Innan Binets testpaket nådde Sverige var den metod man hade till förfogande när det gällde att ställa diagnos på elever som inte klarade skolan, att läkarutlåtanden låg till grund för uttagningen av elever som då skulle skickas till hjälpklass (på liknande sätt som tidigare i Frankrike när Binet började arbeta med uppgiften). Men läkarundersökningarna var mycket tidskrävande och det var ont om skolläkare som kunde arbeta med att undersöka elever. Göteborg fick sin första skolläkare först år 1895, och i Stockholm avdelades en skolläkare med uppgiften att urskilja vilka elever som var i behov av hjälpklass först år 1909, och fortfarande på 1930-talet var det ont om skolläkare på landsbygden (Ahlström m.fl.1986 s.38). Dessutom fanns det för liten precision i detta förfarande, och risken för subjektiva bedömningar var alltför stor.
De första intelligenstestarna och Gustaf Jaederholms arbete
Binet och Simons testmetod introducerades i Frankrike år 1905 och introducerades i Sverige bara 5 år senare, vilket var en relativt kort period. Skolöverläkaren Alfhild Tamm var en av de första svenska intelligenstestarna, hon var även psykoanalytiker och Sveriges första kvinnliga psykiater, och gjorde intelligensmätningar enligt Binets metod på barn redan år 1910-1911. Då hon var en läkare som intresserade sig mycket för psykologins metoder, blev hon en viktig länk för att introducera psykologin i den svenska pedagogiska debatten (Helldin, 2002, s.44f).
Den som kom att bli den store auktoriteten under för intelligenstestningens införande i Sverige var psykologiprofessorn Gustaf Jaederholm. Jaederholm publicerade år 1914 sin doktorsavhandling med titeln Undersökningar över intelligensmätningarnas teori och praxis, vilken kom att bli ett pionjärarbete för svensk intelligensforskning. Bokens första mening lyder:
”På hösten 1911 anmodade Förste Förskoleinspektören Proffessor F. v. Schele undertecknad att för ett antal intresserade bland lärarkåren demonstrera Binet et Simons metod för intelligensprövning av barn, vilkas överförande till hjälpklass ifrågasattes (Jaederholm, 1914,s.1).”
Då jag hade lite problem men att hitta Jaederholms arbete och fick vänta en tid på den, kan jag inte låta bli att ge några personliga kommentarer om mitt första intryck när jag äntligen får den i min hand. Avhandlingen signalerar att vara ett gediget hantverk, boken är fylld av tabeller och statistik vilket stämmer med de positivistiska arbetsmetoder och den tidsanda och diskurs som fanns inom intelligensforskningen under tidigt 1900-tal. Ett annat intryck jag omedelbart får är avsaknaden av en övergripande diskussion om vad intelligens är, samt att det saknas beskrivning av de svårigheter som finns inom forskningsområdet. Det finns inte heller någon presentation av andra alternativa metoder och synsätt. Jaederholm slår fast att intelligensforskningen med Binet-Simons testmetod nu tagit ett viktigt steg sin utveckling, och därmed verkar diskussionen om alternativa metoder slutdiskuterad.
Jaederholm var mycket intresserad av att vidareutveckla Binets testbatteri, och redogör i sin bok om 104 olika forskare i Europa som vidareutvecklat Binets test, och på vilket sätt de gjort detta. Detta är ett intressant inslag i boken, då det år 1914 bara gått 10 år sedan Binets teori lanserats och visar vilken stor respons Binets och Simons metod fick bland andra forskare
72 inom fältet.
Det kan vara frestande att kritisera en 100 år gammal bok, men kan se boken ett tidsdokument över den tiden vetenskapliga traditioner och diskurser. Jaederholm var ett barn av den positivistiska vetenskapstraditionen, och den nya testningstekniken som Binet lanserade år 1905 gav möjligheter för statistiker och matematiker att arbeta vidare med metoden utifrån matematiska och statistiska perspektiv. Jaederholm hade själv studerat statistik hos den engelske statistikern Karl Pearson vid Institute of Applied Statistics i London samt vid Galton Laboratoty i London, och han var också en stor beundrare av Francis Galton och dennes metoder. I boken citerar Jaederholm Galtons ord redan på försättsbladet: ”Until the phenomenia of any branch of knowledge have been submitted to measurement and numbers it cannot assume the status and dignity of a Science.” Redan här visar Jaederholm sin grundsyn vad det gäller vetenskap, sann vetenskapskall gå att väga och mäta, i annat fall äger inte disciplinen rätten att kalla sin forskning sann vetenskap.
