Informanterna i studien (I1, citat 1, I2 citat 2 & citat 3, I3 citat 1 och I4 citat 3) beskriver ur det pedagogiska perspektivet att elevernas styrkor och svagheter synliggörs genom kartläggning. Dessutom upptäcks eventuellt deras misstänkta dyskalkyli eller andra svårigheter i matematik, vilket kan användas för pedagogiskt arbete och planering. Informanternas uppfattning (I1 citat 2, I2 citat 5) kring elevers olika behov överensstämmer med läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Skolverket, 2019) där det står att det ska finnas olika vägar att nå kunskapskraven och att undervisningen ska ta hänsyn till elevernas förutsättningar. Detta diskuterar även Butterworth och Yeo (2012) och Klingberg (2011) vilka båda ur det medicinska perspektivet anser att dyskalkyli är en avvikelse i en del av hjärnan. Butterworth och Yeo (2012) vill ge eleverna diagnosen dyskalkyli genom Dyscalculia Screener, för att förebygga matematiksvårigheter genom tidiga hjälpinsatser.
Två informanter i studien (I1 citat 1 och I2 citat 2) beskriver ur det pedagogiska perspektivet att de genom att kartlägga elevens styrkor och svagheter med något av de nämnda verktygen ges möjlighet att driva fram en utredning om elevens eventuella dyskalkyli. Detta beskrivs som att optimera förutsättningarna för eleven att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling, samt få en bra skolsituation. Flertalet av informanterna (I1 citat 2 och I2 citat 5) framhäver att en annan betydelsefull aspekt av kartläggning och diagnos är att stärka elevens självkänsla och tilltro till sin förmåga inom matematik. Detta kan jämföras med hur Lundberg och Sterner (2012), Skagerlund (2016) samt Witzel och Mize (2018) ur det pedagogiska perspektivet betonar att ett pedagogiskt förhållningssätt är viktigt vid undervisning för att kunna planera så att den i första hand tidigt förhindrar att svårigheter uppstår. Detta för att göra elevernas möten med matematik meningsfulla, lustfyllda och inspirerande.
I studien har det framkommit att alla informanter (I1 citat 3, I2 citat 4, I3 citat 1 och I4 citat 1) arbetar med olika kartläggningsmaterial. Flera informanter (I1 citat 1 och I2 citat 2) betonar ur det pedagogiska perspektivet vikten av att kartlägga elevernas styrkor och svagheter i matematik. Några informanter (I1 citat 1 och I2 citat 4) litar på sin egen kompetens för att arbeta med bland annat Bedömningsstöd från skolverket (2011), Diamant (Skolverket, 2013), Förstå
33
och använda tal (NCM, 2018) och Adlers (2007) Screeningsmaterial, medan andra själva tillverkar och använder olika diagnostiska tester och prov. Det har också framkommit i studien att en skola kartlägger alla elever med Adlers (2007) Screeningsmaterial när de börjar med matematik åk 7 (I2 citat 4), medan andra skolor inte använder några diagnostiska tester eller prov utan bedömer kontinuerligt genom hela skolgången (I1, citat 2, I3 och I4 citat 4). Förklaringen till det är enligt informanterna att Adler är mycket kommersiell och att det krävs att man deltagit i fortbildningen för att kunna använda materialet. Ljungblad (2000) liksom Lundberg och Sterner (2012) beskriver ur det pedagogiska perspektivet fördelen med kartläggningsmaterial i matematik att lärare får en helhetsbild av elevens kunskapsnivå för att se vilka behov eleven har. Vidare menar Mazzocco och Räsänen (2013) och Lunde (2011) att diagnostiseringsmaterial identifierar elevens svårigheter och därmed behov av stöd i matematik. Lunde (2011) framhäver ur det pedagogiska perspektivet att valet av kartläggningsmaterial hänger samman med hur lärarna har definierat elevens matematiksvårigheter. Att välja ”rätt” kartläggningsmaterial är en av de mest omdiskuterade och besvärliga uppgifterna både inom specialpedagogiken och den vanliga undervisningen. I studien synliggör informanterna ett förhållningssätt där planeringen av undervisningen kan göras så att även elever med dyskalkyli kan delta, men det framkommer att informanterna (I3 citat 1, I2 citat 4, I4 citat 4) ser detta som komplext och att det kräver många skilda lösningar.
4.3. Undervisning
Vid frågan om hur informanterna anser att den optimala undervisningen kan se ut för att arbeta förebyggande med elever som har diagnosen dyskalkyli lyfte informanterna ur det pedagogiska perspektivet tre teman; organisation av undervisningen, stöttning i undervisningen, samt arbetssätt och material. De redovisas här var för sig efter beskrivningkategorier som framkommer ur intervjufrågorna.
