4.4 Inställningen till de små svarta barnen
4.4.1 Sammanfattning av kapitel 4.4
På 1960-talet fanns en ambition i Sverige att närma sig resten av världen och hjälpa de människor som hade det svårt i andra länder. Fenomenet kallas Idealism och i detta ingick ett solidariskt tänkande gentemot omvärlden, som bland annat yttrade sig i U-landshjälp. Även om många ville sudda ut gamla fördomar och ha ett öppnare sinne till dem som inte såg ut som svenskar så fanns ”vi och dem” tänkandet fortfarande kvar. Fördomarna var något som låg nerbäddat i den svenska folksjälen och dessa ifrågasattes i debatten om de internationella adoptionerna. De flesta pressdebattörer såg internationell adoption som en möjlig företeelse i Sverige. De flesta var dock rörande överrens om att barnens yttre skulle kunna leda till problem då de växte upp i det svenska samhället. Tidigare hade man försökt matcha adoptivföräldrarnas utseende med barnens i så hög utsträckning som möjligt men genom adoption av exempelvis kinesiska och arabiska flyktingbarn blev den yttre matchningen en omöjlighet. Speciellt restriktiv var pressen när det gällde ”starkt skilda raser”, i synnerhet ”negrer”. Detta grundar sig på gamla rasfördomar och föresällningar som generaliserar och främmandegör många människor än idag. I Sverige har rasbiologin haft en väldigt stark ställning alltifrån Linnés artbestämning av de mänskliga raserna där ”negern” placeras lägst i den hierarkiska ordningen till Herman Lundborgs rasbiologiska institut som instiftades som första land i världen syfte att forska i de andra rasernas underlägsenhet gentemot den svensk-germanska rasen.
5. Slutdiskussion
Jag har efter genomgången innehållsanalys av tidningsartiklarna kommit fram till en del överraskande och intressanta resultat utifrån mitt syfte och de frågeställningar jag ställde mig inledningsvis. En av anledningarna till varför jag ville undersöka inställningen till internationell adoption och färgade adoptivbarn var för att få ett svar på vad man tyckte i början då de internationella adoptionerna var ett relativt nytt fenomen. Detta är vad jag vet ett synnerligen outforskat ämne med undantag för den studie som Elisabeth Jonsson gjort om diskursen i pressen av internationella adoptioner från mitten på 1970-talet och framåt och Hanna Marcusson Winkvists rapport, Fostran till färgblindhet – om ”exotiska” adoptivbarn
och svenskhetens yta på 1960-talet.
Den främsta överraskningen av de resultat jag kommit fram till i studien är att de flesta deltagare i tidningsdebatten trots vissa tveksamheter ändå ställde sig positiva till transrasiell adoption i Sverige. Jag hade en föreställning om att barnens ”yttre” skulle påverka debattörerna till en negativ inställning gällande denna adoptionsform. Jag hade från början en ganska kritisk bild och trodde att det under 1960-talet fortfarande fanns så utpräglade fördomar i Sverige att man trots solidariskt tänkande och öppenhet mot omvärlden innerst inne präglades av det rasbiologiska tänkande som så länge format inställningen och den svenska synen på andra än den ”vita rasen”. Bakom solidaritetens draperi kan man ändå skönja ett hierarkiskt tankesätt som placerar vita västerlänningar över behövande ”svarta”. Denna synvinkel har fortfarande inte upphört att existera, det är de ”vita” som hjälper andra till ett bättre liv. De vita har något som ”de andra” behöver och vill ha, men de kan inte klara sig på egen hand utan är beroende av de ”vitas” välmening. Carl von Linné hade redan på 1700-talet en klar uppfattning om denna mänskliga hierarkitrappa och både han och missionärerna hundra år senare såg ”de andra” som dumma, lata och beroende av en styrande hand. De ”vita” har i stor utsträckning skapat detta beroende och tagit ifrån de behövande deras möjligheter att själva styra över sin överlevnad.
