inkomstgaranti
Två statligt initierade kulturutredningar kan sägas inleda denna tidsperiod. Redan 1972 hade Kulturrådet presenterat Ny Kulturpolitik (SOU 1972:66) som låg till grund för den statliga kulturpolitiken vilken fastställdes av riksdagen 1974. Därtill bör nämnas Konstnärerna i
samhället (SOU 1975:14), som också diskuterade inkomstgarantins funktion och värde.
En viktig faktor som påverkade kulturpolitiken är att Sverige under perioden 1974-1995 hade borgerliga regeringar i olika konstellationer. Under åren 1976-78 en majoritetskoalition ledd av Centerpartiet, därpå följde ett år med Folkpartiet i regeringsställning. Från 1979-1982 var det återigen Centerpartiet som innehade regeringsmakten. Efter dessa år tog sedan Socialdemokraterna på nytt makten 1982 och behöll regeringsställningen fram till 1991 när Moderata samlingspartiet vann valet och då bildade en minoritetskoalition med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet. Under åren 1994-1996 var det en socialdemokratisk regering.
Under det sena 1980-talet började det nyliberala tankegodset alltmer att få fäste inom svensk politik. Att folkhemsideologin föll samman under 1970- och 1980-talen är en etablerad historieskrivning, ofta kopplad till strukturella förändringar i den kapitalistiska världsekonomin. Nu förändrades relationerna mellan politikens och ekonomins fält. Som ett exempel på det kan nämnas att den socialdemokratiska regeringen genomförde ett antal avregleringar av finans- och valutamarknaden under 1980-talet. Den politiska och sociala omställning som det svenska samhället genomgick kan enkelt beskrivas som att de kollektiva och generella system som folkhemmets välfärdsstat byggde på, kom att förändras till mer individuellt anpassade strukturer.125 Även Sven Nilsson beskriver detta skifte, och hur idén om det starka samhället förlorade legitimitet i takt med att den marknadsekonomiska politiska ideologin vann mark.126 Detta påverkade också den konstpolitiska debatten.
En av grunderna inom diskursanalysen som teoretiskt verktyg och metod är förståelsen om hur diskursen definieras av dess historiska och kulturella kontext, att det finns tydliga kopplingar mellan dels kunskap och sociala processer, dels mellan kunskap och social
125 Se t.ex: Frenander 2014, s. 69-72. 126 Nilsson 2003, s. 397-399.
49
aktivism.127 I den ideologiska diskussion som i hög grad dominerade tidens kulturdebatt finns flera kopplingar vilka pekar på relationerna mellan språket och sociala identiteter och deras strävan mot förändring. Detta kan förklaras med Laclau och Mouffes beskrivning av hur en viss tid kan präglas en viss diskurs kamp om, och tillfälliga vinst över, det legitima sättet att tala om något. Vilket i sin tur kan bidra till konstruktionen av den världsbild som råder under en specifik tid.
För att förstå den politiska och kulturella kontext som det svenska 70-talet utgör är det omöjligt att inte nämna den nya vänsterns position och idéströmningarna som påverkade tidsandan. Här spelar begrepp som solidaritet och anti-kommersialism en framträdande roll. Detta tankegods återspeglas också i Kulturrådets utredning från 1972 samt i kulturpropositionerna från 1974 och 1975/76, och kan, möjligen en aning förenklat, sammanfattas med den skrivning som gjort texten vida känd, men som också är betydelsefull då det var denna proposition som under nästan trettio år definierade den svenska kulturpolitikens mål, inriktning och visioner. Det handlar om det kulturpolitiska målet att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.”128 I Kulturpropositionen 1975/76 går det också att läsa att: ”förståelsen för konstnärliga värden ofta är ringa i det kommersiella systemet. Detta gäller särskilt i fråga om nydanande och kontroversiella insatser.”129
Diskussionen om kommersialismen och populärkulturens förödande konsekvenser för det fria konstlivet känner vi igen sedan förra kapitlet men det är under 1970-talet det kommer att bli ett centralt diskursivt spår. Som ett exempel på vilken bärande idé detta var inom den kulturpolitiska diskursen är det värt att kommentera att målet ovan kvarstod fram till kulturpropositionen 1996, oavsett politisk färg på regeringsmakten.
