Vilka argument användes för respektive emot internationella adoptioner?
Den part som gav upphov till mediedebatten som flammade upp om internationella adoptioner i början av 1960-talet var som bekant Medicinalstyrelsen. Det är märkligt att en statlig myndighet kunde uttala sig så negativt, kanske beror det på att myndigheterna var förvirrade över det relativt nya fenomenet internationell adoption, som egentligen inte stödde sig på några djupare erfarenheter, när det gällde placering av barn med annan hudfärg i svenska familjer. Kanske ligger det något i Ingrid Stjernas, argument, att okunskap om hur man som myndighet skulle agera ledde till att man istället intog en återhållsam inställning till adoption över rasgränserna.92
Richard Sterner hade en annan förklaring till Medicinalstyrelsens olyckliga uttalande. Han skrev i tidningen Tiden, att Medicinalstyrelsen låtit Lutherska Världsförbundets förfrågan angående lämpligheten att personer adopterade kinesiska och arabiska flyktingbarn gå vidare till en professor J.A. Böök, som var ledande inom ärftlighetsforskning i världen. Professorn hade inlett sitt svar med att det inte förelåg några hinder ur genetisk synpunkt, när det gällde blandäktenskap eller risken för genetiska sjukdomar eller defekter i sådana äktenskap. Helt säker kunde man dock aldrig vara, men de problem som kunde uppstå hade i så fall en sociologisk grund. Det svar som började positivt svängde på slutet till att professor Böök hävdade att mer forskning måste till innan någon adoption i större omfattning kunde tillåtas i gällande barn tillhörande starkt skilda rasgrupper. Detta svar mottogs av Medicinalstyrelsen mitt under sommarsemestern 1961. Istället för att avvakta till dess att ordinarie personal kommit tillbaks från sin semester formulerades ett utlåtande stött på professor Bööks sistnämnda yttrande och trycktes därefter i tidningen DN. Rickard Sterner menade att Medicinalstyrelsens svar hade blivit ett annat om dess ordinarie ledning varit i funktion.93Om Sterner hade rätt i sitt antagande får vi i efterhand aldrig veta, men om den ordinarie ledningen ställde sig emot uttalandet hade de gått emot sin egen myndighet och valde kanske därför att hålla en enig front. En fråga som uppstår efter att ha läst Sterners artikel är varför Medicinalstyrelsen vänt sig till en ärftlighetsforskare, för att få frågan utredd, varför gick man inte till exempelvis Gerhard Bungerfeldt som jobbade aktivt med adoptionsärenden? Istället väljer de någon som forskat om ärftlighet och som talar om defekter och genetisk ärftlighet, i
samband med adoption över rasgränserna. Är inte det att ta ett steg tillbaks i utvecklingen till när Sverige var ledande inom rasbiologi i syfte att särskilja olika människor, för även om professor Böök hävdar att blandäktenskap inte utgjorde någon fara i teorin så avråder han från adoption i större omfattning när det gäller barn tillhörande starkt skilda rasgrupper. Det verkar som om rädslan för vad som skulle komma att hända med den svenska rasen om man tillät internationell adoption av starkt skilda rasgrupper, var en stor del av den återhållsamhet myndigheterna intog. Hur stor skillnad är det då mellan ett kinesiskt och arabiskt barn jämfört med ett svenskt? Här kommer de gamla rasfördomarna till livs och namn som Linné och Gobineau dyker upp i medvetandet. Linné hävdade att det fanns tre raser en av dem var den gula mongoliska rasen, var det denna professor Böök syftade på när han talade om starkt skilda rasgrupper, eller menade han att de arabiska barnen skilde sig markant åt ifrån de svenska till utseendet, de som levde i arierns urhem, men som genom uppblandning tunnat ut det ariska blodet.94 Även om rasfrågan utgjorde en stor del av debatten gällande de internationella adoptionerna så var det många som tänkte på andra faktorer som talade för adoption av de behövande barnen. Medicinalstyrelsen ansåg att hjälpen i första hand borde riktas till barnens hemländer, andra som Magnus Kilbom skrev att ekonomiskt stöd i barnens hemländer aldrig skulle kunna jämföras med en adoption som då på ett genomgripande sätt skulle förändra barnets framtid. Dessutom ansåg han att bristen på erfarenhet av samlevnad med individer med andra raser skulle få ett pedagogiskt värde.95
Svenska Röda Korsets generalsekreterare, Olof Stroh å sin sida går mer på Medicinalstyrelsens linje gällande adoption av utländska barn. I artikeln ”Röda Korset och u-adoption”, framhåller han att adoption är ett betydligt sämre alternativ än att hjälpa barnen i sina hemländer, genom det första alternativet skulle man nämligen nå ett betydligt mindre antal hjälpsökande barn. Som ett stort utropstecken poängterade Stroh att Röda Korsets åsikt i adoptionsfrågan absolut inte hade något med rasdiskriminering att göra.96 Det kan han ha fullkomligt rätt i, men som ett motargument kan nämnas ett perspektiv på rasdiskriminering och främlingsfientlighet som ger hans förklaring en omvänd betydelse, nämligen att rasismen i hög grad är omedveten och många skulle inte ens erkänna att de är rasister då de inte vet om det själva.97
93
Sterner, Richard. Tiden 1962:2.
