Vad skriver man om möjligheterna för barnen att anpassas in i det svenska samhället?
Den allmänna debatten rörande frågan om möjligheterna till anpassning i Sverige för barn, som rasmässigt mera markant skiljde sig från den svenska omgivningen var så stor under 1960-talet, att en statlig offentlig utredning tillsattes för att belysa ämnet. Undersökningen utfördes av anställda barnavårdskonsulenter från Länsstyrelsen, de hade tagit sikte på hur barnen funnit sig tillrätta i sin nya miljö och huruvida särskilda svårigheter mött dem i hemmet, skolan och den övriga omgivningen. Undersökningen omfattade cirka 100 av de totalt 250 barn som anlänt till Sverige. Anledningen till varför inte alla kunnat delta var deras späda ålder. Resultatet av anpassningsundersökningen visade att så gott som alla barnen hade funnit sig väl tillrätta i den svenska miljön och att det endast i fem fall uppstått särskilda svårigheter på grund av deras hudfärg. I ett av fallen handlade det om en pojke född i Tyskland, vars far var afroamerikan. Omgivningen uttryckte hur illa de tyckte om den färgade rasen och brukade fråga adoptivmodern hur hon kunde adoptera ett ”sådant” barn. Det framkommer att pojken oftast blev kallad för neger och därav till sättet blev nervös, okoncentrerad och sömnlös.113 Resultaten som redovisas i SOU 1967:57 utkom några år efter det att den här undersökningens artiklar skrevs.
Enligt Frank Lindblad kan genetiska olikheter mellan det adopterade barnet och föräldrarna leda till komplikationer och svårigheter så som kultursvårigheter, identitetsproblem eller bemötande från omgivningen på grund av ett annorlunda utseende. Relativt få studier har inriktats på att belysa adoptivföräldrarnas eller familjens betydelse i sammanhanget. I stället är det barnens förmåga till anpassning som stått i centrum för forskningen.114 Anpassningen har ofta varit kopplad till barnets yttre, det vill säga vilken hudfärg de har. Visserligen har hudfärgen viss inverkan på anpassningen men man måste även se till de upplevelser barnet varit med om innan adoptionen, vilken ålder barnet är in när det adopteras samt hur deras uppväxt fungerar.
113 SOU 1967:57 (1967) s. 23.
114
Medicinalstyrelsens argument mot att de utländska barnen skulle kunna anpassa sig lät såhär:
”Överflyttning av barn till främmande länder och miljöer särskilt av sådana som lämnat spädbarnsåldern leder inte sällan till personlighets- psykologiska och sociala svårigheter”115
Detta citat var inget ovanligt för tiden. År 1955 utkom Allmänna Barnhusets i samråd med Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen med häftet Adoption. På sidan 39 i häftet står att läsa;
”Man bör undvika att placera barn av utpräglad sydländsk typ hos blonda och resliga personer”116
Frågan är om inte rädslan var störst bland Sveriges myndigheter till hur det skulle gå om man tillät adoption över rasgränserna i större omfattning. Hur skulle det se ut om bruna, svarta, snedögda och krullhåriga barn växte upp i vita familjer, många ansåg dessutom att det var ett felaktigt sätt att hjälpa världen. En del ansåg att samhällets cirklar och mönster rubbades genom utländska adoptioner eftersom man inte kunde matcha barnens hudfärg med adoptivfamiljernas. Det fanns heller ingen riktig myndighetskontroll och många var rädda för en ”omfattande adoption” av utländska barn.117 Kanske kan man jämföra rädslan med dagens invandrardebatt. Det talas idag om svårigheterna för invandrare att assimileras in i samhället och en av orsakerna sägs vara det höga antalet invandrare som kommit till Sverige de senaste åren. Även om många invandrare kom till Sverige under 1960- och 70-talen så anpassade de sig snabbt till ett svenskt liv anser många. Detta kan hänga samman med den efterfråga som Svanberg och Tydén tar upp när de talar om att svenskarnas inställning till ”de främmande” alltid har varit nära förknippad med samhällets behov på olika områden. Den arbetskraftsinvandring som ägde rum under 1960- och 70- talen gav landet ökade vinster och sågs i de flesta avseenden som positiva. Den invandring som idag är vanlig i Sverige ger inte upphov till samma vinstkapital som arbetskraftinvandring vilket kan vara en av orsakerna till den negativa inställningen till invandring och personer av annan hudfärg.118Vem var vinnare när det gällde internationell adoption? De som gick på u-hjälpens linje hävdade att det var de nödställda barnen, ett fåtal i artiklarna ansåg att både barn och adoptivföräldrar fick ut något gott av adoptionen och Evert Kumm ansåg att adoptionerna skulle innebära en förstärkning
115 TT-notis. Dagens Nyheter. 1961-07-25.
116http://hum.gu.se/forskning/humanistdagbocker/humanistdagboken_18/s193-200-hum18.pdf. 2006-10-01.
