Under denna sista och avslutande tidsperiod sker avgörande strukturella förändringar inom den svenska kultur- och konstpolitiken. Dessa är tydligt kopplade till regeringsskiftet 2006 då Alliansen, samarbetet mellan Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna, tog över regeringsmakten. De diskursiva spår som blev allt mer frekventa under föregående period etableras nu och definierar den nya kulturpolitiken, något som inte minst får konsekvenser när det gäller synen på konstnärens roll i samhället. Perioden avslutas med att den statliga inkomstgarantin för konstnärer avvecklas.
Debatten i Konstnären under slutet av 1990-talet, början av 2000-talet
Den förra perioden avslutades med en kulturutredning och den, samt efterföljande propositioner, står i fokus för debatterna inom KRO. Flera debattörer är positiva till utredningen men från organisationens håll påpekas det samtidigt att de vill se mer handlingskraft när det gäller bildkonstnärernas ekonomiska situation.KRO är tydliga med att de vill att staten och det offentliga ska ta sitt ansvar när det gäller konstnärerna och som ett led i detta förespråkar de också ett nytt kulturpolitisk mål, vilket lyder: ”Kulturpolitiken ska garantera konstnärernas ekonomiska och sociala situation.”194
KROs ordförande Elisabeth Ekstrand kommenterar regeringens syn på konstnären på följande sätt: ”Antingen är vi bidragstagare och dylikt och i så fall måste bidragen utökas otroligt mycket – ja varför inte konstnärslön rakt av?”195 Här dyker det förslaget upp igen, vilket är ett bra exempel på hur många av de centrala frågorna som har haft en tendens att återkomma med jämna mellanrum. Frågan om konstnärslön får en replik av Dan Dittmer, ordförande för KROs Stockholmsdistrikt, som i sin tur beskriver förslaget som en utopi: ”Ur dagens nationella och ekonomiska perspektiv är tanken om ett frälse för konstnärskåren, som en särskild konstnärslön skulle innebära i realiteten, närmast en plattityd.”196
Det här är en intressant kommentar eftersom den pekar mot ett par aspekter som kritiken mot konstnärsbelöningarna/inkomstgarantierna i hög grad byggde på; föreställningen om
194 Elisabeth Ekstrand och Bo Sundqvist, ”Remissvar ang. Kulturutredningens slutbetänkande SOU 1995:84”, Konstnären nr 2; 1996, s. 2-8.
195 Elisabeth Ekstrand, ”… och dylikt”, Konstnären nr 3, 1996, s. 3. 196 Dan Dittmer, ”Konstnärslön – en utopi?”, Konstnären nr 8, 1996, s. 10.
71
konstnärerna som en utvald grupp vilken ska särbehandlas av staten genom olika typer av skattefria belöningar, utan krav på motprestation. Att Dittmer dessutom väljer ett ord som ”frälse” blir en effektiv kontrast mot det han beskriver som dagens ekonomiska perspektiv. Under 1990-talet finns det allt mindre utrymme för en ekonomisk stödpolitik riktad mot ett kollektiv på samma sätt som stödsystemen tidigare gjorde.
När sedan kulturpropositionen presenteras av kulturministern Marita Ulvskog197 1996 är KRO överlag positiva till regeringens besked. När det gäller inkomstgarantierna sker inga förändringar över huvud taget.198 Intressant är att målet om kommersialismens negativa verkningar fanns kvar i propositionen, trots att utredningen ville radera det. Dock hade ett tillägg adderats; ”motverka kommersialismens negativa verkningar och främja kulturell
mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet” (min kursivering). 199 Detta är bra exempel på hur nya element knyts till diskursen, vilka har en tydlig grund i större sociala förändringar. Vid den här tiden blir mångfald och jämställdhet allt viktigare i den kulturpolitiska diskursen, som en konsekvens av att allt fler kritiserar det homogena svenska kulturlivet.