Den relativt nya vetenskap som psykologin utgjorde hade troligen behovet att hävda sin legitimitet, och användandet av siffror och statistik kunde göra det sagda och påstådda mera vederhäftigt och evidensbaserat. Sigmund Freud och psykoanalysen kan ses som ett exempel på motsatsen. Freuds teorier saknade enligt rättrogna positivister helt möjligheten att prövas på ett vetenskapligt sätt och kunde heller inte visas matematiskt, därför hade Freud stora svårigheter med att få sina teorier klassade som tillhörande en vetenskaplig disciplin. Jaederholm såg i Binets teori en möjlighet att få arbeta statistiskt med testmetoden, han valde med andra ord den kvantitativa delen av Binets teori då han i sina egna undersökningar arbetade statistiskt med materialet. Han gjorde också justeringar i testet så det bättre skulle passa svenska förhållanden.
Det finns också en skillnad i ställningstagandet när det gällde syftet med metoden mellan Binets ursprungstanke och Jaederholms vidare arbete. Binet använde metoden för att få insikt i det enskilda barnets intellektuella kapacitet i syfte att utröna om barnet var tillhörande särskolan eller vanlig skola, men Jaederholms ingång var att testa av större grupper av elever för att statistiskt kunna göra analyser av olika årskullar av elever. Jaederholm var på så sätt den förste i Sverige som gjorde statistik av resultaten av intelligensmätningarna och som satte intelligenskvoten i samband med normalfördelningskurvan. I en artikel som Jaederholm och Pearson skrev tillsammans år 1914, framhålls att de svagaste barnen i samhället och skolan mycket väl skulle kunna vara ”svansen i normalfördelningskurvan”, och alltså en grupp som vi enligt principen för normalfördelningskurvan kunde förvänta oss att finna som en defekt grupp (se Lundahl. C. i Lundgren (red) 2010, s.281).
Det intressanta med denna kommentar från Jaederholm visar att han lägger en matematisk modell (normalkurvan) på verkligheten med argumentet att ”uppgiften är att identifiera vilka dessa barn är, som enligt normalkurvan skall finnas i populationen”. Resonemanget som Jaederholm och Pearsson för representerar tanken om en platonisk idévärld, där det i den sanna och eviga (idévärlden) finns en sanning om människans natur (i detta fallet när det gäller spridningen av de intellektuella förmågornas fördelning). Eftersom sanningen finns i idén eller modellen, är uppgiften som vetenskapen har att ”i den jordiska verkligheten” hitta de individer som uppfyller denna platoniska sanning, och när man till sist funnit dem kan man kungöra att ”nu är de identifierade”. Jaederholm uttrycker sig på följande sätt angående normalkurvans teori och praxis:
”Intelligensgradernas fördelning för barn av samma ålder lyder den ”normala fördelningskurvan (”sannolikhetskurvan”, ”felkurvan”, ”den Gaussiska kurvan” osv). (P = 0,91). Den normala
73
fördelningskurvans giltighet är förutsättningen för riktigheten av Binet et Simons intelligensåldersvärden (Jaederholm, 1914,del 2, s. 216).”
Att fördelningen av barns mentala förmågor ”lyder” normalkurvan för tanken till att i det ögonblick som barnet föds finns en begränsad mängd intelligens att fördela, och den fördelas till de olika barnen utefter normalkurvans princip. Detta betyder i praktiken att om några barn som föds i ett viss ögonblick begåvas med hög mental kapacitet, måste några andra betala detta genom att få en lägre mental kapacitet, därför att mängden intelligens är i varje ögonblick begränsad, och måste på så sätt fördelas.