Något som också är intressant att relatera till denna tydligt ideologiskt färgade hållning är också att ett liknande språkbruk återfinns inom de olika texterna, oavsett om det är artiklar från KRO Medlemsblad, regeringsdokument eller dagspress (åtminstone i socialdemokratiskt
127 Winther-Jörgensen och Phillips 2002, s. 5. 128
Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kulturpolitiken (1974:28), s. 295. I kulturutredningens betänkande från 1972 går det att läsa att: ”Kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning. Samhället har ett grundläggande ansvar för att främja mångsidighet och spridning när viktiga delar av kulturproduktionen ligger i enskilda händer. Samhället måste minska eller hindra den negativa inverkan marknadsekonomin kan medföra på dessa områden”, från Kulturrådet, Ny Kulturpolitik: Nuläge och förslag (SOU 1972:66), s. 4.
50
färgade Aftonbladet). Detta språkbruk karaktäriserades av en skarp kritik mot den kommersiella kulturen, samtidigt som det, paradoxalt nog, också ifrågasätter reproducerandet av en mindre konstnärlig elit.
I utredningen Ny Kulturpolitik är ett nytt diskursivt spår parallellen mellan konstnärlig verksamhet och forskning. Bland annat konstateras det i motiveringen bakom det kulturpolitiska delmålet ”kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse” att:
Också det konstnärliga arbetet i samhället kräver utrymme för försök och experiment med olika uttrycksmedel, olika material och olika medier. Detta utvecklingsarbete måste – liksom den forskning som förekommer på andra områden – få bedrivas utan att efterfrågan är säkrad. Det kräver ofta särskilt stöd för att det skall kunna genomföras.130
Inför konstnärsbelöningarnas införande talades det om att de skulle tilldelas konstnärer som hade gjort betydande insatser för det svenska kulturlivet, det kan möjligen också förstås som att de skulle tilldelas konstnärer som drivit utvecklingen framåt genom nya stilistiska grepp osv. Nu ges konstnärsrollen en ännu tyngre legitimitet då den likställs med forskarens. Detta skrivs också i en tid som var präglad av välfärdsstatens och rekordårens syn på teknologin och forskning. Här presenteras alltså det tredje diskursiva spåret, konstnären som forskare. Vad innebär den här jämförelsen för synen på konstnärsrollen?
Synen på inkomstgarantin i statliga utredningar, propositioner och motioner
Apropå kritiken mot den kommersiella kulturen, beskrivs det i utredningen Konstnärerna i
samhället, hur de samhälleliga insatserna på kulturpolitikens område har kretsat kring att
”fylla de luckor marknadsmekanismer lämnar…”.131
I inledningen konstateras det att ”konst inte är något exklusivt. Konst ingår som ett självklart element i alla människors liv.”132 Därefter slås det fast att det bästa vore om konstnärerna kunde få ekonomisk ersättning i anslutning till deras utförda arbete, till skillnad från den situation som dittills varit rådande; ”ett mer eller mindre slumpmässigt system av uppmuntran i form av stipendier eller andra
130
Ny Kulturpolitik: sammanfattning (SOU 1972:67), s. 34. 131 Konstnärerna i samhället (SOU 1975:14), s.65.
51 inkomstkällor av benefik karaktär.”133
Här finns mycket som går att relatera till idén om
konstnären i folkhemmet: att konsten är en allmän angelägenhet, ett naturligt inslag i
samhället men det går också att relatera formuleringen till en arbetsmarknadspolitisk diskurs som var tydlig i det förra kapitlet.
I den del av utredningen där överväganden och förslag presenteras diskuteras ett eventuellt införande av en generell inkomstgaranti, konstnärslön, som blivit aktuell efter att krav ställts från KRO (en längre diskussion om detta följer). Kulturrådet ställer sig dock kritiska till en sådan reform, då de bland annat ser problem med att skapa den typ av anställningsförhållande mellan staten och konstnärerna, ett förhållande som bland annat skulle utmana principen om
armlängds avstånd samt den konstnärliga friheten. De tar upp de samhällskritiska
konstnärerna, vilkas skapande riskerar att påverkas av ett sådant förhållande. Sedan slår de fast att det avgörande problemet kretsar kring urvalsprocessen. De skriver: ”Samhället måste sätta en gräns för hur många konstnärer det kan ta ett direkt ekonomiskt ansvar för. Gränsdragningen mellan dem som skulle innefattas i ansvaret och dem som skulle ställas utanför, skulle medföra mycket subtila överväganden.”134
Denna inställning är intressant att jämföra med den som manifesterades i och med införandet av konstnärsbelöningarna tio år tidigare. Då talades det också om samhällets ekonomiska ansvar men utan att diskutera vilka problem urvalet skulle kunna leda till. Är det den för tiden så starka idén om solidaritet som lyser igenom i Kulturrådets ställningstagande? Eller är det snarare så att deras inställning förstärkte klyftorna mellan olika konstnärliga fält? Faktum är att urvalsprocessen fortfarande var ett legitimt sätt för aktörer inom politikens och konstens fält att manifestera sin makt.
