Utifrån denna studie med individuella och fokusgruppsintervjuer har aktörerna vid olika tillfälle lyfts fram specialpedagogens funktion. Att aktörerna anser sig saknar kompetens kring att bemöta barns olika behov och att veta om man gör rätt är enligt Renblad och Brodin (2014) en vanlig anledning till att specialpedagogen blir ”inkallad” för att hjälpa till. Aktörerna har olika erfarenheter kring när och hur specialpedagogens kompetens används och att den påkallas sent är för mig oroande. Enligt Skollagen (2010:800) ska förskolans verksamhet byggas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. En tolkning som jag gör utifrån intervjuerna är att aktörerna efterfrågar denna kompetens och kunskap av specialpedagogen. Det uppfattas av aktörerna som ett dilemma att hinna med och räcka till i den befintliga verksamheten. Det är då de tar hjälp av specialpedagogen när deras tid, kunskap och kompetens inte räcker till för att utveckla verksamheten optimalt vilket enligt mig inte är något proaktiv tänk.
Björck-Åkesson (2009) och LpFö98 påtalar att det är barnets individuella behov som det ska tas hänsyn till i verksamheten. Ett dilemma för aktörerna är att tillgodose alla barns individuella behov samt att räcka till och hinna med. Såsom aktörerna påpekade utgår de ifrån sin och samhällets norm kring vad som är avvikande och att det är just detta som de kräver handledning utifrån. Sheridan (2001) påpekar att det är en komplex situation kring vad som påverkar förskolans kvalitet. Den specialpedagogiska kompetensens har enligt mig betydelse för pedagogerna när det gäller att diskutera och reflektera över det invanda och välkända
49
tänkandet. Lindqvist (2011) och Ahlberg (2009) menar att samverkan i systemet (förskolan) påverkas av organisation, individ och miljö vilket kan innebära en svårighet för dem som är i systemet att upptäcka. Genom att specialpedagogen handleder, samtalar och urskiljer behov och brister i verksamheten har den möjlighet för att vidareutvecklas. Helldin (2010) och Gjems (1997) påpekar handledningens kompetens samt möjlighet att förhålla sig till rådande forskning inom området. Jag anser att specialpedagogen har en viktig roll både mot barnen, pedagogerna och förskolans verksamhetsutveckling. Jag håller med Sheridan (2001) om att det är en komplex situation kring vad som påverkar vad i förskolans verksamhet. Genom att arbeta med handledning genom specialpedagogen är jag precis som aktörerna i studien övertygad om att det kan bidra till en god kvalitetsutveckling för pedagogerna i förskolan.
Metoddiskussion
Jag valde att använda mig av fokusgrupper även om min erfarenhet kring denna metod var liten. Då jag bedömde att jag behövde fördjupa mig i litteratur kring fokusgrupper blev arbetet försenat. Det tog mer tid än beräknat att läsa in litteraturen kring denna metod. Men samtidigt såg jag det som en potentiell möjlighet för aktörerna att genom fokusgrupp som metod samtala tillsammans kring barn i behov av särskilt stöd. För mig är detta ett ämne som jag anser att pedagoger sällan samtalar kring i förskolan. Då rådande omständigheter gjorde att jag även fick erbjuda individuella intervjuer öppnade det upp mina tankar kring hur olika diskussionerna blev. Intressant hade varit att alla aktörerna först hade haft individuella intervjuer för att sedan ha fokusgruppsintervju. Det är ett komplext ämne att diskutera för aktörerna och det märktes ibland i fokusgrupperna. Då jag använde mig av ljudupptagning saknade jag vid transkriberingen att jag inte använt mig av bildinspelning också. Wibeck (2000) menar att det ökar reliabiliteten när en och samma moderator leder samtalen i studien. Under alla samtal har jag varit den ende som förutom aktörerna varit på plats. Min bristande erfarenhet som intervjuare kan ha haft betydelse för hur samtalen utvecklats och utformats samt påverkat resultatet. Att leda intervjuer är som Kvale och Brinkman (2009) säger ett hantverk som kräver övning och medvetenhet. Jag som moderator kan påverka resultatet beroende på min förmåga att ställa rätt frågor. Detta var något jag märkte när jag transkriberade mina intervjuer. I efterhand kom jag på misstag och även andra djupare följdfrågor som varit lämpliga att ställa. Misstag som jag upptäckte efterhand var bla hur gruppen var placerad i rummet i förhållande till mig. Då jag hade en del färdiga frågor
50
upplevde jag att när jag satt på kortändan av bordet blev det mig aktörerna vände sig till för att bekräfta att de hade svarat rätt. Vid transkriberingen upptäckte jag hur svårt det var för aktörerna när jag ställde dubbelfrågor eller förklarande frågor. Istället skulle jag använt mig av mer öppna frågor där aktörerna fick mer utrymme till att ge exempel.
Transkriberingen och analysen har tagit betydligt mer tid än jag hade planerat för. Då jag vid ett par tillfälle fick ställa in och flytta intervjutillfällena innebar det en fördröjning av arbetet i helhet. Det kan finnas en fördel anser jag att genomföra intervjuerna relativt nära varandra tidsmässigt. Det finns då möjlighet att reflektera över materialet parallellt mellan intervjuerna. Samtidigt anser jag att materialet kan påverka nästkommande intervju beroende på den lärdom varje intervjutillfälle medför.
Jag har reflekterat mycket över om resultatet hade visat något annat då intervjuerna gjorts individuella och utspridda på flera förskolor. Att använda sig av fokusgrupper kräver både kompetens från moderatorn samt aktiv medverkan från aktörerna. Som moderator är det många trådar att beakta samtidigt och jag är övertygad om att bild och ljudupptagning samt övning ger erfarenhet. Att deltagarna medverkar frivilligt underlättar för alla speciellt då det diskuteras ett ämne som deltagarna inte själva har valt. Jag håller med Lindqvist (2011) och Ahlberg (2009) att det är lättare att samtala kring det invanda än att diskutera nya infallsvinklar kring olika ämnen. Att se handledningen som en kompetensutveckling såsom Gjems (1997) beskriver uppfattade även en fokusgrupp som betydelsefullt då jag fick positiv återkoppling av gruppen.