Vid samtliga intervjutillfällena påtalade pedagogerna betydelsen av gruppens storlek och sammansättning av barn. Skolverkets rapport (2003) stödjer aktörernas uppfattning när det gäller hur barngrupperna påverkar deras arbete. Att det är en komplex situation när det gäller vad som påverkar vad, är aktörerna och Skolverket (2003) överens om. Pedagog 1 utvecklar sitt tankesätt kring de tidiga insatserna som gynnar barnen för arbete längre fram i skolan. Då en resurspedagog är aktuell menar pedagog 1 att verksamheten hade kunnat lösa barnets behov i mindre grupp men vid stora barngrupper krävs det mer personal, ett dilemma att lösa. Att det är särskilt de yngre barnen och barn i behov av särskilt stöd som blir lidande överensstämmer med Pramling, Williams och Sheridan (2015) studie och flertalet av
43
aktörerna nämner just detta vid intervjun. Att göra bortval av aktiviteter i verksamheten bekräftar aktörerna vid intervjutillfällena och såsom Sheridan (2015) beskriver är det fokusering på omsorg i första hand som gäller för barnen. Aktörerna i studien diskuterar olika lösningar i barngruppen som ett proaktivt arbete för alla barnen i verksamheten. Björck- Åkesson (2009) har samma uppfattning som aktörerna att de tidiga insatserna förebygger senare svårigheter och genom att skapa goda lärmiljöer för barnen/ eleverna ger man dem möjligheter till utveckling. Att dela upp barnen i mindre grupper under dagen sågs som något självklart för att ”de hinner se alla”. Pedagog 8 anser sig redan arbeta med hänsyn till ett barns behov i mindre grupp. Pedagog 3 hänvisar till handlingsplanen som en anledning till att arbeta i mindre grupp.
Sheridan (2001) påtalar betydelsen av hur pedagogernas medvetenhet och kompetens är kring de strukturella villkoren och hur dessa hanteras. Att det inte innebär någon garanti för kvalitén på verksamheten beskriver Sheridan (2001) medan aktörerna i denna studie utgår från att det självklara är mindre barngrupper. Att kunna lita på varandras kompetens som kolleger underlättade arbetet i den egna gruppen enligt aktörerna. Skolverket (2003) bekräftar att pedagogernas kompetens är viktig men kan för den sakens skull inte kan kompenseras för låg personaltäthet.
Aktörerna i studien nämnde att handledning och tid var betydelsefullt stöd i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Pramling, Williams och Sheridan (2015) beskriver liknande upplevelser i sin studie där pedagogerna upplever stress över att inte hinna med verksamheten och därmed behöver göra olika bortval av aktiviteter. Vidare påpekar Pramling et.al att barnets individuella utveckling utmanas allt mindre då det saknas tid i barngruppen att räcka till för alla behov, särskilt utsatta är barn i behov av särskilt stöd, menar de. Aktörerna nämner tiden som det krävs att gå ifrån barngruppen för olika möten som stressande och Sheridan (2001) visar i sin studie att det är en komplex situation. Hon anser att det avgörande hur pedagogerna utifrån sin kompetens och medvetenhet hanterar de strukturella villkoren som finns för förskolan. Förskolans kvalitet påverkas i relationerna mellan olika faktorer och inte av dem isolerade var för sig.
Björck-Åkesson (2009) hävdar att barnets individuella behov ligger till grund för det särskilda stödet som förskolan ska ge barnet. Aktörerna återberättar i intervjuerna om barnens individuella behov som kräver tid och/ eller handledning av olika slag. Enligt Westling Allodi (2010) gäller det att aktivt arbeta med att förbättra det sociala klimatet i förskola/ skola för att sträva mot en skola för alla. Att förankra handledningssamtal och idéer upplevde en del aktörer i denna studie i som tidskrävande i sitt arbete med barnens olika behov.