117 Kats, Madeleine. (1992) s. 20.
118
till de låga antalet skolklasser och att internationell adoption skulle innebära att svenskarnas syn på andra raser skulle förbättras.119
Det känns relevant att förtydliga en punkt i Medicinalstyrelsens citat på sidan 36. Deras ståndpunkt var den att barn som lämnat sitt hemland efter spädbarnsåldern riskerade att hamna i ”personlighetspsykologiska och sociala svårigheter.”120Under 1960-talet adopterades många barn av ideella eller humanitära skäl. Adoptivföräldrarna hade kommit i kontakt med barnen genom utlandstjänstgöring eller på något sätt fått kännedom om att barn behövde föräldrar. Några år senare ökade antalet ofrivilligt barnlösa adoptanter och för dem var det viktigt att barnet var så litet som möjligt. Det har länge varit en allmän uppfattning att alltför stora problem skulle uppstå om ett äldre barn adopterades. Med ett äldre barn menas ett adoptivbarn äldre än tre år.121 Vid den åldern har barnet utvecklat ett språk och en uppfattning om sin omgivning. De flesta människor minns sällan något från tiden före 3½ års ålder, detta kallas barndomsglömska eller med ett finare ord, infantil amnesi. Alla adoptivbarn har en sak gemensamt och det är att vi alla varit med om tidiga separationer. Vissa har vistas på barnhem och inte haft någon kontinuerlig trygghet andra har vårdats i hemmet. I vilket fall som helst så har barnet tagit åt sig av separationen på något sätt. Vissa barn påverkas inte alls av sin första tid före adoptionen och minns ingenting, andra stöter på problem kanske genom ett trauma som stannat kvar i minnet som visuella bilder. Frank Lindbladh skriver att det är viktigt att adoptivbarnet känner en trygghet då det har en tidigare erfarenhet av att bli övergiven. Barn kan oftast inte förklara varför de reagerar på ett visst sätt inför vissa lukter, miljöer eller röster, Lindblad anser inte att föräldrar bör lägga alltför mycket energi på att få barnen att berätta utan istället bara finnas till och ta emot det som barnet medvetet eller omedvetet förmedlar.122 Andra forskare anser att betydelsen av ålder vid ankomsten har överdrivits. Lindbladh skriver att många menar att åldern i sig inte försvårar adoptivbarnets utveckling utan de mindre bra erfarenheter som barnet kan ha varit med om i sitt ursprungsland.123
Bungerfeldt poängterade betydelsen av att de utländska barnen hamnade i en stark trygg familj. En del givarländer såg helst att adoptivbarnet hamnade i familjer som inte hade några barn sedan tidigare. Bungerfeldt däremot ansåg det viktigt att barnen hamnade i en större
119
Kumm, Evert. Expressen. 1961-08-03.
120 TT-notis. Dagens Nyheter. 1961-07-25.
121http://www.nia.se/publi/skrifter/aldre/menas.htm.2006-06-25.
122 Lindblad, F. (2004) s. 205.
123
familjegemenskap där det redan fanns biologiska eller adopterade barn sedan tidigare. Barnet skulle då ges ett bättre skydd utåt, mot de ”egendomliga isolationistiska stämningar” som han ansåg fanns bland det svenska folket.124
Folke Schimanskis artikel utgår ifrån de färgade västtyska ockupationsbarnens levnadsförhållanden. Han ansåg i motsats till Medicinalstyrelsen att ett fortsatt liv i den egna miljön utgjorde så stora psykiska och sociala problem att en förflyttning till ett annat land skulle innebära en klar förbättring för dessa barn. Vidare ansåg Schimanski det lämpligt att en organisation aktivt hade engagerat sig i överflyttning av de färgade barnen till Sverige.
