Vid 1900-talets början stod utbildningssektorn i USA inför gigantiska utmaningar. USA hade åren 1865 – 1900 haft en invandring på 14 miljoner människor, i huvudsak Europa, enbart Sverige stod för över en miljon av dessa invandrare. Invandringen fortsatte och efter år 1900 kom i snitt 1 miljon immigranter per år, i huvudsak anlände de till de östra städerna i USA. Det som mötte många av dem var sociala problem, bostadsbrist och arbetslöshet. Det amerikanska utbildningsystemet hade den stora utmaningen att utbilda alla dessa, inte bara skolbarnen utan även de vuxna, de grundläggande färdigheterna så de kunde bli amerikanska medborgare. År 1909 publicerades en bok med titeln ”Laggards in the school” som beskrev situationen hur
”the schools were filled with retard children and that most students dropped out of school before finishing the eight grade. /…/ For every children that is making more than rapid progress there are from eight to ten children make abnormally slow progress (Cullahan,1964, s.15).”
Amerikans skola stod inför stora utmaningar, och man sökte med ljus och lykta efter lösningar på sina utbildningsproblem. En annan stor händelse inom den amerikanska industrin var när Fredric Windslow Taylor introducerade sin Scientific Management, en metod att på ett radikalt sätt effektivisera tillverkningsindustrin, och den kom också att påverka effektiviseringarna och tidsmätningarna amerikansk skola (se vidare beskrivning av Scientific Managements påverkan för den amerikanska skolan i Cullahan, 1962, samt Ljungberg, 2008).
När Binets metod når USA kommer den på detta sätt att uppfylla ett stort vakuum i det politiska läget då man behövde ett verktyg varmed man kunde mäta och kategorisera vem som kunde bli en del av yrkeslivet och vilka det inte var någon idé att satsa utbildning på. Metoden sprider sig därför snabbt bland på den amerikanska kontinenten och väcker stor uppmärksamhet. Den som kom att introducera Binets metod i USA var läraren och psykologen Henry Herbert Goddard (1866-1957). Goddard var den första psykologen bland generationen av experimentella psykologer som fann ett arbete utanför universiteten, och detta var på en institution för sinnesslöa där hans arbetsuppgift var att ställa diagnoser på de intagnas möjligheter till sysselsättning. Goddard fann att han på en enda session på en timma kunde utläsa mer om en individ än han kunde på flera veckors iakttagande och utprovning av olika pedagogiska åtgärder (efter Teigen, 2006, s.266). Detta var naturligtvis
68
revolutionerande då detta behov var oerhört stort, inte bara i skolan utan också inom arbetsmarknaden. Binets test slog därför snabbt igenom i nordamerikanska skolor, och verksamheten med testning av skolelever kom att bli den verksamhet som definierade vad amerikanska psykologers arbetsuppgifter bestod av, och detta var början av det man kallar den tillämpade psykologin.
Testmetoderna spreds snabbt i USA och kom även att användas på vuxna individer för att hjälpa till att hitta en lämplig sektor att arbeta inom, inom rekrytering till industrin samt vid prov inför militärtjänstgöring. Goddard hade en annan grundsyn på intelligensen än vad Binet hade, Goddard trodde nämligen i likhet med Galton, att intelligensen är något som är genetiskt bestämt, och att ingenting man gör kan påverka den, varken träning eller miljöfaktorer.
Detta hårda och opersonliga grundantagande kom att prägla den amerikanska utvecklingen runt intelligenstesterna på ett olyckligt sätt. Under 1920-talet testade man vuxna immigranter med stora grupptest, där skriftliga frågor hämtade från vardagslivet för en medelålders vit amerikansk familjeförsörjare ställdes skriftligt till stora grupper emigranter som knappt hade hållit i en penna eller hade tillräckliga läs- och skrivkunskaper i det engelska språket. Testerna utfördes i grupper på 50 personer i undermåliga lokaler med dålig belysning och akustik, så det var svårt att höra instruktörens anvisningar och för mörkt för att se framför sig. Det skulle också gå snabbt, då 50 nya stod och väntade på att komma in. Resultatet blev naturligtvis nedslående, de flesta kom att betraktas som intelligensmässigt undermåliga.
Goddard och psykologerna använde sig av begreppet intelligensålder, och de från södra och östra Europa fick ofta omdömet att de hade en intelligensålder på runt 11 år, och de svarta fick lägst omdöme med intelligensålder på runt 10 år. Det märkliga i allt detta var att man menade och trodde att testerna var utförda på ett vederhäftigt sätt enligt vetenskapliga principer och beprövad praxis. Hela detta testningsförfarande, som rörde 100 000 tals människor under 1920-talet, har i efterskott fått mycket kritik och det finns väl dokumenterat och beskrivet bland annat i boken Den felmätta människan av Stephen J. Gould, 1981, kapitel 5.
Det är här svårt att undgå att fälla den personliga kommentaren att det amerikanska exemplet på testningen av immigranter representerar ett av flera lågvattenmärken i historien över vetenskapen och dess metoder. Den mänskliga omdömesförmågan, var tog den vägen i allt detta?