Organisation av undervisning
I studien uttrycker alla informanterna ur det pedagogiska perspektivet att de arbetar med elever som har diagnosen dyskalkyli eller har allmänna matematiksvårigheter. Alla informanter beskriver sitt arbete utifrån undervisning i en liten grupp och även sitt arbete i klassrummet, i samarbete med ämneslärarna. Dock ser jag att de organiserar sin undervisning på olika sätt. Informant 2 beskriver sitt arbete som enskild undervisning eller i en liten grupp utanför klassrummet och anser att detta är en framgångsrik metod, vilket illustreras med följande citat:
Vi försöker hitta strategier och har en-till-en undervisning. Hen får tallinje, omvandlingsstöd, lathund. Hen tar emot alla hjälpmedel, hen får alla hjälpmedel när hen är hos mig (I2 citat 1).
34
Denna matematikstöttning sker oftast utanför elevens ordinarie matematikundervisningstid, under en längre eller kortare period. Informant 4 menar att elever i behov av särskilt stöd så långt som möjligt ska få hjälpen tillgodosedd inne i klassrummet och betonar vikten av ämneslärarens undervisning och uppdrag. Hen uttrycker sig på följande sätt:
På vår skola vidtar vi egentligen inga speciella åtgärder för dessa elever. Jag finns med i klassrummet som stöd för eleven och om läraren vill ha hjälp så hjälper jag naturligtvis till. Men mycket av ansvaret ligger på lärarens uppdrag och undervisning (I4 citat 2).
Två informanter (I1 & I4) berättar att intensivträning är ett bra förebyggande arbete för elever i behov av särskilt stöd. Informant 1 beskriver sitt arbete med personlig intensivträning där de arbetar med elever som har diagnosen dyskalkyli eller matematiksvårigheter och påpekar att det har fått positiv effekt både för elever och föräldrar. Det är framförallt elevernas stärkta självkänsla som träder fram och att matematiksynen har förändrats till att vara mer positiv, vilket illustreras av informant 1:
Vi beslöt oss också för att kalla vår intensivundervisning för personlig träning (PT), eftersom undervisningen är speciellt utformad efter elevens behov. De elever som erbjuds PT är de som behöver en extra push för att nå målen i matematik (I1 citat 1).
Informant 4 framhäver att intensivträning kan vara ett bra sätt att arbeta med elever i behov av matematikstöd:
Extra timmar kan man alltid ha, men intensiv träning, det är bra! Integrerande arbetssätt är bra, men ibland kan det behövas en kort period intensiv individuell träning (I4 citat 1)
Här framkommer en skillnad mellan informanterna vad gäller att vara i klassrummet tillsammans med ordinarie lärare. Tre informanter uppger att de ibland arbetar inne i klassrummen. Informant 2 berättar om sitt arbete med elever i matematiksvårigheter och upplever det som positivet:
Vi arbetar på samma sätt trots att pojken inte har fått diagnos, en och en undervisning med mig mitt arbetsrum, plus den vanliga undervisningen i klassrummet där läraren får stöd av mig (I2 citat 2).
Informanten 4 beskriver hur hen organiserar undervisningen för elever med skilda behov beroende på elevens svårigheter.
Det är individuellt, beror på vilken elev det är och vilka svårigheter hen har. Jag har en liten mattegrupp där några elever har behov av särskilt stöd. Efter kartläggning jobbar vi mycket med praktiska material, klockan till exempel (I4 citat 3).
35
Jag är själv med 23 elever… har ofta halvklass att jobba med matematik då kan jag rikta mig till de svaga eleverna. Har undervisning utifrån barnens förutsättningar, individuella elevers behov, oavsett om de har diagnoser eller inte. Jag har en elev nu och vi jobbade då på olika sätt, det gick bättre men långsamt (I3 citat 1).
Stöttning i undervisning
Informanterna beskriver ur det pedagogiska perspektivet att det finns ett behov av speciallärare och specialpedagoger för att ge stöttning i undervisningen av elever i behov av särskilt stöd. Dock ser jag att informanterna uttrycker ambivalens. Två informanter anser att stöttning kan ske via arbetet direkt med eleverna eller genom att handleda den lärare som undervisar, medan en informant uttrycker att ansvaret för stöttning ligger mycket på lärarens uppdrag och undervisning.
Enskild matematikundervisning med speciallärare anser informant 1 som stöttning för elever i behov av särskilt stöd.
Hen är med på sin vanliga mattelektion plus att hen är med mig i mitt rum. Hen vågar inte ställa frågor till sin mattelärare, men hen behöver prata om matematik. Det är lättare när hen är med mig, svårt i det stora klassrummet när så många andra är där (I1 citat 2).