”¨men tyvärr har en närliggande organisation som Rädda Barnen i likhet med Medicinalstyrelsen ställt sig avvisande till ”import av färgade barn”.125
Det ovanstående talar emot Clas Engströms artikel där han skriver att Rädda Barnens nya ordförande ställt sig positiv till adoptioner. Engström nonchalerar argumenten mot adoption och menar att det inte finns någon forskning när det gäller anpassning. Han menar att myndigheterna gjort negativa generaliseringar utifrån ett enda fall av ett kriminellt adoptivbarn.126
Långvarigt mottagande av flyktingbarn var inget nytt i Sverige. 1938 kom de första krigsbarnen från Tjeckoslovakien och Österrike, bestående av judar och barn till politiskt förföljda. Barnen placerades i fosterhem många av dem hade inget att återvända till. Någon uppgift om hur många av dessa barn som senare adopterades är för mig okänt. Många av barnen försökte förtränga sin bakgrund och deras judiska identitet suddades ut i kontakt med den svenska omgivningen.127Deras anpassning till svenska förhållanden kan inte ha varit helt lätt då de talade ett främmande språk och levde med en ständig oro över att aldrig få återvända hem till sin familj. Dessutom fick de säkert höra glåpord för sitt judiska ursprung.
Den största barngrupp som mottagits i Sverige och världen var de finska krigsbarnen under och efter andra världskriget. Deras antal uppgick till mellan 65 000-70.000. Omkring 15 000 av barnen blev efter kriget kvar i Sverige som fosterbarn eller adoptivbarn. Enligt Bungerfeldt
124 Bungerfeldt, G. 1964/I:10:237-.
125 Schimanski. F. Libertas. 1964/1:1:13.
126 Engström. C. Stockholmstidningen. 1963-12-27.
127
uppgår antalet adopterade under 1940-talet till över 3000.128 Med det anser Hanna Marcusson Winkvist att utlandsadoption har sin grundförutsättning i internationella kriser, något som även följde under senare delen av 1950-talet då barnen främst adopterade från krigsdrabbade länder som Grekland och Korea, som båda drabbats av inbördeskrig.129 Vid placerandet av krigsbarn i Sverige togs ingen hänsyn till hur fosterfamiljen skulle kommunicera med de barn som var finskspråkiga. Det var vanligt att syskon placerades i olika hem ibland flera mil ifrån varandra och man hade inga resurser för psykologisk hjälp. Många av barnen knöt starka band till sin svenska fosterfamilj och båda parter sörjde då det var dags för barnen att återvända hem till Finland. Barnen stötte på problem då de kom tillbaks till sitt hemland. Under vistelsen i Sverige hade flertalet i Sverige glömt bort sitt modersmål och några upplevde den egna familjen som främmande.130 Det är inte ovanligt att barn glömmer bort sitt modersmål, detta kan ses som ett medvetet val att vilja anknyta sig till den nya familjen och kulturen.131
Vad skrivs i följande två artiklar publicerade i DN? Med. Kandidat, Magnus Kihlbom ansåg det självklart att anpassningen till en förvånad och kanske fientligt svensk omgivning skulle kunna vara svår, men ställer sig samtidigt frågan; hur svår? Kihlbom skriver att det är ett känt faktum att byte av den intimaste miljön och vårdarinna under tidiga år innebar risker för den harmoniska personlighetsutvecklingen. Men om adoptionen sker före sex månaders ålder, ansåg Kilbom att risken för skada inte skulle vara alltför stor.132
Dåvarande generalsekreterare för Svenska röda korset Olof Stroh, skrev en artikel i DN efter att ha läst Kihlboms agitation. Adoptionsverksamhet stod utanför organisationens verksamhet som däremot omfattade katastrofhjälp. Strohs ståndpunkt var den att hjälpen blir som störst i barnens egna länder men att det absolut inte rör sig om någon rasdiskriminering när han talar emot adoption i större skala.133 I föregående kapitel beskrevs Svenska Röda Korsets verksamhet efter andra världskriget. Deras humanitära insatser för barn sträcker sig dock längre tillbaks i tiden. Efter första världskriget bedrevs en viss krigsbarnsverksamhet i Sverige under bland annat Röda korsets regim. Undernärda barn ifrån Tyskland och Österrike sändes till Sverige på sommarloven för att återhämta sig. Barn från Tjeckoslovakien, Ryssland och Baltstaterna kom också hit fram till 1924. Ett antal universitet i Sverige verkade för att de 128 Bungerfeldt, G. 1964/I:10:237-. 129http://hum.gu.se/forskning/humanistdagbocker/humanistdagboken_18/s193-200-hum18.pdf. 2006-10-01. 130 Svanberg, I. Tydén. M. (2005). s. 303ff. 131 Lindblad, F. (2004) s. 44.