I USA att testningen kom att bli till lite av ”var mans egendom”, och testandet av vuxna individer började göras av oinitierade läkare och andra utanför psykologernas program. Man började märka konstigheter i testresultaten, samt att man inte riktigt visste vad testerna mätte, samt för vilket syfte testerna gjordes. Binets test användes på respektabla samhällsmedborgare och fick förvånande resultat, då det visade sig att i princip vem som helst som gjorde testet helt otippat kunde visa sig vara mentalt efterbliven. På ett möte med The American Psychological Association (APA) i Chicago år 1915 rapporterades det att man låtit testa Chicagos politiker med nedslående resultat, borgmästaren presterade i testet i nivå med en tioåring, och brandchefen hade svarat fel på frågor som var tänkta för en åttaåring. Detta gav naturligtvis rubriker i pressen och skapade dålig publicitet åt testningen, och APA beslutade för att komma tillrätta med problemet med det allmänna meningslösa testandet, att enbart personer med psykologisk utbildning skulle få handskas med testningen (Teigen, s.165f). Det intressanta med detta exempel är att när högt ansedda vuxna ”normala individer med högt
69
anseende” lät testa sig och resultaten visade låga värden, började man att diskutera sättet att använda testerna på samt ”vem som skulle få mandat använda testerna”. Här infinner sig osökt tanken att hade testandet varit helt objektivt och utan förutfattade meningar, hade man istället kanske valt att diskutera huruvida det fanns andra liknande testresultat som också var missvisande, där de utsatta var mindre respekterade samhällsmedborgare. Tanken infinner sig också att när testerna visade att ”rätt” personer (personer som man förväntade sig skulle få låga värden) fick låga IQ-värden var det ingen som ifrågasatte testernas reabilitet och validitet, men när däremot högt ansedda personer i samhället fick låga värden, uppfattades testerna som missvisande.
I Frankrike levde alltjämt Alfred Binet, han var av en stillsam natur och intresserade sig inte speciellt för någonting utanför sin egen sfär, han reste exempelvis aldrig utanför Frankrikes gränser. I Frankrike kom det ursprungliga Binet-Simon-testet inte att ändras under hans livstid, vare sig angående metoden eller vilka åldersgrupper den användes på, metoden förblev trogen det ursprungliga syftet. Den franska psykologin och pedagogiken kom senare under 1900-talet att inrikta sig på utvecklingen av barns mentala processer enligt den modell Jean Piaget lanserade i slutet på 1950-talet, och genom det stora genomslag Piaget fick i Frankrike flyttades fokus från Binet och intelligenstestningen till Piagets teorier.
Alfred Binet kom på så sätt aldrig personligen att konfronteras med den amerikanska varianten av sitt test, men när han på sin ålderdom hörde talas om ”de främmande idéer som hade klistrats fast på hans instrument” blev han mycket bekymrad att hans testmetod hade utvecklats och användes på det sättet. Binet fördömde skarpt dem som hade medverkat till detta och som med brutal pessimism och bedrövligt omdöme främjade inställningen att intelligensen var en enda konstant. Han kände sig djupt olycklig när han fick veta att man i USA tillämpade hans IQ-skala på hundratusentals vuxna män, i syfte att undersöka deras intelligensnivå och baserat på detta finna ut vilket arbete som passade för var och en, eller att se vilken uppgift man skulle kunna klara inom armén (se Gästrin, s.37 ff). ”Jag har inte försökt skapa en metod för mätning… bara en metod för klassificering av individer” var Binets kommentar (Lewenhaupt, 2012, s.53). Binet hade aldrig menat eller hävdat att hans tester skulle användas på vuxna individer, samt han trodde att intelligensen inte var något som kunde mätas som om det fanns en fast entitet, han menade bestämt att den både kunde tränas upp och ändras av stimulans och av olika miljöfaktorer.
Det var den amerikanska versionen av Binets intelligenstest som kom till Sverige och som kom att prägla utvecklingen av den svenska skolan utveckling under 1900-talet. Den amerikanska traditionen växer fram inom differentialpsykologin, och den kom att ligga till grund för den svenska tillämpningen av metoden samt även i den svenska pedagogiska debatten. Inom den amerikanska differentialpsykologin fanns det två viktiga saker: 1) Allt som finns, finns i något mått, och kan alltså räknas och mätas på samma sätt som inom den naturvetenskapliga traditionen, samt 2) elevens mognad och intellektuella förmågor växer fram till ett visst personligt tak, och att dessa skillnader är relativt konstanta och bestående. Eftersom dessa förmågor är medfödda och konstanta, gällde det att så tidigt som möjligt upptänka i vilka elevers sinnen dessa svaga förmågor bodde, samt att utifrån detta skapa homogena grupper där individer med samma störningar eller utvecklingsbrister kan få sin undervisning på samma nivå (efter Granström 1981, s.42, 59 samt Lundgren 1979 s. 86). I en skola som organiseras efter ett differentialpsykologiskt tänkesätt blir det viktigt att i ett tidigt stadium mäta de enskilda elevernas förmåga för att placera och sortera in elever med olika förmågor i olika grupper och göra nivågrupperingar beroende på uppmätt intellektuell
70 förmåga.
Det amerikanska exemplet visar på den stora risken med testmetoder som ger utrymme för värderande och normerande inslag. När det gäller förutfattade meningar och dolda personliga värderingar bär vi alla på dem, och utan att vara medveten om detta kan man alltså ge full legitimitet åt en undersökning där ”testerna ger rätt individer rätt värden”, och räkna dessa som legitimt sett vetenskapligt utförda tester. Men när testerna exempelvis ger alltför låga resultat till ”fel” individer kan man hävda att det måste vara något fel på testerna, eller lägga restriktioner runt vem som skal vara auktoriserad att utföra testningen så inte några högre ansedda individer skulle bli utsatta för intelligenstestning.
Efter att ha följt Binet-Simons test på en resa utöver världen är det dags för oss att ge oss in i de svenska förhållanden som rådde i början av 1900-talet, för att se hur debatten om intelligensmätningarna fördes i Sverige, samt vilka konsekvenser detta kom att innebära för den pedagogiska debatten och utformandet av svensk skola under första halvan av 1900-talet. I centrum står frågan om vår önskan att hitta ett vetenskapligt verktyg för att mäta världen, och hur denna önskan kom att forma svensk skola under början av 1900-talet.