Konstnären och marknaden: idén om konstnären som entreprenör stärks
Synen på stipendier och bidrag förändrades under den förra perioden och KROs hållning är också fortsättningsvis att konstnärerna måste få ersättning för sitt arbete, snarare än tillfälliga understöd. Detta verkar dock främst gälla de etablerade konstnärerna. Elisabeth Ekstrand skriver i en ledare att: ”Stipendier och bidrag behövs för de unga och oetablerade och för den konstnärliga grundforskningen och utvecklingen. Ska konstnären kunna verka som den företagare han är måste det dock till riktiga uppdrag.”200
Här går det att se ett ideologiskt skifte inom KROs hållning utåt. Konstnären som forskare är vid det här laget ett etablerat spår men här lanseras också konstnären som entreprenör/företagare, dessutom i ett neutralt, närmast positivt ordalag. Något som bara ett par år tidigare hade varit helt otänkbart. Som vi har kunnat se har synen på konstnären på marknaden varit en idé som skarpt ifrågasatts och kritiserats. Inte minst av KRO, vars linje har varit att värna konstnärens roll som
197 Ulvskog var kulturminister under åren 1996-2004. 198
Jan Nordwall, ”Regeringens kulturpolitiska vision”, Konstnären nr 6, 1996, s. 5. 199 Nordwall, Konstnären nr 6, 1996, s. 4.
72
samhällskritiker, och position utanför den kommersiella sfären. Mot slutet av 1990-talet sker alltså en språklig förändring som i hög grad pekar mot ett större hegemoniskt skifte, det nyliberala paradigmet.
Diskussionen om konstnärerna på arbetsmarknaden blir central vid den här tiden, inte minst då olika arbetsmarknadspolitiska reformer och förändringar av Arbetsförmedlingen Kultur genomförs. Av diskursiv vikt för uppsatsens syfte finns i dessa ett antal inslag som är värda att studera lite närmare. Det handlar till stor del om vilka förutsättningar och möjligheter som det offentliga erbjuder konstnärerna men också om vilken samhällelig roll konstnären egentligen ska spela. Nu talas det också om konstnären som en innovatör, vilket både kan relateras till idén om konstnären som forskare och konstnären som entreprenör/företagare. Nu är det tydligt att den tidigare synen på konstnären som någon som enbart verkar inom konstens fält, alltmer får stå tillbaka för en aktör som ska vara aktiv inom andra områden.201 Samtidigt väcks mycket kritik mot att regeringen inte lyckas genomföra reformer som underlättar konstnärernas position på arbetsmarknaden. I en ledare skriver KROs förbundsdirektör Ove Martin Wall: ”Bildkonstnärerna är helt hänvisade till att själva skapa sina arbetstillfällen och sin försörjning som egenföretagare och sin samhälleliga grundtrygghet.”202
Konstnärsrollen är till stor del under omförhandling i början av 2000-talet, vilket inte minst avspeglas i texter av den senare ordföranden för KRO, Johnny Ewald. Han efterlyser en kulturpolitik som kan fånga upp de strömningar i konsten vilka är mer upplevelse- och processinriktade, snarare än varuproducerande.203 I en kommentar menar han t.ex. att Moderaterna försöker reducera konstnärerna till det sistnämnda, i ett försök att minska behovet av statligt stöd till konsten.204
Frågan om inkomstgarantiernas existens är inte särskilt framträdande, vilket är i linje med dess ohotade position vid det här laget. De blir dock föremål för diskussioner i Konstnären när Lars Hillersberg tilldelas garantin 2001, vilket väckte anstöt hos många på grund av de inslag av antisemitiska stereotyper som finns i hans verk.205 Detta ledde också till en hätsk
201 Jan Nordwall, ”Bildkonstnärerna måste hitta nya marknader”, Konstnären nr 1, 1998, s. 11. 202 Ove Martin Wall, ”Samhället vill ha konst men inte konstnärer”, Konstnären nr 5-6, 1998, s. 3. 203 Johnny Ewald, ”Vi måste höras mer”, Konstnären, nr 2, 2001, s. 3.