94 Kramár, L. (2000) s. 55ff.
95 Kihlbom, M. Dagens Nyheter. 1961-08.18.
96 Stroh, O. Dagens nyheter. 1961-08-27.
97
Makarna Wiberg framhåller i sin artikel i DN att adoption faktiskt är ett sätt för barnlösa par att få bli föräldrar och därmed skapa lycka åt både barnet och de som ville adoptera. De andra debattmedlemmarna har mer talat om att man gör barnet en tjänst genom att erbjuda dem ett hem i Sverige. Makarna Wiberg skrev;
”Barnlöshet är en tragedi för många människor i det svenska överflödssamhället. Ingen kan köpa sig fri från tomhet och längtan genom allmosor till anonyma barn i en annan världsdel”
En adoption ska alltid utgå från barnets bästa, men kontentan av makarna Wibergs argument är ungefär den som Kilbom uppgav, nämligen att ekonomiskt bistånd aldrig kan uppväga ett omhändertagande av ett hjälplöst föräldralöst barn.98 Makarna Wiberg är de enda i tidningsdebatten som skriver utifrån de barnlösas perspektiv, något som troligen var ganska ovanligt vid början av 1960-talet enligt Ingrid Stjerna av den här studien att döma verkar hennes åsikt stämma. Hon skriver att flertalet av dem som arbetade med adoptioner eller hade egna adoptivbarn oftast redan hade egna biologiska barn. På den tiden arbetade man inte utifrån en barnlöshetsproblematik, utgångspunkten var de övergivna barnen på barnhemmen. Hennes ståndpunkt är att det därmed saknas en pusselbit i adoptivfamiljens historia. Barnen har en historia bakom sig av sorg och övergivenhet, och adoptivföräldrarna har ofta en historia av sorg och förlust till följd av oförmågan att avla och föda barn. Genom adoption får man glädjen att leva med barn, men sorgen över infertiliteten är fortfarande densamma, skriver Stjerna.99 I vissa fall förs en diskussion om att adoptivföräldrar skulle ha en svårare psykologisk utgångspunkt genom att de flesta har upplevt en ofrivillig barnlöshet före adoptionen. Detta kan bli en belastning i synnerhet om problematiken är obearbetad. Anknytningen till det adopterade barnet kan också störas på andra sätt, exempelvis genom att den biologiska psykologiska förberedelsen i form av en graviditet saknas. Adoptionsprocessen innebär visserligen en lång förberedelse men det syns inte att man väntar barn och denna väntan är bra mycket längre.100
Artiklarna i Expressen är alla förhållandevis positiva till adoption över rasgränserna. Jag tolkar det som att Redaktör, Evert Kumms argument för adoption bland annat består i att han ansåg att Sverige inom en snar framtid skulle ha nytta av en förstärkning av ”nuvarande
numerärt svaga årsklasser i barnaåldern”. Kumm ser alltså adoption som en förstärkning,
98
Wiberg, Greta & Örjan. Dagens Nyheter. 1963-02-20.