Klart är att när kulturpropositionen presenterades för riksdagen hade en språklig förändring skett, konstnärsbelöningarna går från och med nu under beteckningen statlig inkomstgaranti
för konstnärer. Detta motiveras på följande sätt:
Nuvarande konstnärsbelöningar behålls men kallas i fortsättningen inkomstgarantier för konstnärer. Garantierna skall ge ekonomisk trygghet åt dem som gör en framstående insats men
133 (SOU 1975:14), s. 3.
52
ändå har försörjnings-svårigheter. Garantiernas storlek är beroende av konstnärernas övriga inkomster.135
Här ser vi ett exempel på en diskursiv skillnad, som till stor del är en konsekvens av social aktivism. Dock är det knappast en utveckling som grundas i en faktisk förändring. Snarare går det att se det som att regeringen tagit till sig av den massiva kritik som riktades mot konstnärsbelöningarnas existens men istället för att förändra innehållet i den riktning som en stor del av konstnärskåren ville se, har departementet alltså valt att behålla strukturen och dölja den bakom ett annat namn. Ett begrepp som möjligen bättre stämde med tidsandans strävan mot ett mer jämlikt samhälle där alla yrkeskategorier har goda ekonomiska villkor. Problemet var såklart att de nya inkomstgarantierna fortfarande bara delades ut till en relativt sett liten grupp, en utvald exklusiv skara av konstnärer, vilkas konstnärliga produktion var framstående. Det handlade alltså, trots namnbytet, om konstnärer med en framstående position inom det svenska kulturlivet. Författarförbundets ordförande kommenterade reformen i Dagens Nyheter som ”en tom gest”136 och i en annan artikel i samma tidning riktades skarp kritik mot utvecklingen som ansågs leda till centralisering och maktkoncentration inom det fält där politiken och konsten möttes. Reformen med inkomstgarantier beskrevs som ”trolleriet med orden”137 och inte minst kritiserades urvalsprocessen. Diskussionen om problemen med ”kotterierna” inom det svenska politik- och konstlivet, som var framträdande i det förra kapitlet, levde fortfarande kvar.138 Återigen lyftes frågan om vilka det är som ska ha makten och ansvaret att avgöra vilka konstnärer som skulle stödjas av staten.
I propositionen beskrivs både Kulturrådets syn, så som den presenterades i Konstnärerna i
samhället, samt hur de olika remissinstanserna har ställt sig till inkomstgarantierna.
Kulturrådet menade alltså att det fanns stora problem med att välja ut vilka grupper som samhället bör ta ansvar för, därför avfärdades bland annat KROs förslag. Därefter står det: ”Statens konstnärsbelöningar har främst till uppgift att ge trygghet på ålderdomen. Denna trygghet bör dock beredas konstnärer på annat sätt, varför dessa konstnärsbelöningar i
135 (Prop.1975/76: 135), s. 1-2.
136 Ingvar Orre, ”Vår fackliga aktivitet är unik i världen: Intervju med Författarförbundets ordförande Jan Gehlin”, Dagens Nyheter (1977-05-21).
137 JMF, ”Zachrissons trea”, Dagens Nyheter (1976-03-10).
53 framtiden bör avvecklas.” 139
Flera remissinstanser står bakom Kulturrådets förslag att avveckla konstnärsbelöningarna, andra vill att belöningsmomentet ska tonas ned.140 Att konstnärsbelöningarna haft en pensionsliknande karaktär kommenterades av utbildningsministern Bertil Zachrisson141 i Dagens Nyheter med att inkomstgarantierna, till skillnad från konstnärsbelöningarna, skulle delas ut till en bredare grupp; ”Nu räknar vi med att mer kunna stimulera icke etablerade konstnärer.”142
När Zachrisson citeras i Dagens Nyheter, angående att arbets- och projektbidrag ska införas på bekostnad av stipendier är han tydlig med att de statliga stödsystemen ska få en ny prägel; ”’Nådevedermälen’ och hedersbevisningar skall ersättas av arbetstillfällen för kulturarbetarna.”143
Att understöd ses som ”förödmjukande”144 är ytterligare en kommentar apropå den tidigare stödstrukturen. Här finns ett antal nyckelbegrepp inom diskursen, så som
nådevedermälen och hedersbevisningar. Dessa har en uppenbar konnotation till det system
den socialdemokratiska regeringen nu ville överge. Att konstnärerna själva ville se andra stödsystem, som alltså inte skulle byggas på understöd utan andra typer av ersättningar, plockas här upp av ministern. Att det relateras till kulturarbetare och arbetstillfällen är naturligt då detta är givna referenspunkter i tidens ideologiska diskurs om arbetarnas villkor på arbetsmarknaden.
