Traditionella perspektiv
I det empiriska materialet nämndes diagnos, handikapp, olika skador och funktionshinder som anledning till barnets hinder i sin vardag och som att problemet var barnets. Benämningar såsom ”barnet har en diagnos som innebär..”, ”det är något med barnet som gör att jag hela
tiden måste ha koll på det” och ”dom passar inte in i mallen” framkom i intervjuerna. Vid ett
34
behövdes till ”att lära dom rätt”. Det var återkommande förklaringar om att barnet skulle ha någon kompensation till det problemet som visade sig.
P.6: …olika stöd utifrån olika barn till exempel tecken som stöd, det har vi märk att det faktisk är till hjälp för hela vår barngrupp så det är en luddig gräns här, man kan inte säga att detta gör vi bara för det här barnet utan gagnar ju hela gruppen. Men ett exempel är ju att underlätta kommunikation genom bilder. För vår del är det ju mycket vuxenstöd för vi har ju ett barn med mkt fysiska hinder. Så där är ju också sånt praktiskt stöd som leder till att han får en starkare självkänsla och det långsiktiga målet är ju att han ska klara så mycket som möjligt själv när det har att göra med hans kropp. Och påklädning till exempel resa sig från stolarna ta sig från en punkt till en annan punkt man jobbar ju med många insatser.
P.7: Men där har man ju också en person, men om man inte har en person som kan vara det stödet riktat till barnet så får ju en av pedagogerna som finns i gruppen hålla då ett extra öga på ett barn som är lite mer utåtagerande som kanske handlar lite mer än det tänker då och blir det ju två färre ögon till barngruppen. Men det man kan göra är ju att vara i mindre grupper, barn och personal.
Vidare framkom det i intervjuerna förklaringar kring barnen såsom
P.3: För mig är det nog de barn som inte är som alla andra, som behöver någon vuxen som hela tiden hjälper till… ja att jag måste hela tiden ha koll på dem, att hela tiden veta var dom är och vilka som är där, ibland kanske jag inte kan gå ifrån leken för då händer det saker.
P.4: Det var det jag tänkte på, de barn som inte sköter sig själva och inte förstår så bra.
Aktörerna beskrev barnen utifrån föreställningar
P.1: …som jag anser behöver särskilt stöd men som jag inte tror har någon diagnos, dom är som dom är. Ja då utgår jag ifrån att det är ett barn som har eller borde få diagnos ja och i och med att jag inte har någon erfarenhet av det så har jag alltid den föreställningen att det är så ett sådant barn som man får en extra personal för även om jag anser att, jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag anser att barn kan ändå behöva ha stöd även om man inte har en diagnos.
Alternativa perspektiv
Aktörerna nämnde diagnoser med en medicinskt förklarande orsak till svårigheterna och hade miljön som den bidragande lösningen på problemet. Att barn i behov av särskilt stöd ”har rätt
till mycket vuxenstöd”, ”andra förutsättningar” och ”utifrån barnets behov” diskuterades det
som att alla barn har olika förutsättningar och det är utifrån dessa som bemötandet ska ske. Tiden som ett återkommande hinder kring att bemöta barnen nämndes av pedagogerna.
35
P.6: Ja vi vet att det behövs men det är ju svårt, tiden absolut ja det är det.
Hur de skulle hinna med att ändra i miljön, anpassa till alla barns intresse och att skapa nära relationer med alla barn på deras förutsättningar och behov diskuteras. Att använda sig av en förändrad miljö för att skapa utmaningar till barnen var enligt pedagogerna ett hinder i vardagen.
P.6: …för det har man ju också sett ibland att kommer jag ihåg någon film jag såg någon gång ett arbetslag som ville ha hjälp med ett barn som bara kastade då tog dom dit någon sån där pedagogista eller så och såg att när det blev för svårt då kastade han saker och när han är klar när det inte är intressant längre då åker grejerna, det kan ju påverka väldigt mycket…
När barnen, oftare pojkar uppvisade okoncentration visste pedagogerna att miljön var tråkig, färdigutmanad eller inte intressant mer.
P.7: Nämen jag håller med men sen så är det ju så att alla som sagt alla miljöer passar inte alla barn liksom och ett barn kanske trivs bättre att vara ute och få utlopp för sin energi och sina tankar och känslor ute medans ett annat barn trivs bättre inne tillexempel det är också en sak som man borde tänka mer på asså hur ja vad passar för det barnet inte liksom…
P. 8: inte rättvist
Att utgå ifrån barnens intresse och behov var ett hinder både genom tid och resurser.
P.6: Ja precis man måste ha en miljö som där dom kan bygga där dom kan dansa där dom kan måla där dom kan ja ni vet alla…alla kan det finns något för alla helt enkelt det är inte helt lätt helt enkelt
P.7: För vi har inte ytan är ganska så liten
P.6: ja fast vi har det ändå rätt så bra
P.7: ja det har vi men ja men det är ju så asså
P.6: precis ja för om man ska ha en sån miljö där dom kan bygga lera lalala allting, det gör sig inte av sig självt liksom det är ju ngt som vi måste också hinna göra hinna se över hinna underhålla utveckla
P.8: Ja för det är ju aldrig färdigt det måste ju hela tiden utvecklas det känner man ju vi har ju också att våra barn har börjat kastat lera då vet man att dom är färdiga
P.6: ”nu tar vi något nytt” P.8:..ja och oftast fungerar det ju
36
P.8: man kan inte bli bekväm i det här att nu har vi fixat här och nu har vi gjort det här och man måste hela tiden utveckla
Hur aktörerna resonerar kring anpassningar görs för att bemöta barnets behov.
P.1: Vi har ju ett barn som vi kan lägga in i den kategorin och då diskuterar vi i arbetslaget hur vi kan få, hur kan vi hjälpa det barnet och vara stöd till det barnet lite extra för vi märker att det behöver det i vardagen hur vi kan tänka om utifrån oss själva var vi befinner oss lite så med vår struktur och vår organisation, framför allt vid rutinsaker som att gå in eller ut, frukost och lite sånt då får man ju anpassa sig efter ett barn samtidigt som man har i detta fallet 13 andra.