is not a disease, 2015, s. 10.

7.8 Genetik

Genetik är en av tolvstegens grundstenar i påståendet om missbruket som sjukdom, att missbruk skulle vara ett slags personlighetsdrag eller egenskap hos vissa individer. Jag har i tidigare text redovisat för att det inte längre något verkligt stöd för detta

påstående inom rådande forskning längre. De som fortfarande tänker kring missbruk som sjukdom säger istället att det är något självförvållat genom överdriven konsumtion av narkotika och/eller alkohol med hjärnskada som resultat.

Strax innan år 2000 var forskningen och forskarna kring genetik överens om att däggdjurshjärnan utvecklas och formas till den större delen utifrån sin miljö och den stimuli som finns runtomkring, snarare än strikt genetisk förutbestämd utformning. Detta gäller speciellt den mänskliga hjärnan (Maté, 2015). Under en lång period har vi som samhälle fått lära oss att personliga drag, beteende och sjukdomar för att nämna några få är genetiskt betingade, sanningen är att det är väldigt mycket mer komplext än så. Dr. Gabor Maté (2015) säger är det är forskningsresultat som helt missats av den medicinska grenen. Trots att resultaten skapat tusentals artiklar, forskningsprojekt, litteratur, konferenser samt prytt förstasidorna på exempelvis Time och Newsweek (Maté, 2015) finns det ingen eller väldigt begränsad kunskap om hur påverkan av miljön spelar roll inkluderad i utbildningen av läkare runt om i världen idag.

Medicinsk Doktor Vincent Felitti, drev ett mycket stort forskningsprojekt kring sjukdoms och missbruksproblematik som innefattade 17 000 Amerikanska hushåll kallat The Origins of Addiction: Evidence from the Adverse Childhood Experiences

Study:

“A population-based analysis of over 17,000 middle-class American adults

undergoing comprehensive, biopsychosocial medical evaluation indicates that three common categories of addiction are strongly related in a proportionate manner to several specific categories of adverse experiences during childhood. This, coupled with related information, suggests that the basic cause of addiction is predominantly experience dependent during childhood and not substance-dependent. This challenge to the usual concept of the cause of addictions has significant implications for medical practice and for treatment programs.“

-Dr. Vincent Felitti, The Origins of Addiction: Evidence from the Adverse Childhood Experiences Study, 2003, abstract

V. Felitti (2003) skriver vidare att det rådande konceptet av missbruk vilar på felaktiga grunder. Individens uppväxt har den största rollen, inte substansernas egenskaper, inte medfödd svag genetik eller viljestyrka. Att påstå att hjärnans utvecklingsmiljö och kontext under unga år har den största påverkan i utvecklandet av ett missbruk senare i livet avskriver inte genetikens roll (Maté, 2015). Men det pekar ut felaktigheter i vår som samhälles felaktiga tillskrivande av kausalitet och därmed felaktiga lösning på problematiken, likt den tillhandahållen av AA.

“It’s not that genes do not matter -they certanly do. It’s only that they do not and cannot determine even simple behaviours, let alone complex ones like addiction. Not only is there no addiction gene, there couldn’t be one.”

- Dr. Gabor Maté, In the Realm of Hungry Ghosts, 2015, s. 213

8. Slutdiskussion

I detta kapitel kritiskt granskar jag tolvstegsprogrammets påståenden med hjälp av forskningen som redovisats i föregående kapitel. Samt mina egna fynd och funderingar genom arbetets gång. Jag gör ett försök att peka ut svagheter och felaktiga påståenden gjorda av tolvstegsprogrammet samt identifiera dess styrkor med hjälp av teori.