Under Galtons arbete med normalkurvan uppkommer ett argument som är viktigt i förståelsen av hur människans önskan att mäta världen; argumentet att det som gäller livlösa ting också gäller när människans intellekt och hennes inre personlighet och egenskaper. Argumentet handlar i grunden om skillnaden på kvantitet och kvalitet.
Francis Galton tog sig an teorin om normalkurvan och extrapolerade teorin, förfinade argumenten och klädde den med vetenskapliga termer, och tog normalkurvans användningsområde från livlösa fysiska ting in på området mätningar av psykiska förmågor hos människor. Galtons argument löd: det finns ingen skillnad på att å ena sidan mäta fysiska livlösa ting eller att mäta fysiska egenskaper hos en människa å ena sidan, och att mäta
56
intellektuell kapacitet och mentala förmågor hos människor å andra sidan. Galton hävdade att den princip eller universella lag som gör att det sammantagna resultatet av en mätning på ett antal fysiska ting bildar en normalkurva; detta borde fungera på samma sätt när det gäller mätning av människans mentala förmåga.
Principen om normalkurvan resulterar i att testresultaten kan presenteras genom formen av en normalkurva. Detta argument kom senare att drivas så långt, att om man inte lyckas att få en normalkurva att framträda när man plottar ner sina mätresultat, så har man inte gjort sitt arbete och sin mätning tillräckligt bra. Galton menade att normalkurvan var den idealiska beskrivningen på fördelningen av samtliga mänskliga egenskaper, vare sig det var längd, vikt eller intelligens. Normalkurvan kom på så sätt att bli normen hos Galton, inte resultatet. Detta är ett argument som vi senare kommer att se används även in på 1900-talet när det gäller betygsresultaten i den svenska skolan.
Om vi går tillbaka till Galton och hans mätningar, så redogör han i sin bok för Qutelets statistiska arbete med mätningen av bröstvidden på de 5 738 skotska soldaterna, och han skapar en form av normalkurva för detta. En annan undersökning Galton presenterade var längden hos 100 000 franska värnpliktiga, och resultatet är på samma sätt överensstämmande mellan den teoretiska och faktiska utfallet, principen för normalfördelningen framträder tydligt även här. Den grafiska form på normalkurvan Galton använde i boken Hereditary Genius från 1869 var en stapel, se illustration nedan.
Galtons sätt att grafiskt visa resultatet av mätningen av 100 000 franska soldater år 1869 (Galton, 1869, s.68, se också: http://www.uh.edu/engines/epi2244.htm, 2013-01-14)
I sin andra bok Inquierys into Human Faculty från 1883 använder Galton den mera kända grafiska formen av en klocka ”The Bell Curve”.
57
Det intressanta är att Galton gör att innehållsmässigt lappkast i sin bok Hereditary Genius när han beskriver hur han arbetar med sina mätningar. Först beskriver han sina fysiska mätningar där han mäter bröstvidden och längd på värnpliktiga soldater, för att i nästa stycke fortsätta med att resonera om intellektuella mätningar, detta utan att ge någon förklaring vilken storhet han skulle använda som mått på psykiska mätningar. Galton skriver: ”There is, therefore, little room for doubt, if everybody in England had to work of some subject and then to pass before examiners that their marks would be found to range, according to the law of deviation from an average, just as rigorously as the heights of French conscripts, or the circumferences of the chest of Scotch soldiers. (Brookes, 2004, s.161)”. Det finns ingen skillnad, menar Galton, att mäta fysiska mått på en människa och att mäta individers intellektuella kapacitet, normalkurvan kommer alltid att bli resultatet (se också Åsberg, 1998, s.14).
När det gäller de fysiska mätningarna använde Galton sig av mått som var allmänt erkända i England i slutet på 1800-talet, måttet feet (en feet var 304,8 mm lång). Detta var ett mått som allmänt användes och accepterades i England på Galtons tid. Alla kunde vara helt överens om vad one feet betydde, och vad det innebar att medellängden på en soldat var 5,5 feet, det var en internationell måttenhet som man inte behövde diskutera. Men när det gällde mått på intellektuella prestationer, vilka standardmått fanns för detta?
