I intervju tre kommer specialpedagogen in på en moralisk sekretess. Att vi har ett ansvar för vilken bild av barnet vi lyfter oavsett om vi har fått samtycke. Detta kopplar jag till den infor- mella sekretessen som Lutz (2013) menar kan uppstå i exempelvis mötet mellan skola och för- skola. Hennes uttalande tyder på att hon varit med om tillfällen där sekretessen, eller den mo- raliska sekretessen, brustit. Men samtidigt så poängterar hon att i förskolan och skolan arbetar pedagoger, alltså att vi har samma professioner, och att alla vill åt barnens bästa. Min tolkning är att det kan uppstå situationer där pedagoger uttrycker mer än vad de egentligen borde och detta menar Lutz (2013) kan bidra till förtroendeklyftor mellan pedagoger i de olika skolfor- merna. När det gäller sekretessen mellan olika verksamheter exempelvis barnavårdscentral och förskola så går det att lagligt komma åt information genom att fråga vårdnadshavare. De kan begära ut journaler som de sedan frivilligt kan delge personalen på förskolan. Att ha ett gott förtroende hos föräldrarna är viktigt för att kunna få till den samverkan.
Resultatet tyder på att det finns mycket att arbeta med när det gäller samverkan i förskolan. Norrström och Rosvall (2016) menar att det behövs mer styrning, struktur och samsyn för att samverkan ska bli effektiv. Studiens resultat visar att den samverkan som finns i verksamhet- erna idag inte är strukturerad. Samsynen kunde ökats genom att få till stånd en mer strukturerad samverkan där de olika professionerna ges möjlighet att träffas mer regelbundet. Det ger en större inblick i varandras områden och möjligheter att skapa samsyn kring de insatser som be- höver göras.
Norrström och Rosvalls (2016) studie visar att habiliteringens specialpedagoger ibland sak- nar kunskaper kring pedagogernas uppfattningar eftersom de insatser som föreslås från habili- teringens sida inte alltid känns genomförbara för pedagogerna i verksamheten. Denna uppfatt- ning framkommer inte i denna studiens resultat, snarare verkar specialpedagogerna väldigt måna om de olika professionernas kunskaper och erfarenheter. Däremot så är samverkan väl- digt sporadisk och hade behövts utvecklas att bli mer systematisk.
Early childhood intervention (European Agency, 2010) visar på att samverkan behöver vara tvärvetenskapligt för att barn i riskzonen ska ges goda möjligheter till hälsa och utveckling. För att de tidiga insatserna ska kunna utformas med god kvalitet krävs det att arbetsgrupper med olika professioner träffas regelbundet. Studiens resultat visar på att samverkan tar en ostruktu- rerad form så som den är utformad nu. Enligt Lundgren och Persson (2003) har samverkan positiva effekter både på det förebyggande och det åtgärdande arbetet. Detta faktum borde mo- tivera ledningen i de olika förvaltningarna att frigöra tid och möjligheter till samverkan mellan olika professioner. Som jag nämnde i inledningen så finns det stor samhällsnytta med att före- bygga att barn hamnar i svårigheter (Lundquist, 2018).
Analysen visar också att det finns ett behov av att utveckla systemet med barnhälsa på förskolorna. Resultatet visar att samverkan med barnavårdscentral är nästintill obefintlig. Det betyder att det är föräldrarna själv som måste vara aktiva om de olika instanserna ska samverka. Enligt Norrström och Rosvall (2016) är det vårdnadshavarna som ser störst vinster med sam- verkan. Det tyder på att föräldrarna ser det problematiskt att själv samordna insatserna för sina barn. Även Early childhood intervention (European Agency, 2010) menar att de svenska famil- jerna upplever brister i samordningen kring insatser. Lutz (2013) menar att elevhälsoreformen kunde ha underlättat arbetet med att skapa en helhetsbild, om reformen även omfattat förskolan. Det finns alltså mycket som tyder på att en samlad kompetens nära verksamheten ger stora vinster i arbetet för barnens bästa.
Diskussion
Här följer en diskussion kring de resultat som framkommit i studien i relation till studiens syfte och frågeställningar.
Syftet med studien är att belysa förebyggande specialpedagogiskt arbete i förskolan. Vidare syftar studien att belysa hur specialpedagoger upplever samverkan med andra professioner i det förebyggande arbetet.
• Hur ser specialpedagoger på förebyggande arbete i förskolan?
• Hur samverkar specialpedagoger med andra professioner i det förebyggande arbetet?
Resultatdiskussion
Studiens resultat visar på att specialpedagogerna ute på förskolorna anser att det förebyggande arbetet är viktigt. De anser att förebyggande arbete på gruppnivå leder till att färre insatser på individnivå behövs. Alltså att färre barn hamnar i behov av särskilt stöd. Detta visar att om vi vill verka för en skola för alla där barn trivs, utvecklas och mår bra så kan vi inte förbise det förebyggande arbetet. Genom en innehållsanalys har fyra områden som, enligt de deltagande specialpedagogerna, verkar för det förebyggande arbetet utkristalliserats och dessa är språk, tillgängliga lärmiljöer, gruppdynamik och samverkan.
Ett återkommande huvudtema som kan sägas utgöra studiens kärna är förhållningssätt det vill säga kategoriskt och relationellt perspektiv (Runström Nilsson, 2015). Specialpedagogerna menar att det förebyggande arbetet handlar mycket om hur pedagogerna förhåller sig till de problem som finns i förskolorna och vem som äger problemet. De tänker att om man inte ser att problemen kan uppstå på grund av brister i verksamheten så kan det vara svårt att ta till sig att någonting måste förändras. Studiens resultat visar att det går att förändra mycket i lärmiljön och barnets omgivning.
Även samverkansmötena kan bli kategoriserande om inte alla parter är med på att barnets svårigheter står i relation till den omgivande miljön. Runström Nilsson (2015) pekar på att det är viktigt att kartlägga barnets svårigheter utifrån organisation-, grupp- och individnivå för att se till hela barnets situation och hitta lösningar i den omgivande miljön. Nilholm (2012) menar att risken med ett kategoriskt synsätt är att underskatta pedagogiskt arbete som gör att proble- men förebyggs. Vidare betonar författaren att de barn som trots en god didaktisk undervisning får svårigheter behöver såklart få extra stöd, men han menar att om alla elever från början ges goda möjligheter att lära så minskar antalet elever som behöver det där extra stödet. Författaren
tar också upp förhållandet mellan pedagogers förhållningssätt och barn i behov av stöd. Han menar att barn som utmanar kan bli ett sätt för pedagogen att utmana sig själv i sin profession, att det kan bli en drivkraft i kompetensutveckling.
Även om pedagogen självklart ska utveckla sina egna metoder och fortbilda sig så behövs det samverkan kring barn som är i behov av extra stöd. All forskning i denna studie visar att samverkan ger positiva effekter till barn som är eller är i riskzonen för att hamna i svårigheter. Vinsterna med samverkan ses även i hela familjesituationen då det kan upplevas som stressigt och hopplöst att som förälder själv styra upp och länka information från olika professioner. Det viktigaste resultatet från studien är att specialpedagogiskt förhållningssätt gör skillnad för bar- nen i verksamheten. Att vara specialpedagog innebär att ha ett ansvar för att föra vidare kunskap och förhållningssätt som är gynnsamt för barnen. Detta arbete behöver bedrivas i flera olika nivåer i organisationen för att få effekt och nå ut. Specialpedagogen kan ses som spindeln i nätet i detta arbete och har därför en viktig roll att nå ut med sin kunskap genom att implemen- tera ett relationellt förhållningssätt.