liknande jämförelse kan göras till den samtidigt pågående arbetskraftsinvandringen och samhällets behov. Ingvar Svanberg och Mattias Tydén påpekar som jag tidigare nämnt att den attityd som styrt åsikterna om invandrarna och människor av annan hudfärg alltid har varit nära förknippad med det svenska samhällets behov på olika områden, i Kumms fall gällde det alltså att i framtiden öka det låga antalet barn i skolklasserna och arbetsinvandringen att man var i behov av hjälp för att öka landets kapital. Kumm håller till vissa delar med Medicinalstyrelsens åsikt om att barnens hudfärg skulle kunna skapa svårigheter och skriver;
”Låt gå för att importen av negerbarn skulle kunna åstadkomma vissa miljöpolitiskt betingade problem i vårt land. Alltså inte rasliga, absolut inte rasliga. Men eftersom en stor del av svenska folket fortfarande ser något märkligt i att en människa har annan hudfärg än den här i landet vanliga. Så följer därav ett tittande och tisslande som inte gärna kan vara psykiskt hälsosamt för den som utsättes för det”101
Kumm menar att detta inte innebär att man ska avvisa adoptioner. Han hävdar att ”import av en del mörka människor” gärna i späd ålder skulle vara bra i syfte att äntligen lära svenskarna att andra människor fanns till, och att de färgade i övrigt var svenskarna mycket lika. Kumm ville få bukt med vidskepligheterna mellan ”negrer” och ”vita” som han skriver, men tänkte kanske inte på att han genom att använda sig av sådana ord istället upprätthåller skillnaderna.102 Tytte Botfeldt som skrivit den tredje artikeln i Expressen menar att de nödlidande barnen skulle få det mycket bättre i en ny miljö och argumenterar för adoption i alla avseenden. Så här skriver han om glädjen att ha adopterat två barn;
”Vi hade så stor glädje av vår bruna dotter Monika, att vi gjorde ett nytt experiment med den 13-åriga Elisabeth, som vi nu söker adoption för.” 103
Vad säger detta om inställningen till adoption, ansågs barnen vara experiment, vad gjorde man om det misslyckades, kunde man reklamera barnen? Svaret är ja! Men bara fram till 1958, då reglerna för stark adoption trädde i kraft. Regler om hävanden av adoption under vissa förutsättningar fanns dock kvar ända fram till år 1971 i Sverige.104
Erland Törngrens text ger en viss förklaring till orsakerna bakom en hävande adoption. Om barnet exempelvis fem år efter adoptionen på något sätt skulle lida av själsligt eller kroppsligt 100 Lindblad, F. (2004) s. 70. 101Kumm, E. Expressen. 1961-08-03. 102Ibid. 1961-08-03. 103 Botfeldt, T. Expressen. 1961-09-30. 104 Hellberg, Olle. (1988) s. 26.
lyte som kan ha orsakats före adoptionen, men utan att adoptanten informerats kunde en adoption hävas. Frågan är om någon tog hänsyn till att barnet kunde skadas av själva adoptionen? Ett hävande kunde även ske om adoptanten grovt förgått sig mot adoptivbarnet, eller vice versa skrev Törngren.105
Om hävande av adoptioner skedde lite då och då under 1960-talet verkar inte ha stört socialinspektör Gerhard Bungerfeldt. Ur en bandupptagning för tidskriften Svensk
Socialvårdstidning, vädjar Bungerfeldt till alla som ville adoptera barn ”utifrån” och
hoppades att de verkligen kände till alla komplikationer en adoption skulle kunna innebära. Med komplikationer menade han att barnet kunde utvecklas på ett kroppsligt eller mentalt sätt som var avvikande, och att adoptivföräldrarna då skulle vara beredda på risken för hävande. Bungerfeldt uppger att ett par som tar emot ett utländskt barn har full frihet att lämna det ifrån sig, innan adoptionen blivit klar. Är då Bungerfeldt positivt inställd till adoption över de rasliga och etniska gränserna? Nej, det var han inte. Han berättade att det funnits en intern diskussion bland barnvårdare gällande adoption ur ett internationellt perspektiv, nämligen placeringen av svenska barn utomlands. Som socialinspektör för Allmänna Barnhuset i Stockholm ansåg han att barn borde placeras i sitt eget land i den mån det var möjligt. Att flertalet reagerat starkt emot Medicinalstyrelsens uttryck om adoption av ”starkt skilda rasgrupper” tyckte Bungerfeldt var att överdriva. Han försvarar Medicinalstyrelsen genom att hävda att deras ordval måste ha tillkommit under tidsnöd. Han ansåg att om barn från de stora kontinenterna kom hit för adoption så måste ett urval ske, vem skulle då göra detta urval? Dessa barn kunde ju inte placeras direkt i familjer utan först institutionaliseras på barnhem. Det skulle innebära en enorm arbetsbelastning för de verksamma inom adoptionsområdet, menade han.106 Jag tycker det är märkligt att socialinspektören är av denna åsikt. Det stämmer inte alls med den bild man får från de artikelförfattare som är positiva till adoption. De talar om att det finns en ökande andel par som ville adoptera från utlandet. Debatten kan synnerligen sägas vara uppdelad i två läger.