204
Johnny Ewald, ”Nya vägar”, Konstnären nr 4, 2001, s. 3.
205 Se t.ex. Britta Larsson, ”Varför inkomstgaranti till Hillersberg?”, Konstnären nr 1, 2001, s. 14 och Ragnhild Alexandersson, ”Om Lars Hillersberg”, Konstnären nr 2, 2001, s. 21.
73
debatt på tidningarnas kultursidor som kretsade kring frågan om vilken typ av konst som bör legitimeras av staten. Det är framförallt Dagens Nyheter som går till hårt angrepp mot regeringen och den ansvariga myndigheten, Konstnärsnämnden.206 I Aftonbladet får dock kulturministern Marita Ulvskog ett visst stöd från Yrsa Stenius som skriver: ”Den politiska makten kan väl inte sitta och skicka pengar fram och tillbaka till författare och konstnärer för att visa vem den hejar på i en svår principdebatt.”207
Under valåret 2002 är det stort fokus på de olika partiernas hållning i kulturpolitiken. Från den borgerliga sidan hörs det formuleringar som kretsar kring minskat statligt inflytande inom kulturområdet samt ökat fokus på frihet och mångfald. En av de viktigaste ideologiska skiftningarna märks inte minst i Centerpartiets kultursyn vilken i hög grad präglas av ett instrumentellt perspektiv med tillväxt i centrum. När det gäller Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill de stärka den nationella kulturpolitiken medan Miljöpartiet vill tydliggöra rollfördelningen mellan den statliga och den regionala nivån.208
Socialdemokraterna och Miljöpartiet fortsätter att inneha regeringsmakten efter valet och detta kommenteras i Konstnären som något positivt, inte minst eftersom konstnärskåren i allmänhet inte uppfattar sig som småföretagare vilka gynnas av den borgerliga skattepolitiken. Här framhålls också att konstnärer och kulturarbetare har en stark tilltro till den statliga kulturpolitiken.209 Trots att det övriga samhället präglas av en mer individualistisk syn, och en mer positiv hållning gentemot marknadens möjligheter, är flera företrädare för kulturområdet mer kritiska. Detta kan delvis beskrivas med Bourdieus modell och konflikten mellan det kulturella och det kommersiella kapitalet. För många aktörer inom konstens fält är det otänkbart att låta marknadens mekanismer styra det kreativa arbetet.
Tidigare har vi kunnat se exempel på föreställningen om konstnären som forskare. Detta diskursiva spår är också återkommande vid den här tiden vilket kan relateras till en bredare omformulering av vad konstnären ska bidra med till samhället.210 Tydligt är att den
206 Se t.ex. Thord Eriksson, ”Tecknares garantilön ifrågasätts” (2001-01-16), Susanne Pagold, ”Lars Lönnroth skändar vänstern?”(2001-03-30), Lennart Kollmats, ”Hillersberg bör fråntas livsinkomst” (2001-03-31) och ledaren, ”Dra tillbaka inkomstgarantin” (2001-04-01), samtliga publicerade i Dagens Nyheter.
207 Yrsa Stenius, ”Hillersberg inget fall för regeringen”, Aftonbladet (2001-04-10). 208 Jan Nordwall, ”Konstpolitik – från höger till vänster”, Konstnären nr 1, 2002, s. 6-8. 209 Jan Nordwall, ”Kommentar: Kulturpolitiken efter valet”, Konstnären nr 3, 2002, s. 5. 210
Se t.ex. Anna-Lena Lundmark, ”Konst + Forskning=sant?”, s. 5, Matts Leiderstam, ”Forskning som testområde för konst”, s.5-6, och Åsa Harvard, ”Konsten är inte syftet med forskningen”, s. 6, samtliga i Konstnären nr 4, 2002.