österrikiska studenterna skulle få en drägligare tillvaro efter kriget och omkring 500 österrikiska studenter skall ha vistas i landet. Enligt Svanberg och Tydén förekom anklagelser om diskriminering vid uttagningen till Sverige. Judar skall inte ha fått följa med till Sverige, och studenter utgjorde en av de grupper som ställde sig mest negativa till invandring.134
Makarna Wiberg, skriver i artikeln att förhållandena i det svenska samhället då var gynnsamma för att genomföra lyckade adoptioner av färgade barn. Vidare skriver de om de unika möjligheterna för barnen att växa upp i familjer där föräldrarna inte utsätts för rasdiskriminering och i ett samhälle som är påfallande tolerant mot olikfärgade. Frågan är om de verkligen tänker på Sverige i det avseendet? Jag tolkar deras resonemang som att de syftar på de barn som exempelvis adopterats från Tyskland och som har en afroamerikansk far och därmed diskrimineras för sin hudfärg.
Andra exempel är Sydamerika där familjer och deras barn med indianskt eller afrikanskt påbrå diskriminerades. Ett exempel på land som inte lyckats fullt ut med adoption över rasgränserna är USA. I häftet ”Vitt som norm”, som jag nämner i mitt forskningsläge berättar Lene Christensen att vita par numera väljer att adoptera barn från länder i Asien eller Latinamerika framför att adoptera ett svart barn från det egna landet. Hon skriver att detta beror på att de svarta socialarbetarna på 1960-och 70-talet reagerade på att de svarta barnen förlorade sin identitet, det ökande motståndet gjorde att placeringar helst görs där barnet och familjen har samma etniska ursprung.135 Med etniskt ursprung menas som jag tidigare nämnt alltså inte först och främst hudfärg, utan hur individer identifierar sig själva i förhållande till andra människor och grupper. Sverige har inte haft samma typ av situation men man kan ändå jämföra utvecklingen i USA med vad som skedde under barnförflyttningen av de finska krigsbarnen under andra världskriget.
Vad nämns i artiklarna om barnens anpassningsmöjligheter i tidningen Expressen?
Redaktör Evert Kumm skriver inget speciellt om just anpassningsmöjligheterna men eftersom han är vänligt inställd till adoption vilken ras barnet än har så ser han det bara som positivt att;
133 Stroh. O. Dagens nyheter. 1961-08-27.
134 Svanberg, I. Tydén, M. (2005) s. 255f.
135
”Vi importerade en del mörka människor gärna i späd ålder, så att vi äntligen lärde oss dels att andra slags människor finns, dels att dessa annorlunda färgade är oss i övrigt mycket lika”.136
Carl- Adam Nycops artikel i Expressen grundar sig på egna erfarenheter av adoption. Han håller inte med Medicinalstyrelsen i att barnets hudfärg skulle vara ett hinder för adoption och anpassning däremot anser han precis som styrelsen att svårigheterna ligger på det psykologiskt- sociala planet. Med det menar han att barn som kommit hit efter spädbarnsåldern ofta är märka av den sociala och materiella misär de en gång kom ifrån, men för den sakens skull anser han inte att adoption är fel. David Kirk är en framstående forskare inom adoption. Han menar att det finns två typiska förhållningssätt till adoption: förnekande av skillnad mellan adoptivbarnet och de nya föräldrarna och accepterandet av skillnad.