Jag är också förundrad över hur starkt rastänkandet varit i Sverige. Det har till stor del påverkat svenskarnas omvärldssyn utan att de för den skull själva stiftat bekantskap med några ”främlingar”. Istället har man stängt ”främlingen” ute ur gemenskapen och låtit den förbli just ”främling”. Tydliga vetenskapliga idéer om olika människors yttre har även varit vägledande för människors inre egenskaper. Tillhörde man en viss ”ras” så var man också
belagd med nedärvda egenskaper. Dessa egenskaper skulle kunna undertryckas vid exempelvis en adoption, men det berodde på hur barnet hade anpassats sig och vilken ålder de var i då det adopterades. Enligt Medicinalstyrelsen skulle detta ha föga betydelse, en alltför stark raslig skillnad mellan barn och adoptivföräldrar var inte att föredra. Gerhard Bungerfeldt varnade blivande adoptanter för riskerna med en internationell adoption eftersom barnen hade vissa negativa egenskaper som man som förälder kanske inte skulle vara beredd på. Uppseendeväckande är då att det fanns en lag som gjorde att en adoption kunde hävas, och att barn kunde sändas tillbaks till sitt ursprungsland om adoptivfamiljen ansåg att det förelåg för många svårigheter för att adoptionen skulle betraktas som lyckad. Min adoptivmamma brukar skämta och säga ” passar du dig inte så reklamerar vi dig” det sorgliga är att det ligger ett visst mått av sanning i meningen även om möjligheten till hävning definitivt upphörde 1971.
Det är just diskussionen om barnens avvikande yttre som dominerar debattartiklarna. Genom de transrasiella eller synliga adoptionerna som Frank Lindblad definierar begreppet blir det omöjligt att dölja att adoptivbarnet inte är biologiskt. Under 1950-talet försökte man vid en adoption matcha adoptivföräldrarnas yttre med barnets i så hög utsträckning som möjligt på grund av rädsla för de problem som skulle kunna uppstå om barnet var för avvikande i sitt utseende. Det måste ha varit många adoptivföräldrar som på så sätt undanröjde sanningen om barnens rätta ursprung både för sig själva, barnet och omgivningen. Dessa barn kanske var lyckliga i sin ovisshet men för vissa måste livet ha varit svårt om sanningen uppdagades. Eftersom internationell adoption inte hade mer än dryga tio år på nacken saknades forskning på området gällande adoptivbarns anpassning in i familjen, skolan och det svenska samhället. De första adoptivbarnen från Korea hade inte blivit gamla nog för att fakta skulle kunna läggas till huruvida barn med avvikande utseende kunde anpassas till ett liv i Sverige. År 1967 blev dock efterfrågan så stor från politikernas håll att en statlig offentlig utredning drevs fram med syfte att undersöka anpassningsfrågan. De äldsta barnen var då i skolåldern och det framkom att barnen generellt sett anpassat sig väl trots sitt yttre. Fokusering på ras var då stor och det framkom att ”mulattbarn” tillhörde dem som haft det svårast när det gällde mötet med omgivningens fördomar.
Jag håller med Hanna Marcusson Winkvist i hennes teori om att det framförallt måste ha varit tillgång och efterfrågan som gjorde de internationella adoptionerna möjliga i Sverige. Men det går inte enbart att hänvisa till dessa punkter, man måste även titta på hur samhället var konstruerat under 1960-talet. Vad var det som gjorde de internationella adoptionerna möjliga
just under denna tid? De internationella adoptionerna började visserligen redan i liten skala redan vid mitten på 1950-talet, men anledningen till att brytningspunkten kom just under 1960-talet kan sägas ha flera orsaker. Det kan sägas ha ett samband med en mer liberal abortlagstiftning, p-pillrets lanserande, bättre möjligheter för ensamstående mödrar och en ny syn på kärnfamiljen. Familjen bestod inte längre enbart av en arbetande make och en hemmafru utan av två hårt arbetande vilket fick konsekvenser för familjebildningen. Kanske väntade man med att skaffa barn kanske reste man och upptäckte världen innan man ville bilda familj. Vid det lagret upptäckte en del att de inte kunde få några biologiska barn. Idag kan familjer få barn på olika sätt skriver Frank Lindblad i inledningen av boken Adoption. På 1960-talet fanns inte samma tekniska möjligheter, adoption var då ett alternativ. Genom bättre preventivmedelsteknik sjönk antalet inhemska barn för adoption, efterfrågan var större en tillgången och då var internationell adoption ett alternativ. Det fanns även ideologiska förklaringar till att de internationella adoptionernas insteg under denna tid. Framförallt var det ungdomar som protesterade för lika värde, jämställdhet och en enad värld genom den vänstervåg som drog fram men en del vuxna lyssnade och förändrade världen genom nya lagar, nya skolböcker med en annorlunda omvärldssyn och ett bättre vetande. Det var inte bara svenskar och vita som protesterade under denna tid utan även ”svarta” som tidigare levt i förtryck i länder som Sydafrika och Nordamerika.