74
traditionella synen på den fria konstnären alltmer ifrågasätts. I en ledare signerad Johnny Ewald kommenterar han utvecklingen på följande sätt: ”Vi står idag inför ett systemskifte där vi går från en verklighet där konsten värderats som fri och obunden och är på väg in i en ekonomi där det finns en prislapp på de tjänster och värden som konsten representerar.”211 Vilken roll ska konsten egentligen fylla? Får den existera för sin egen skull eller måste den legitimeras genom olika nyttoperspektiv? Och vem är det egentligen som ska avgöra dessa frågor?
Relationen mellan konstens fält och det politiska fältet, den statliga kulturpolitiken, beskrivs av Jan Nordwall:
En grundläggande slutsats efter mina år vid KRO och KIF är att konstnärernas stora beroende av samhällelig välvilja gör dem extremt sårbara för politiska beslut (t.ex. nu senast, det statliga sparmålet). Detta skulle delvis kunna balanseras upp av bättre möjligheter att verka som fri entreprenör och att vissa hinder röjdes undan för att göra konst mer attraktiv inom näringslivet. Tyvärr är inte detta ett resonemang som är helt politiskt korrekt i kulturlivet, det luktar borgerlighet och kulturarbetarna har allt sedan 70-talet levt i symbios och beroende av socialdemokratin och välfärdsprojektet.212
Här finns många diskursiva inslag som är intressanta för uppsatsens syfte, inte minst då de pekar på ett avgörande skifte i synen på konstnärens roll, så som den formuleras av, i det här fallet, en viktig företrädare för KRO. Här beskriver Nordwall hur konstnären som entreprenör borde ges större legitimitet inom konstfältet, vilket i sin tur relateras till ett ideologiskt skifte mellan socialdemokratin och borgerligheten. Detta är inte en oproblematisk hållning. På följande sida kommenterar ordföranden Johnny Ewald konstnärsrollen och konstfältets gränser:
Konstnärsrollen har också definierats som en form av utanförskap till samhället med egna principer och spelregler. Idag har gränserna som omgärdar konsten närmast suddats ut. Konst handlar inte enbart om kulturpolitik, det är även näringspolitik, freds- och säkerhetspolitik, bildning, kompetensutveckling, närdemokrati, regional utveckling, hälsa, fysisk planering mm. […]Vem tar ansvar för konstnärlig integritet, för det experimentella och nyskapande, likväl som för kunskapsutveckling i teori, material, eller färg och form?213
211
Johnny Ewald, ”Systemskifte”, Konstnären nr 3, 2003, s. 3.
212 Jan Nordwall, ”Måste det vara antingen eller?”, Konstnären nr 1, 2005, s.2. 213 Johnny Ewald, ”Ut ur lådan”, Konstnären nr 1, 2005, s. 3.
75
Dessa två texter visar en tydlig spricka inom KRO och dessutom en viktig diskursiv utveckling inom konstfältet, vilket i hög grad är en konsekvens av en större social och samhällelig förändring. Att som Nordwall framhålla konstnären som entreprenör och en attraktiv aktör för näringslivet, hade varit otänkbart bara ett par år tidigare. Samtidigt visar Ewalds kommentar att det inte är givet att konstnärskåren är beredd att ta detta steg. I ett senare nummer återkommer Nordwall till konstnären som entreprenör och i den texten står det klart att han har anammat det nyliberala tankegodset. Detta är ett bra exempel på att konstnärspolitiken nu tagit klivet in i en ny tid. Nordwall skriver: ”En övergripande målsättning är att konstnärer ska känna sig mer säkra i entreprenörsrollen. Som entreprenör kan konstnären agera mer jämställd med näringslivet och inte snävt ses som ’tärande’ på samhällskroppen, utan som någon som också kan stå för tillväxt och utveckling, en kreativ resurs.”214
Att konstnären har setts som ”tärande” på samhällsresurserna kan relateras till inte minst den moderata politikens syn på minskat statligt stöd och inflytande. Att konstnären istället ska bidra till ekonomisk tillväxt var, som vi såg ovan, ett viktigt drag i Centerpartiets kulturpolitik. Kommentarer likt denna är bra exempel på hur kulturen, precis som övriga politikområden, nu alltmer definierades av en annan ideologisk riktning än den tidigare hegemoniska socialdemokratin.