44
Aneer (2010) och Renblad och Brodin (2014) diskuterar hur bedömningar av barns förmågor påverkar den optimala utvecklingen. De var överens om att det är av betydelse vilken teoretisk grund, vilket perspektiv diskussionerna utgår ifrån och var problemet placeras. Förskolans arbetssätt är inkluderande och innebär att miljön och pedagogernas förhållningssätt ska förändras. Aktörerna påpekar att förändringen utifrån handledningens möten tar tid och att specialpedagogen blir inkallad när pedagogerna kände att de inte hade fler idéer. Likande resultat hade Renblad och Brodin (2014) i sin studie där specialpedagogen blev inkallad då de vanliga metoderna inte räckte till för barnets utveckling. Vidare beskriver Renblad och Brodin (2014) utifrån sin studie att det enskilda barnet har större behov av mer tid med en vuxen för att klara av förskolans krav som en beskrivning av barn i behov av särskilt stöd. Denna beskrivning gav aktörerna även i denna studie; barnet var mer tidskrävande av en vuxen. Kravet gällde både det fysiska barn-vuxen men även att den vuxna fick lägga mycket tid på samtal och möten.
Att använda handledning och mötestiden till att som Helldin (2010) redogör för, öppna upp för diskussioner att reflektera och kritiskt granska sina egna och andras tankar för att få andra perspektiv på situationen. Aktörerna eftersökte andra yrkesgrupper som betydelsefulla för att öka diskussionerna och kompetensen till förskolans utveckling. Pedagog 6 hade tankar kring vilken kompetens som behövs på förskolan för verksamhetens bästa. Och som Helldin (2010) anser måste verksamheten ständigt kritiskt granskas utifrån rådande forskning. Vidare menar Lindqvist (2011) och även Lindqvist och Nilholm (2009) att genom att synliggöra och skapa diskussioner kring motsättningarna i systemet kring barn i behov av särskilt stöd, ”En skola för alla” och inkludering sker det potentiella utvecklingszoner för pedagogerna som ger förutsättningar att fler barn/elever har möjlighet att inkluderas i förskolan/skolans verksamhet. Gjems (1997) beskriver handledningen som ett redskap som behövs för alla de krav och utmaningar som människor möter i sitt yrke. Denna beskrivning stämmer med aktörernas önskemål kring handledningens önskemål om att utveckla verksamheten då pedagogerna kört fast och behöver nya idéer. Vidare betonar Gjems (1997) att handledningen kan ses som en kompetensutveckling. Den är en inlärningsprocess och lätt att implementera i verksamheten då handledningstillfällena har som utgångspunkt de behov som arbetslaget har. Aktörerna i studien hade olika erfarenheter kring handledning och betonade vikten av goda och nära relationer. Såsom Gjems (1997) beskriver bör handledningen ske i grupp och det är en fördel om gruppens behov och önskemål behandlas då deltagarna kan lära av varandra.
45
Diskussion
Resultatdiskussion
Syftet med studien har varit att få en inblick i hur pedagoger identifierar och vilket synsätt/perspektiv de har på barn i behov av särskilt stöd i förskolan samt vilka stödinsatser pedagoger erbjuder i verksamheten.
Min uppfattning med hänsyn till studiens empiriska material är att det är komplext och svårt för pedagoger att diskutera kring barn i behov av särskilt stöd. Denna komplexa situation delger aktörerna i studien då det upplevdes som svårt att samtala kring ämnet i en del av intervjuerna. Vid de individuella intervjuerna kom aktörens egen uppfattning fram tydligare än i fokusgrupperna. Att diskutera tillsammans vad man anser vara ett särskilt behov är från några aktörer av lite ursäktande karaktär. Aktörerna fumlar för att sätta ord på barnets beteende och de hjälper varandra att slutföra meningarna. För mig som blivande specialpedagog bedömer jag det viktigt att vara lyhörd och skapa goda relationer till aktörerna i ett framtida handledande syfte. Det är viktigt att öppna upp för olika perspektiv och synliggöra oliktänk för att utveckla både verksamheten men även de enskilda pedagogernas tankar. Under studiens arbete har jag reflekterat mycket kring de olika perspektiven som råder inom det specialpedagogiska området. Har jag ett perspektiv eller har jag flera som kan skifta? Som jag tidigare beskrivit nämner Helldin (2010) att gemensamma reflektioner och diskussioner vidareutvecklar verksamheten. Genom att synliggöra olika dilemman finns det möjligheter för pedagogerna att frångå de invanda synsätten.