I frågan om konstnärsbelöningar/inkomstgarantier valde alltså departementet att gå en annan väg än den av Kulturrådet föreslagna. Hur ska detta förstås? För trots utbildningsministerns uttalande är det tydligt att reformen inte innebar någon avgörande skillnad i konstruktionen av stödet, eller för den delen dess uttalade funktion. Grundtanken bakom inkomstgarantierna, att belöna dem som gjort viktiga insatser levde kvar, trots den nya formuleringen. Var det så att tillägget om de ekonomiska svårigheterna mest handlade om att visa att kraven från bland andra KRO hade hörsammats, dock i en mycket begränsad utsträckning?
139 (Prop. 1975/76:135), s. 45. 140 (Prop. 1975/76:135), s. 75-76.
141 Zachrisson var utbildningsminister under åren 1973-1976. 142
”Statsförlaget inget hot”, Dagens Nyheter (1976-03-09). 143 ”Statsförlaget inget hot”, Dagens Nyheter (1976-03-09). 144 JMF (1976-03-10).
54
Roland Pålssons kritik mot Kulturrådets utredning
När 1960-talet var över stod det klart att det kulturpolitiska området krävde nya reformer. Den informella arbetsgrupp som hade inrättats på dåvarande Ecklesiastikdepartementet hade upplösts och den som hade lett gruppens arbete, Roland Pålsson, var under en stor del av detta kapitels tidsperiod riksantikvarie.145 Dock var han fortfarande en kulturpolitisk debattör och klart är att han kände sig ansvarig för, och inte minst mån om att rättfärdiga, konstnärsbelöningarna. I ett långt debattinlägg i Aftonbladet förvarar han dessa med att konstatera att de möjligen hade ett olämpligt namn men att de fyllde en viktig funktion vars syfte var att fungera som en trygghetsgaranti. Han skriver:
Konstnärsbelöningarna tillkom med den klart utsagda motiveringen att de inte var av någon obestämt ”belönande” karaktär utan utgjorde samhällets ersättning för en mycket betydande konstnärsgärning som på grund av institutionella förhållanden eller på grund av det konstnärliga skapandets oberäkneliga villkor inte kunnat ge konstnären en rimlig inkomst.146
Vidare menar Pålsson att: ”Så länge vi fortsätter att ge betydande trygghetsförmåner åt våra politiker, generaldirektörer och företagsledare bör vi inte beröva eliten av konstnärer det blygsamma skyddsnät som konstnärsbelöningarna erbjuder.” 147
Det är intressant att Pålsson står fast vid sin ursprungliga hållning i synen på eliten. Han försvarar belöningarna genom att konstatera att det inte handlade om något ”obestämt” belönande. Det är tydligt att han inte vill se de mer strukturella problem som flera kritiker pekade på. Att det må vara så att staten ska ha möjlighet att peka ut ett antal konstnärer som betydelsefulla för det svenska kulturlivet, men att detta inte får ske hur som helst, utan att det ska vara en transparent process byggd på grundliga överväganden där också konstnärsorganisationerna fick göra inspel och komma med motiveringar. Så gick det alltså inte till, därav de många kommentarerna om kotteri, om bristen på armlängds avstånd och liknande. Här kan det vara intressant att nämna att det är svårt att hitta motiveringar bakom urvalen i de olika arkiv där handlingar om konstnärsbelöningarna/inkomstgarantierna finns. Hos Konstakademien fann jag motiveringar till de första förslagen samt ett par förslag som skickades in från konstnärer utanför akademien som ville visa sitt stöd för olika kollegor. Annars är det tomt då dessa diskussioner fördes utan sekretariat. På samma sätt är det med materialet från Konstnärsnämnden, där finns
145 Pålsson var Sveriges riksantikvarie under åren1972–1987. 146
Roland Pålsson, ”Roland Pålsson skriver om kulturrådet och det fula ordet stöd”, Dagens Nyheter (1975-05-28).