Frågan om inkomstgarantiernas existens blir sedan en viktig kulturpolitisk fråga i 2006 års valrörelse. Det är också något som splittrar partierna, både från höger och vänster. Centerpartiet och Folkpartiet vill inte förändra inkomstgarantins struktur, medan Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är kritiska mot att det är så pass få personer som tilldelas inkomstgarantierna. Miljöpartiet driver en liknande linje och vill se ett mer generellt stöd. Moderaterna ger inget klart besked men är tydliga med att de vill förändra alla statliga ersättningsformer. De enda som vill bygga ut stödet är Socialdemokraterna som vill se fler garantirum, dock poängterar de att det alltid är viktigt att ompröva och förbättra alla typer av stödsystem.215 Detta kan ses som ett svar på den kritik som riktats mot inkomstgarantierna, vilket vi känner igen sedan 1960-talets diskussioner om konstnärsbelöningarna.
214 Jan Nordwall, ”KRO:s prioriterade områden”, Konstnären nr 3, 2005, s. 9. 215 ”Val 2006”, Konstnären nr 1, 2006, s. 8.
76
Synen på inkomstgarantin och konstnärens roll i samhället efter valet 2006
Efter valet blir det alltså regeringsskifte i Sverige vilket innebär att Alliansen, koalitionen mellan Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna, nu ska formulera en kulturpolitik för 2010-talet. Lena Adelsohn Liljeroth utses till kulturminister.216 I en intervju med henne i Konstnären redogör hon för sin politiska vision: ”Men jag vill ha en tydligare fokusering mot fler uppdrag och arbetstillfällen genom att verka för ökad efterfrågan på konstnärliga verk och prestationer och mindre mot bidragsberoende.”217
Här pekar hon ut en av hörnstenarna för visionen om ”arbetslinjen”, det minskade bidragsberoendet, vilket också ligger till grund för beslutet att avveckla inkomstgarantin. ”Arbetslinjen” kan sammanfattas genom Alliansens strävan att göra det ”mer lönsamt att arbeta”, genom ett förstärkt jobbskatteavdrag och sänkt inkomstskatt. De talade också mycket om hur företagande skulle bli mer attraktivt. Följande citat sammanfattar väl innebörden av visionen: ”Lägre skatt för låg – och medelinkomsttagare ger mer pengar i plånboken, ökad trygghet och stimulerar hushållens efterfrågan på varor och tjänster.”218
Hur reagerade då konstfältet på Alliansens syn på konstnärskapets villkor och förutsättningar?
KROs hållning gentemot Alliansens konstpolitik
Flera texter publicerade i Konstnären genomsyrades av en mycket kritisk syn på den borgerliga kulturpolitiken. Inte minst Alliansens vilja att legitimera konstens samhälleliga roll utifrån olika nyttoperspektiv ifrågasätts.219 Karin Willén, dåvarande ordförande KRO, skriver i Konstnären om bristen på visioner och djup i alliansens kulturpolitik, och konstaterar att:
Entreprenörskap, sponsring och konstnärers utvidgade arbetsmarknad nämns som mantran, som tecken för lösning på ett problem. Ett problem som av regeringen definieras som en för stark och tydlig statlig styrning, och som paradoxalt föreslås få en lösning som i många stycken ligger hos individen: konstnärer ska bli bättre företagare, sponsring ska ersätta forna tiders
216 Adelsohn Liljeroth var kulturminister under åren 2006-2014.
217 Joakim Friberg, ”Kulturkonservatism”, Konstnären nr 2, 2006, s. 8-9. 218
Alliansen, ”Jobbmanifest”, en del av Valmanifestet 2010-2014, s. 9, http://www.alliansen.se/wp-content/uploads/2014/03/Alliansens-jobbmanifest-2010.pdf, (2016-04-18).