Utifrån den tidigare forskning som jag har redovisat i denna studie framkommer det att förskolan utgår ifrån ett alternativt perspektiv. Som innebär att förskolans pedagoger löser dilemman utifrån att ändra i miljön och förhållningssättet till barnet. Resultatet från denna begränsade undersökning visar att en del aktörer arbetar medvetet med miljön och verksamhetens struktur för att bemöta barn i behov av särskilt stöd. Enligt LpFö 98 ska förskolans verksamhet bygga på samt förändras på organisation och gruppnivå. Det framkommer i studien att en del aktörer intar det traditionella perspektivet som menar att barnet ska ”lära sig”, ”anpassa sig” till verksamheten för att passa i samhällets norm. Utifrån så som jag tolkat resultatet verkar det som det fortfarande finnas en tendens att utgå ifrån utvecklingspsykologin som Lutz (2006) beskriver. Genom Markströms (2005) och Pallas (2001) beskrivningar av förskolebarnet är det av betydelse vilken ”norm” som råder inom förskolan, för barnet blir något i den miljön. Är det möjligt för pedagogerna att vara neutrala i
46
sin egen ”norm” utifrån samhällets, kollegers och organisationens krav? Vidare tolkar jag utifrån aktörernas behov av att det är viktigt för pedagogerna att reflektera tillsammans hur man tänker kring barnets beteende i relation till barn-miljö, barn-barn och barn-vuxen.
Som specialpedagog blir det viktigt att belysa olikheter mer än att leta likheter och göra alla lika. Enligt Nilholm (2007) är detta verkligen ett dilemma, genom att lösa ett problem kan det skapa ett annat problem, kanske för det barnet eller för någon annan individ. Jag har funderat mycket kring dilemmaperspektivet som Nilholm beskriver och har reflekterat kring hur det påverkar mig som pedagog och även som blivande specialpedagog. Genom att lösa en situation för barnet kan det innebära att problemet blir mitt och därmed ett annat problem - ett dilemma för verksamheten. Jag funderar kring de krav som ställs på att barnet ska anpassa sig till den allmänna normen som förskolan har. Den norm som aktörerna pratar om förändras beroende på samhällets aktuella forskning inom området. Hur pedagogerna tar till sig den rådande förändringen är av betydelse för barnet anser jag. Att förskolan ska ha en vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet beskrivs i LpFö98. Min intention har inte varit att undersöka hur pedagogerna använder sig av vetenskapliga grunder och beprövad erfarenhet men studien har fått mig till att reflektera över hur pedagogerna resonerar kring detta. Aktörerna nämnde beprövad erfarenhet som en fungerande åtgärd vid metoder och arbetssätt men den vetenskapliga grunden önskade de att andra professioner delgav dem. Specialpedagogens arbetsuppgift är enligt Skollagen (1993:100) att visa kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Utifrån det empiriska materialet och egna reflektioner i denna studie är specialpedagogen en ny profession som förskolans verksamhet behöver. Specialpedagogen kan genom ett metakognitivt tankesätt få pedagogerna att reflektera kring sin egen profession och lärande.
Sheridan (2015) bekräftar den oro aktörerna känner inför att utsätta barn och pedagoger för stress som kan leda till att verksamheten enbart fokuserar på omsorg och fostran. Under studiens arbete har jag funderat kring vem som är i behov av stöd, barnet eller pedagogen. När barngruppens storlek diskuterades ökade aktörernas frustration över att inte räcka till. De krävde då resurspedagog till barngruppen men jag är ändå inte övertygad om denne är till för barnen eller pedagogerna? Att dela upp barngruppen i mindre grupper är alla aktörer överens om men hur använder man denna åtgärd? Att dela barngruppen gjorde aktörerna oavsett om det var riktat till barn i behov av särskilt stöd eller mot barngruppens behov över att vara i mindre grupper. Både tidigare forskning och denna studie påvisar betydelsen av mindre barngrupper. Att förlita sig på att förskolans verksamhet ska få en hög kvalité genom mindre grupper visar aktörerna i denna studie som det avgörande. Däremot påpekar Sheridan (2001)
47
att pedagogernas medvetenhet är viktig. Detta håller jag med Sheridan (2001) om, pedagogerna måste ha en medvetenhet kring arbetet i förskolan och utveckla verksamheten på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Kan verksamheten kvalitetssäkras med mindre barngrupper utan att pedagogerna reflekterar över deras verksamhet? Ahlberg (2009) påpekar att det är lättare att prata om det invanda och betydligt svårare att frångå och utmana till att tänka nytt och annorlunda.