På Galtons tid fanns det inga standardiserade storheter som representerade fasta mått på intellektuella prestationer, det skulle dröja ytterligare 35 år innan Alfred Binet skulle lansera en sådan skala med mått för IQ. Vilken måttenhet använde Galton för att mäta intellektuella prestationer? Han gör inget försök att diskutera detta i sin bok, men hans åsikt är tydlig när han skriver: ”...there must be a fairly constant average mental capacity in the inhabitants of the Brittish Isles, and that the deviations from that average – upwards towards genius, and downwards towards stupidity – must follow the laws that governs deviations from all true averages (Galton,1869,s.72).” Här kommer tydligt Galtons grundsyn angående intelligensen fram, det är en egenskap som är fördelad bland människor som kan mätas (efter en storhet som ännu inte var känd) och analyseras på samma sätt som längd och vikt, och intelligensen är fördelad enligt normalkurvans princip.
Galton ansåg att det fanns ett medelvärde på intelligensen hos invånarna i det brittiska riket, och det finns en normalavvikelse som förhåller sig till medelvärdet efter normalkurvans princip.
58
”The metod I shall employ for discovering all this is an application of the very curious theoretical law of deviation from an average. First I will explain the law, and then I will show that the production of natural intelligence gifts comes justly within its scope (a.a.s.66).”
För alla mätningar fanns ett av naturen givet normalvärde, enligt Galton, och från det normalvärdet fanns det avvikelser, och storleken på dessa avvikelser reglerades i normalfördelningskurvan. Detta förhållande mellan normalvärdet och avvikelsen (som skapar den grafiska normalkurvan) var för Galton som en universell naturlag. Galton skriver vidare: ”First, the average value of the conditions affecting the several events will be constant; and, secondly, the deviation of the several events from the average, will be governed by this law. (a.a.s.68).” Det sätt varpå en standardavvikelse uppträder från ett medelvärde är, oavsett vad man mäter, med andra ord konstant enligt Galton, och är alltså en lag, den universella lagen om normalkurvan.
Det intressanta är att Galton skapar en princip vid mätningar, som han menar är lika stark som en lag, och lägger den som ett faktum på verkligheten, oavsett vad det är man mäter. Han går till och med så långt att han säger angående sin mätning av att ”the numbers of men in the several classes in my table depend on no uncertain hypothesis. They are determined by the assured law of deviations from an average (a.a.s.74).” Att man får fram en normalfördelningskurva vid olika fysiska och psykiska mätningar var ingen slump enligt Galton, den är förutbestämd att uppträda, då den är en universell lag. På samma sätt är den förutbestämd att uppträda när man mäter psykologiska förmågor, i alla sina delar. Då normalkurvan förutspår ett litet antal extremt intelligenta individer bland en population, så finns det också lika många med en extremt låg begåvning, allt enligt normalkurvan. Konsekvensen av det resonemanget innebär att vid varje givet ögonblick är den totala summan av intelligensen bland människor konstant på jorden, vilket gör resonemanget i högsta grad metafysiskt. Galtons resonemang har också varit långlivat, vi känner också vi igen resonemanget från det relativa betygssystemet som fanns i Sverige mellan åren 1962 till 1994.
Galtons vetenskapsteori blir här tydlig, han använder den deduktiva metoden, där han utgår från en teori och sedan argumenterar han för att pressa in verkligheten i den modellen. Dessutom har han ett tydligt kvantitativt metodval, att alla vetenskapliga resultat och alla typer av mätningar som publicerats och presenterats skulle kunna presenteras på ett kvantitativt sätt som kan bearbetas och analyseras enligt matematiska principer, allt enligt de naturvetenskapliga idealen. Galtons tilltro till normalfördelningskurvan kom att medverka till att den blev den vanligaste grafiska formen när det gällde att presentera resultaten inom många olika typer av större mätningar, inklusive IQ-mätningar, samt den kom även att få en stor betydelse under 1900-talet inom skolan och för den relativa betygsskalan.
Francis Galton och hans arbete blir för oss ett tidsdokument om hur vi ibland förleds att tro att vi kan konstruera matematiska modeller för så komplexa saker som människors intellektuella kapacitet.