Ett av huvudargumenten för internationell adoption var att man då på bästa sätt kunde hjälpa ett barn i nöd, och att ekonomiskt bistånd aldrig kunde ersätta möjligheten för barnet att få en familj och utbildning. Lindblad skriver att våra normer ständigt utmanas och att nya gränser hela tiden flyttas fram. Den grundläggande frågan då som nu är om det är rätt att flytta ett barn från dess ursprungliga, geografiska och kulturella miljö till nya föräldrar.166Jag har inget enkelt svar på den frågan. Själv anser jag att det viktigaste är att adoptivbarnet växer upp i ett tryggt hem som älskar och uppmuntrar barnet till att känna sig som en svensk stolt över sitt ursprung. Men jag vet att detta är en utopi. Kärlek och trygghet räcker inte alltid för att stå emot det faktum att man inte är en biologisk del av sin adoptivfamilj eller hur omgivningen bemöter en på grund av sitt utseende. När man vuxit upp och skall klara sig på egen hand är man i vissa människors ögon ”en sådan som kommer hit och förstör”, detta påstående fick jag själv höra av mina elever.
166
Samtidigt förstår jag deras rädslor och fördomar. De är i första hand inte stöpta i mötet mellan människor utan av deccenier av nedärvda fördomar gentemot dem som varit annorlunda främst till utseendet. Nedärvd är en felaktig benämning, vi föds inte fördomsfulla det är något vi genom sociala konstruktioner tar till oss. Vi måste här komma ihåg hur starkt rastänkandet varit i Sverige särskilt då nationalismen växte sig allt starkare. Som första land i världen fick Sverige ett rasbiologiskt institut 1921.167 Rastänkandet var redan en vetenskap och Sveriges egne Carl von Linné hade redan på 1700-talet berättat vilken mänsklig hierarkisk ordning som gällde. Hur kunde Linné grunda en föreställning om ett helt folk, var det på samma sätt som nu vi läser och tar till oss ytterligheter samtidigt som vi stänger ”främlingen” ute, istället för att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Under 1960-talet verkar det som man talade i termer av nödhjälp och hur man bäst kunde hjälpa barnen när man adoption kom på tal, inte att det fanns många blivande adoptivföräldrar som längtade efter ett barn. Det är ju i regel så att det är adoptanten som önskar sig ett barn inte tvärtom. I studien visade det sig att Medicinalstyrelsen var minst positiv till adoption av färgade barn och detta grundade de på att det inte fanns tillräcklig erfarenhet för att kunna tillåta adoption i större uträckning över rasgränserna. Om man jämför med Elisabeth Jonssons studie som sträcker sig längre fram i tiden, så visade det sig att det vanligaste samtalsämnet i tidningsdebatten rörde sig om homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar. Det jag vill komma till är att man kring den debatten använt precis samma argument som Medicinalstyrelsen gjorde under 1960-talet nämligen att man saknar vetenskaplig erfarenhet på området och därför intar en återhållsam ställning till adoption.
Mitt undersökningsunderlag är ganska tunt och kan inte sägas utgöra ett generellt underlag för inställningen till de internationella adoptionerna i början av 1960-talet. Hur man såg på ”de” andra beror nog lite på vem man ställde frågan till då gamla vetenskapliga fördomar levde kvar bland den nya tidens sätt att tänka kring människors likheter. Att man börjat tänka på bistånd och u-landshjälp kanske var ett led i att man började tänka på människor även utanför Sveriges gränser, även om detta tankesätt inte på långa vägar blivit fulländat ännu. Jag tolkar ända åsikterna i materialet som att de flesta ville få bort de fördomarna som fluorerade i Sverige under 1960-talet som ett arv från rasbiologins era och istället inta en mera öppen attityd till omvärlden och andra folkgrupper. Det verkar som om man ville ändra
167
trångsyntheten om att andra människor var mer värda än andra samtidigt som man funderade på hur ett färgat adoptivbarn skulle kunna växa upp i en vit familj. Men i artiklarna skriver de att barn som adopterats i tidig ålder nog skulle kunna klara sig mycket bra i en vit familj bara de omgavs av rätt människor och fick den trygghet de behövde.