Skolverket (2003) och Pramling, Williams och Sheridan (2015) påpekar att det är de yngre barnen och barn i behov av särskilt stöd som blir mest lidande i stora barngrupper vilket aktörerna i denna studie bekräftar. I studien framkom det från aktörerna att de stora barngrupperna från tidig ålder upplevs som något negativt för barnen. Då min intention inte var att undersöka hur stora barngrupperna var blir jag givetvis nyfiken nu i efterhand hur det påverkar barn och pedagoger. Systemteorin betonar samspelet mellan kollektiv, individ och miljö vilket gör att inte enbart den ena delen kan förändras för delarna påverkar varandra. Det innebär ett dilemma för pedagogerna att bemöta alla barn i gruppen utifrån barnets individuella behov samtidigt som de anser att resurserna är begränsade.
Att använda sig av olika gruppkonstruktioner var en av de stödinsatserna som aktörerna nämnde i studien. Intressant är att reflektera kring när och hur grupperna skapas. Aktörerna menade enligt min tolkning att gruppindelningarna var nödvändiga för att räcka till för alla barn. Pramling, Williams och Sheridan (2015) beskriver att det är en begränsad del av dagen som barnen delas in i mindre grupper. Aktörerna delade in barnen i olika grupper utifrån behov och intresse och utgick från att det var en självklarhet för att kunna bemöta alla barns behov. Jag blev förundrad över hur aktörerna menade att genom mindre barngrupp och extra resurspedagog ansågs det som en självklar lösning att nå optimal utveckling för barn i behov av särskilt stöd. Min egen erfarenhet är att gruppdynamiken visst är av betydelse, men att enbart se färre barn i gruppen som det avgörande, är jag mer tveksam till. Både pedagoger och barn påverkar varandra olika och miljön påverkar både individen och gruppen.
En annan stödinsats som nämndes i studien var resurspedagogens betydelse. Att använda sig av en extra pedagog för att möta barnets behov ansågs ibland självklart av aktörerna. Resurspedagogen användes direkt kopplat till barnet eller som förstärkning till hela barngruppen. Min tolkning är att aktörerna ansåg det självklart att mindre barngrupp och/eller resurspedagog var hjälpen som behövdes till barn i behov av särskilt stöd. Vid ett par tillfälle nämnde aktörerna insatser som planerades utifrån barnets behov att nå ”normen”. Det var genom att arbeta med bilder, förstärkning av strukturen och en del språkövningar som pedagogerna använde sig av. Under intervjuerna framkom det från aktörerna hur man
48
arbetade med de särskilda stödinsatserna. Samtidigt redogjorde pedagogerna för att alla barnen hade ”nytta” och ”tyckte det var kul” med de insatserna som gjordes för barn i behov av särskilt stöd. Att använda sig av insatser som är planerade mot specifika barn/situationer kan gynna och glädja alla i förskolans verksamhet anser jag. Så var går egentligen gränsen mellan allmänpedagogiska insatser och särskilt stöd? En komplex fråga för pedagogerna att diskutera har jag upptäckt genom studien.
Den handledning som aktörerna erbjöds (olika team, specialpedagog, habilitering och samtalsgrupper) var inte förlagd till förskolorna. Att aktörerna ansåg att detta tog tid men inte alltid gav så mycket tillbaka är för mig oroande. Aktörerna delar troligtvis inte Gjems (1997) uppfattning kring betydelsen av handledningens funktion som en kompetensutveckling. Jag blir nyfiken på hur dessa handledningssamtal fungerar då aktörerna beskriver hur tidskrävande mötena är och hur lite de genererar tillbaka till verksamheten.