Eftersom Galton dog år 1911 fick han aldrig uppleva hur principen om normalkurvan vann acceptans i vetenskapliga kretsar eller hur intelligensmätningarna fick sitt stora genombrott på 1900-talet och vilken stor del hans egen gärning kom att få för användandet av normalkurvan under 1900-talet. Men hans exempel kanske kan påminna oss om människans starka önskan att kvantitativt mäta och väga kvalitativa egenskaper som människors mentala egenskaper, ibland kan få oss att ta genvägar på så sätt att vi lockas att mäta ytstrukturen, vilket är det som
59
vi kan se och förstå, istället för att genuint undersöka det som är mera svårgreppbart och svårfångat, djupstrukturen, men som kanske är mera viktigt, riktigt och sant.
I Galtons spår i jakten på den mätbara intelligensen skulle det tas ännu ett steg av en annan forskare innan 1800-talet var slut; James McKeen Cattell och hans teori om att intelligensen fanns i de kroppsliga funktionerna. Cattell skulle driva den experimentella psykologin till sin slutstation, och visa att den inte ensam kunde ge svaret på frågan om intelligensen.
Cattell och den tidiga intelligensmätningens återvändgränd
Jag vill här ta ett sista exempel från den tidiga jakten på intelligensen med en yngre samtida lärjunge till Galton som till viss del kom att ta arvet från Galton vidare in i 1900-talet. James McKeen Cattell (1860-1944) var en psykolog som skolades hos William Wundt i hans psykologiska laboratorium i Leipzig. Cattell var född i Easton Pennsylvania och kom år 1883 till Wunds laboratorium där han avlade en doktorsexamen, och påverkades således av Wundts forskning. Cattell undervisade senare i Cambridge i England, och kom där att bli en lärjunge till Francis Galton och en anhängare av eugenetiken och dess intresse i individuella skillnader, test och statististiska bearbetningar av empiriska resultat. Cattell kom att bli en framstående psykolog, och var år 1885 en av grundarna till tidskriften Psycological Review. År 1901 valdes han in i den amerikanska vetenskaplakademin, och år 1929 utsågs han till ordförande i akademin, det året stod USA för första gången som värd för den internationella konferensen i psykologi.
Catell var också liksom Galton, intresserad av individuella skillnader mellan människor och han tog Galtons teorier och mätningar ett steg längre, och utformade intrikata psykologiska tester och mätningar för att upptäcka skillnader mellan människor i begåvning, mentala förmågor och skolprestationer. Catell konstruerade ett komplett program, ett testbatteri som mätte enklare kroppsliga förmågor och färdigheter som sinnesförnimmelser, perception, uppmärksamhet, urskiljnings-förmåga, reaktionshastighet, sensorisk diskrimination (vilka sinnesförnimmelser som känns av och inte känns av) och andra enkla former av kroppsstyrka. Cattells tanke var att den mest intelligenta människan var den som fick de högsta poängen på samtliga enskilda egenskaper.
Men hur mycket Cattel än mätte och testade upptäckte han inget samband mellan höga totala värden i de olika testerna och skolresultat, det fanns helt enkelt ingen korrelation mellan höga värden i kroppsliga funktioner och i höga värden när det gällde högre mentala förmågor. Dessutom fann han att de olika egenskaperna som testades hade inget samband med varandra, och den totala summan av poängtalet hade ingenting att göra med något mått på allmän intelligens. Studerande med höga skolresultat fick lika höga poäng som studerande med låga skolresultat och så vidare. Cattels försök att skapa ett intelligenstest slutade i ett misslyckande, och han förstod att man måste försöka hitta lösningen på frågan om intelligensen på något annat sätt (se Saugstad, 1998,s.332; Tyler, 1973, s.38).
Catell kan genom sina försök att hitta intelligensen genom psykofysiska experiment sägas representera den definitiva återvändsgränden för försöken den typen av experiment hitta hemligheten bakom den mänskliga intelligensen. Stark kritik mot dessa experiment av ensidigt förenklade sinnesförnimmelser började komma i Tyskland, och misstanken om att vad man än upptäckte och fann i den miljön så skulle det inte vara relevant och inte ha några implikationer i livet utanför testlaboratorierna. Människans intellekt var större än hennes uppmätta sinnesförnimmelser, och den sociala livssituationen hade större betydelse för henne