På samma sätt som informant 1, har informant 2 lyft enskild matematikundervisning som åtgärd för elever som har diagnosen dyskalkyli och upplever detta som positivt.
Vi jobbar på samma sätt fast pojken inte har fått diagnos än. Han kommer till mitt rum, där är lugnt och fint och många andra vill också gärna komma. Vi har tre speciallärare med 3x100% som jobbar i verksamheten, det gör att vi kan skapa relationer med eleverna, känna av och försöka pusha dem (I2 citat 3).
Informant 3 är ämneslärare vilket gör att hen snabbt kan upptäcka elevers matematiksvårigheter och kunskapsnivå samt ge stöd genom att anpassa undervisningen.
Har undervisning utifrån barnens förutsättningar och individuella behov, oavsett om de har diagnoser eller inte. Jag jobbar med montessorimaterial, använder inte för svåra böcker så att eleverna tappar sitt självförtroende. Det gäller också att ha en bra plats, miljö är viktigt. De behöver peppas upp och jobba med det erbjudna materialet (I3 citat 2).
Tre informanter beskriver sin roll som stöttning vilket sker i någon form av samarbete med ämneslärare, dock med olika upplevelser. Informant 1 beskriver sin roll som handledare för lärare som något positivt:
Jag samarbetar och samplanerar med lärare en gång i veckan, det är bra (I1 citat 4).
Informant 2 uttrycker sig på samma sätt: Jo, lärare får stöd av mig (I2 citat 5).
36
Alla informanter lyfter fram vikten av bra matematikuppgifter och arbetsmaterial. De förespråkar att börja i det praktiska med konkret material, att arbeta laborativt både med enskilda elever och i grupper. Detta uttrycks av informant 4 på följande sätt:
Färdigheter som saknas, den mattegrupp jag har nu har svårt med uppställning, efter kartläggning jobbar vi med praktiskt och laborativt material, visar och förklarar, talar om regler, kanske 10 gånger, upprepning (I4 citat 4).
Informant 4 tar även upp möjligheten för eleverna att prata och diskutera matematik och problemlösning utan att givna svar bör finnas med, med följande citat:
Samtal är jätteviktigt i matematik, problemlösning är bra, mina erfarenheter säger att elever duktiga i matematik brukar lösa problem enbart på ett sätt, men elever som har lite svårigheter i matte brukar lösa det på många olika sätt, för de vågar testa (I4 citat 5).
Informant 3 är samtidigt utbildad Montessorilärare och förklarar sitt arbetssätt så här:
Om man ser att eleven inte kan, backa ett steg eller kanske ännu mer. När eleverna tycker det är roligt med matematik vill de gärna vara med, tycker de att det är tråkigt då gör de bara lite matte. Det gäller att förklara, visa, uppmuntra, stötta, presentera material, peppa (I3 citat 2).
Informant 2 uttrycker att hen ser väldigt positivt på användning av konkret material, vilket illustreras med följande uttalande:
Jag har alltid dessa konkreta material framme när jag har matematik, jag är positiv till dessa material för att de intresserar och hjälper eleverna (I2 citat 6).
Montessorimaterial tas upp av informant 3 som konkreta och laborativa hjälpmedel för att skapa variation och lust hos eleverna.
Jag använder Montessorimaterial, från den nivå barnet är, tar inte för svåra uppgifter så att eleverna tappar självförtroendet. Vi har också abakus och schackbrädan, vi använder olika material på olika sätt. Montessorimaterialet är bra, vi använder också några laborativa material som NOMP och Mini Whitebord när de jobbar med problemlösning (I3 citat 3).
En viktig pedagogisk framgångsfaktor inom lärmiljön, som flera informanter nämner, är att de använder kompensatoriska hjälpmedel såsom miniräknare, tallinje, lathundar, pengar och klocka i undervisningen för att främja elevernas lärande, som det uttrycks av informanten 1:
PT är ganska bra för att träna ett område i taget. Lathund, tabell, miniräknare, eleverna sittande i mindre grupper och muntliga prov gör det lättare för eleverna, så de klarar fler uppgifter. Vi använder Skolplus, de använder miniräknare att räkna addition och subtraktion, ingen mattebok. Hen tycker mycket bättre om att skriva på en Mini Whiteboard än i sin mattebok, tycker det är lättare (I1 citat 3).
Informant 2 beskriver hur hen använder kompensatorisk stöttning under sina lektioner:
Hen får stöttning genom att använda miniräknare, tallinjen, omvandlingsstöd, lathund. Hen tar emot alla hjälpmedel (I2 citat 7).
37 Informant 4 beskriver följande:
Vi jobbar med praktiska material, klocka, pengar (I4 citat 6).