Denna tanke som också fanns hos Galton, för tanken till någon högre makt som har mandatet att dela ut en viss mängd intelligens till nyfödda barn efter normalkurvans princip. Eller är denna potentat naturen själv som är programmerad att dela ut sina gåvor efter normalkurvans princip? Vid närmare begrundande blir argumentet i grunden ett metafysiskt argument, där en högre makt finns inbyggd i fördelandet av gåvor till mänskligheten efter en modell som vi kallar normalkurvan, och denna högre potentat ser till att mängden intelligens är tämligen konstatt över vid varje given punkt, och gör detta genom att begränsa fördelningen av de psykiska och intellektuella förmågorna vid födseln. Då den totala mängden intelligens i ett samhälle måste vara konstant, är det en viktig uppgift att denna högra makt reglerar detta. Jaederholms sista påstående i citatet angående Binet och Simons intelligensåldersvärden är också en intressant kommentar, angående huruvida Binet och Simon använde sig av normalkurvan då de kom fram till vad en normalprestation på ett intelligenstest innebar i en viss åldergrupp. Min uppfattning är att Binet och Simon inte hade normalkurvan som utgångspunkt, men att de hade väl en väl beprövad empiri bakom sina slutsatser om vilka intelligensvärden som kunde anses som normala i populationen. Samtidigt berättar Binet om att han när han utprovar sin intelligensålder, gör omfattande empiri angående vad som är normalt att kunna för ett barn i en viss ålder, men han nämner inget om en normalfördelningsprincip som utgångspunkten i detta.
Att Jaederholm, som kunde valt att arbeta vidare med en kvalitativ aspekt på Binets test, väljer att arbeta kvantitativt med testningen, tycker jag har kommit att bli signifikativt med den inriktning som mycket av den pedagogiska debatten handlat om när det gäller mätningar. Inte vad som mäts, utan fokus på statistik runt resultaten och teknikaliteterna runt mätningarna.
Testningen blev mycket snabbt ett allt viktigare inslag i skolans vardag, och även om ansenlig tid användes för skolmognadstest, höjdes det snabbt röster om att skolans tid för att ägna sig åt intelligensundersökningarna behövde förstärkas. Den terminologi som Binet introducerat blev snabbt anammad, och termen intelligenskvot införs i det officiella språkbruket i och med den statliga utredningen SOU 1936:31 (s.39). Intelligenskvoten (förhållandet mellan intelligensålder och fysisk ålder) ansågs ge en lättfattligt, exakt och ett direkt jämförbart mått på intelligensen. Gunnar Rickardsson berättar hur även 1946 års skolkommission tillskriver den psykologiska forskningen den största betydelse, och hur tilltron till den psykologiska forskningen genomsyrar hela betänkandet. ”Den psykologiska och pedagogiska forskningens ord bör tillmätas en avgörande betydelse i fråga om problem, där omfattande och noggranna vetenskapliga undersökningar hittills kunnat genomföras (Rickardsson, 1983, s.339).” Denna syn på pedagogik och psykologi kom under lång tid att påverka den pedagogiska debatten och utvecklingen av svensk skola.
1900-74
talet, men den vidare pedagogiska utvecklingen av den svenska skolan är väl beskriven av många andra författare, exempelvis Hjörne och Säljö (2008), därför avstår jag här att utveckla detta vidare.
Ett annat intressant område jag av på grund av platsbrist avstår ifrån är debatten runt framväxandet av de relativa betygen under 1940- och 50-talet, och hur principen för dessa kom att bygga på den normalkurva som Galton lanserade när det gällde fördelningen av de mänskliga intellektuella resurserna. För vidare läsning om detta intressanta område se exempelvis Andersson, (1999), Egidius, H. (1994), och Petterson, A (red), (2007).
Jag vill istället i min sista del återvända till den svenska skolan i nutid, och ägna ett visst utrymme åt de kategorier vi skapar och använder oss av för att markera olikheter och mentala defekter i skolan idag, det ökade användandet av diagnosbegreppet. Detta är ännu en sida i historien om vår önskan att kunna mäta för att skapa förenklingar och kategoriseringar, och vad hut vi använder de resultat vi får fram med psykologiska tester och mätningar.