55
enbart beslutsprotokollen där förslagen presenteras, dock utan några motiveringar. I en kommentar till Pålssons inlägg skriver Rolf Rembe, då ledamot i Kulturrådet, att det är anmärkningsvärt att Pålsson inte förstår att konstnärsbelöningarnas inflytande var marginellt när det gällde att stötta konstnärskåren.148
Riksdagsmotioner
I en motion apropå propositionen om den statliga kulturpolitiken från 1975/76, signerad Moderata samlingspartiet med Gösta Bohman i spetsen, kritiserades departementet hårt för att inte ha genomfört några verkliga förändringar. De skriver:
Som avslutning på en treårig reformperiod gör propositionen ett magert och halvhjärtat intryck. Terminologiska förändringar kan inte dölja att viktiga frågor inte fått någon godtagbar lösning. Att döpa om konstnärsbelöning till inkomstgaranti för konstnärer finner vi vara en reform utan innehåll (min kursivering).149
Här är det tydligt att borgerliga politiker tog tillfället i akt och anspelade på den kritik som väcktes från konstfältet. Därefter är det relativt tyst angående inkomstgarantierna i riksdagen men under mitten av 1980-talet startade en ny debatt. Frågan om vilka personer som ska kunna tilldelas inkomstgaranti blir omdiskuterad efter att sju garantirum150 fyllts av personer som tidigare varit lärare på högre konstnärliga utbildningar.151 Detta kritiseras bland annat av företrädare för Folkpartiet, som i samma motion beskriver statligt och kommunalt stöd som ett hot mot den konstnärliga friheten. De skriver bland annat att ”konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna och det etablerade samhället.”152
Här kan en ideologisk skiljelinje fastslås, vilken är grundad i synen på vilken roll staten ska ha i välfärdssamhället, något som inte minst avspeglas inom den mer aktiva kulturpolitiska fasen som tog sin början under 1970-talet. För framförallt de liberala politikerna är statlig intervention, som olika stödformer åt kulturlivet, oftast negativ. En utgångspunkt som grundas
148 Rolf Rembe, ”Konstnärernas integritet får inte äventyras”, Dagens Nyheter (1975-06-13). 149
Gösta Bohman m.fl. (M), motion 1975/76:2305, Med anledning av propositionen 1975/76:135, Om den statliga kulturpolitiken, s. 1.
150 ”Garantirum” är den formella benämning som används i budgettexter och av Konstnärsnämnden för att beskriva antalet konstnärsbelöningar som är möjliga att dela ur.
151
(Prop. 1987/88:100), bilaga 10, s. 381. Senare fick också Pontus Hultén, som då även tilldelats professorstitel, inkomstgaranti, se: Konstnärens villkor (SOU 1990:39), s. 183.
56
i den ideologiska idén om den fria marknadens förmåga att tillgodose de behov som ett samhälle har. Som kontrast till motionen ovan så uttycker motionärer från Vänsterpartiet Kommunisterna, apropå samma proposition, besvikelse över att det statliga konstnärsstödet inte förstärkts ytterligare. De anser också att inkomstgaranti-strukturen fyller sin funktion och vill därför se ännu fler garantirum.153
Synen på inkomstgarantierna hos de flesta riksdagspartierna kan beskrivas som positiv vid slutet av 1980-talet.154 Flera debattörer uttrycker värdet av dem och vill se en ökning av anslaget. I en motion från Moderata samlingspartiet går det t.ex. att läsa: ”Det finns många konstnärer som är förtjänta av inkomstgaranti och som har behov av den.”155
Här går det att peka ut de två mest betydelsefulla orden, förtjänta och behov. Vid den här tidpunkten verkar alltså inkomstgarantierna vara relativt ofarliga för alla partier att stödja. De flesta verkar ha accepterat den socialdemokratiska visionen med inkomstgarantierna. Hur ska det förstås? Är det en konsekvens av att urvalet har breddats något? Eller är det helt enkelt så att den konstpolitiska diskursen var dominerad av den socialdemokratiska hegemonin och att det inte fanns ett tillräckligt starkt motstånd mot detta för att driva igenom en politiskt förankrad förändring? Att stora delar av konstfältet hade en annorlunda uppfattning var som beskrivits vida känt.
Striden inom KRO: visningsersättning eller inkomstgaranti?
Diskussionen om kommersialismens negativa inverkan på bild- och formkonstnärernas fält och förutsättningar återfinns också i KRO Medlemsblad. Trots vissa reformer stod det klart för alla som var engagerade inom det kulturpolitiska fältet att bild- och formkonstnärernas situation fortfarande präglades av svåra förhållanden. Detta i kombination med ett allmänt