Folke Schimanski, skribent för tidskriften Libertas, skrev att Socialdemokratiska ungdomsförbundet krävde att Medicinalstyrelsen skulle omformulera sina argument mot adoption. Schimanski ansåg att det rörde sig om djupa rasfördomar och ber läsarna tänka på ”blandrasbarnen” i Tyskland som led svårt på grund av sitt utseende. Liksom Nycop ansåg
105 Törngren, E. Arbetaren. 1962-07-28.
106
Schimanski att dessa barn kan få ett bättre hem i ett land utan rasfördomar. Som ett exempel nämner han Danmark som ställt sig positiva till adoption.107 Enligt dansken Tytte Botfeldt brottades även Danmark av samma problemfrågeställningar gällande adoption av färgade barn som man gjorde i Sverige. Schimanskis artikel grundas på hans egen samt internationell forskning, Lorica Baeckström stödjer även hon sina argument på forskning i sin artikel i GHT, men denna är amerikansk. Hon berättar att studier visat att adoptivbarn intelligensmässigt mera närmat sina adoptivföräldrar än sina biologiska föräldrar, detta ser journalisten Lorica Bæckström som ett positivt argument för adoption.108
År 1964 publicerade Expressen Eva Mobergs artikel; ”Eva Moberg kräver besked om U-landsbarnen, öppna dörren”. En hätsk ton råder i texten och Moberg inleder genom att skriva: ”När ska Sverige ändra sin attityd av befäst rikemansborg gentemot u-landsbarnen?” I texten efterlyser hon myndigheternas agerande i adoptionsfrågan. Enligt Moberg ska en växande opinion ha krävt en positiv medverkan från myndigheterna från U-landsbarnen, men skriver hon, ”den upphöjda trögheten på ansvarigt håll har ännu inte rubbats”. Om det inte är barnens ursprung som är problemet handlar det då om en fruktan för ”massimport, frågar sig Moberg? Argumenten för adoption ansåg hon vara att Sverige hade en låg nativitet och kunde vänta sig brist på arbetskraft inom de flesta områden inom en snar framtid. Hon verkar ha varit trött på motargumentet om barnens bästa, och hävdar att den egentliga betydelsen är att rasförföljelserna i Sverige är så svåra att det är bättre att barnet svälter ihjäl i sitt hemland. Det andra motargumentet att det skulle vara oekonomiskt att adoptera vill hon också helt förkasta. Eva Moberg vill istället sänka kraven på adoptivföräldrarna beträffande ålder, hemarbete och fullständig familj. Istället förespråkade hon för barnets bästa mogna adoptivföräldrar med ett gott socialt och fördomsfritt anseende, och en upplyst och förstående omgivning.109
Journalisten Clas Engström instämmer i vad flertalet debattörer tagit upp, nämligen att de eventuella problem som kan uppstå vid en adoption av färgade barn, ”inte för ett ögonblick kan jämföras med den ohyggliga nöd som är alternativet för dessa barn”. Vidare skrev Engström att barnens behov av adoptivföräldrar var mycket stort, särskilt i ett land som Indien. Han påpekar också att Socialstyrelsen, alltså före detta Medicinalstyrelsen medgett att ett stort antal svenska medborgare ställt sig villiga till adoption. Ett starkt argument för adoption över ras- och de etniska gränserna är enligt Engström att:
107 Schimanski, F. Libertas. 1964/1:1:13.
108 Baeckström, Lorica. GHT. 1963-11-26.
109
”vi genom ett ökat antal adoptioner har möjlighet att successivt och på ett naturligt sätt vänja oss vid umgänge med människor som har ett avvikande utseende- ett umgänge som vi i framtiden bara skulle kunna undvika genom en sträng protektionism och isolering”.