De som förnekar skillnaderna intar en hållning av att adoption inte är något märkvärdigt och att adoptivbarnen är som alla andra. De som accepterar uppfattar att adoptivbarnet är annorlunda och att det tillkommer speciella behov.137
Doktor; Tytte Botfledt hör till dem som inser skillnaderna och accepterar dem. Han ger också en personlig blid av de färgades anpassningsmöjligteter, då han talar om sina egna adoptivbarn som exempel. Botfeldt är positiv till att barnen kan anpassa sig väl i sin nya miljö och skriver;
”En liten mulattflicka som får växa upp i ett gott hem tillsammans med vita barn, som från början vänjer sig att betrakta henne som en syster och som senare träder ut i ett samhälle där rasfördomar inte härskar, har de bästa tänkbara möjligheter att anpassa sig väl”138
Möjligen har doktor Tytte Botfelt en något romantisk syn på hur samhället under 1960-talet fungerade. Självklart vore det underbart om samhället då som nu vore fria från fördomar, men så såg och ser verkligheten inte ut. Adoptivfamiljen och omgivningens hållning har betydelse för hur väl barnen anpassar sig och bygger upp sin identitet och självkänsla. Studier har visat att barn som blivit adopterade över rasgränserna får en mindre tydlig rasidentitet än barn som vuxit upp i familjer där alla är av samma ras. Anpassningsfrågan var en het punkt i debatten och nära kopplad till barnens utseende och huruvida barnets skulle smälta in i omgivningen. Debatten handlar föga om hur barnen skulle kunna bevara sitt kulturarv, eller av adoptivföräldrarna få en inblick i sitt ursprung, i materialet verkar alla rörande överens om att
136 Kumm, Evert, Expressen. 1961-08-03.
det enda rätta är att bli så ”svensk” som det bara går och försöka smälta in trots utseendeskillnader, denna process skulle gå bättre ju yngre barnet var vid ankomsten till Sverige. Karin Himmelstrand menade exempelvis att barnen endast kunde ärva sin kultur genom det sociala arvet.139 Men om den sociala sfären byts ut minskar även chanserna avsevärt för barnet att komma ihåg och bevara något från sin ursprungskultur. Det finns ingen uttrycklig önskan hos debatörerna för att adoptivföräldrarna skulle uppmuntra barnets etniska identitet, argumentationen handlar istället om barnens goda anpassningsmöjligheter om de var i tillräckligt späd ålder vid ankomsten till Sverige. I SOU undersökningen från 1967 hade de flesta av de undersökta adoptivbarnen anpassat sig väl och i de få fall där de inte gjort det var det just utseendet som var den största orsaken till missanpassningen.140 På 1970-talet utkom handboken Adoptera, ett alternativ, redaktören Mariann Ingelstam skrev att de färgade adoptivbarnen anpassat sig förvånatsvärt fort och att de inte utsattes för någon slags rasism, att stirra och ställa dumma frågor sågs inte som tecken på rasism utan på mänsklig nyfikenhet. Ett barn som anpassat sig skulle vara omöjligt att diskriminera menade Ingelstam eftersom varken sociala eller språkliga särdrag förenade gruppen adopterade. Ur hennes synvinkel verkar det inte ha funnits någon extern identifikation eftersom gruppen adopterade inte var någon homogen grupp i social eller språklig bemärkelse. Skulle det vara värre att vara plattnäst och krullhårig än rödhårig och prata skånska, skrev Ingelstam.141 Adoptivbarnen hade inget mer gemensamt mer än att de var adopterade i övrigt fanns inte mycket som förenade dem enligt Ingelstam, men varför var då kärnan i debatten barnens hudfärg? Även om hudfärgen varierar mellan individer så verkar den ha förenat och gjort de färgade adoptivbarnen till en grupp, och då särskilt de som rasmässigt starkt skiljde sig från svenskarna. Som ett exempel nämns ”negrer” men flyktingbarn från Kina och Arabländerna nämns också i detta sammanhang, utseende och färg skiljer sig åt mellan dessa länder, ändå nämns de i samma diskussion.
Man kan säga att en del av barnens etniska identitet försvann genom adoptionen, men att den externa identiteten alltså vilken grupp andra ansåg att barnet tillhörde var mycket varierande. Risken var stor för att barnens avvikande utseende kunde leda till att omgivningen hade vissa förutbestämda uppfattningar om vilken etnisk grupp barnet tillhörde.
138 Botfledt, Tytte, Expressen. 1961-09-30.
139 Himmelstrand, K. Dagens Nyheter. 1963-01-04.
Om föräldrarna uppmuntrar den dubbla identiteten så får barnen en bättre självkänsla.142 Här spelar barnens självetnicitet också en viktig roll. Som adopterad söker man en gruppidentitet och detta sökande förändras oftast beroende på vilka stadier man befinner sig i