77
beroendeförhållande mellan mecenat och konstnär, nygamla marknader ska utforskas av konstnärer.220
Nyckelbegrepp som ”bättre företagare” och synen på sponsring som finansieringsmodell tydliggör konflikten mellan individen och kollektivet, mellan staten och marknaden, och går även att knyta till ett par av de diskursiva spår uppsatsen följer, så som konstnären som
entreprenör/företagare och konstnären som forskare.
I Konstnären förs också en diskussion om konstnärernas ekonomiska villkor och hur denna problematik kan relateras till antalet nyutexaminerade från landets konsthögskolor. Tydligt är att de kvalificerade konstnärerna under den här perioden blir allt fler. Svante Beckman, professor vid tema kultur och samhälle på Linköpings universitet, skriver i en artikel med rubriken ”Vinnaren tar allt” i Konstnären 2008, om utvecklingen mot en ”kändisekonomi” och konstaterar att: ”Så fungerar konstvärldarna av tradition; uppmärksamhet och skråprestige ger ekonomisk framgång” och fortsätter: ”Ju färre som blir utvalda desto fler känner sig kallade att bli konstnärer.”221
Här finns ett intressant ord som kan relateras till de tidigare periodernas debatter och föreställningen om konstnären som elit, nämligen ”skråprestige”. Flera av de som tilldelades inkomstgarantin hade även fått statliga uppdrag, som offentliga utsmyckningar och andra prestigefulla utmärkelser och stipendier. Detta kritiseras av skulptören Ian Newbery som i ett debattinlägg ifrågasätter stipendieutdelningen. Han skriver: ”Sverige är ett litet land där alla känner alla i slutna kretsar. Det är omöjligt att inte snegla på fördelarna och nackdelarna med vissa beslut.”222
Nu gäller detta uttalande inte inkomstgarantierna men det är samma typ av resonemang som vi sett exempel på. Tidigare i form av uttryck som ”kotteri”, vilket har sin grund i en föreställning om att det bara är vissa konstnärer som uppfyller de kriterier som ställs på innehavarna av inkomstgarantierna.
Kulturpropositionen 2009: Tid för kultur
År 2007 bestämde regeringen att det var dags att se över den statliga kulturpolitiken och en ny kulturutredning startade. Kommittén som ledde arbetet tog namnet Kulturutredningen och två
220
Karin Willén, ”Ja till kulturpolitik”, Konstnären nr 1, 2007, s. 44. 221 Svante Beckman, ”Vinnaren tar allt”, Konstnären nr 4, 2008, s. 29.
78
år senare presenterade de sitt slutbetänkande. Bakgrunden till utredningen var en politisk vilja att se över och förändra kulturpolitiken så att den bättre svarade mot dagens samhälle, vars kulturliv hade nya förutsättningar och villkor.223 I stora drag hade den svenska kulturpolitiken sett någorlunda likadan ut sedan 1970-talet. Med vissa mindre justeringar på 1990-talet var det samma målformuleringar som styrde den statliga kulturpolitikens inriktning. Nu hade alltså en ny borgerlig regering tagit makten och precis som för övriga samhällsområden var nu kulturens fält aktuellt för en större förändring, i hög grad präglad av ”arbetslinjen”.
I Kulturutredningens analys konstateras det även att konstnärsrollen inte ser likadan ut nu som den gjort historiskt sett: ”Kanske vågar vi i utredningen påstå att utvecklingen har gått i riktning mot en fortsatt nedmontering av skiljelinjen mellan konstnärliga praktiker och vad som övrigt produceras i vårt samhälle – inom vår kultur.”224
Från kollektiv till individ: kulturskaparen etableras
Kulturutredningen presenterade förslag på ett antal nya kulturpolitiska mål och nya områden för kulturpolitiken och det är framförallt två av dessa som är intressanta för denna uppsats