Rasfördomarna försvinner inte genom att svenskarna isolerar sig, snarare är protektionism en förträfflig metod för att hålla svenskarnas rasfördomar vid liv skrev Engström. Just fördomar och rädslan för att barnen inte kan anpassa sig är svenskarnas främsta argument mot adoption, hävdar Engström.110
I Svensk Socialvårds tidning från 1964, sa socialinspektör Gerhard Bungerfeldt att det förr hörde till det vanliga att par uppsökte barnhem och valde ut det barn de ansåg såg trevligast ut. Den svenska barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren har beskrivit samma fenomen i boken
Rasmus på luffen. Bungerfeldt skrev att sådant även förekommer då och då år 1964. Ett
liknande fall torde vara det som journalisten Thomas Waldén skriver om i Aftonbladet den 19/1 1964. Det är en artikel som skiljer sig lite från de andra i studien, genom att berätta om ett svenskt par som adopterat en flicka från Teneriffa. De andra artiklarna talar mer om adoptionens fördelar respektive nackdelar. Makarna Carlsson verkar vara positiva till adoption, den tolkningen gör jag eftersom de i en intervju för Thomas Waldén berättar att de på Teneriffa bett en bekant om hjälp för att de önskade adoptera ett litet barn. Något annat argument används inte i artikeln. Om Einar och Margit Carlsson är för adoption över rasgränserna är däremot omöjligt att säga. Barnet de adopterade på Teneriffa var vitt, även om Monica som hon heter har svart hår och bruna ögon på bilderna i artikeln. Adoption över de etniska gränserna och de problem som kunnat uppstå framkommer inte i artikeln, men paret verkar ha arbetat hårt för att anpassa adoptivdottern till sitt nya hem. Det kan också vara som Malin Irhammar och flertalet svenska forskare hävdar att de flesta adoptioner på 1960-talet ordnades genom kontakter eller att adoptanterna jobbade i det land de adopterade ifrån.111 Lillemor Holmberg rasar mot det sätt som paret Carlsson adopterade på. Att åka ner och hämta en unge i en fattig familj utan att tänka sig för när det gäller myndigheter eller barnets biologiska familj var rena barnarovet, enligt Holmberg.
”Det skulle kunna bli en modenyck för svenska fruar på turistresor till främmande fattiga länder klär sin egoism i ett skimmer av det nu så moderna internationella biståndet, som de kan tillåta sig att missuppfatta därhän, att man gör en god gärning om man från en fattig familj alltid tar med sig hem ett fattigt barn i resebagaget”
110 Engström, C. Stockholmstidningen. 1964-12-27.
111
Lillemor Holmberg anser inte att adoption är det bästa alternativet för världens barn. Liksom Svenska Röda Korsets generalsekreterare Olof Stroh ansåg hon att barnen borde stanna hos sina anhöriga i sin naturliga miljö, särskilt om barnet inte led av någon sjukdom som inte gick att bota i hemlandet.112
4.2.1 Sammanfattning av kapitel 4.2
Det sammanlagda intrycket av artiklarna visar klart och tydligt hur kluven man var i adoptionsfrågan. Det fanns dels dem som ansåg att adoption av färgade barn var ett bra sätt att sudda ut rasfördomarna, och istället börja betrakta människor av annan ras- och hudfärg som likvärdiga, några av dem var själva adoptivföräldrar. De som i artiklarna talade för adoption av färgade barn påpekade bland annat att man på ett mer helhjärtat sätt utöver ekonomiskt bistånd och u-landshjälp istället kunde erbjuda barnen en bättre framtid genom utbildning och en bättre och tryggare uppväxtmiljö än den misär de levde i. Motargumenten för adoption över rasgränserna låg på det sociala och personlighetspsykologiska planet då man ansåg att barn som lämnat spädbarnsstadiet skulle ha svårt att anpassa sig i det svenska samhället på grund av sin hudfärg men även för att de kunde vara märkta av sin tidigare miljö. Sådana själsliga och kroppsliga skador på barnet var en risk man fick ta ansåg de som argumenterade mot adoption, men som Bungerfeldt påpekade, man kunde ju häva en adoption. Särskilt under fosterbarnstiden, innan alltså innan adoptionen blev klar. Det innebär att barn alltså kan ha