Alla informanter är överens om att dyskalkyli handlar om brister i den grundläggande taluppfattningen, vilken stämmer överens med de tre perspektiven; det psykologiska perspektivet (Adler 2007; Östergren, 2011), det medicinska perspektivet (Butterworth & Yeo, 2012; Klingberg, 2011) samt det pedagogiska perspektivet (Skagerlund, 2016; Witzel och Mize, 2018; Karlsson, 2019). Butterworth och Yeo (2010), Klingberg (2011) som ur det medicinska perspektivet menar att störningar i utvecklingen av en del av hjärnan, IPS, verkar spela en stor roll vid uppkomsten av dyskalkyli. Även Sjöberg (2006) anser att dyskalkyli är en medicinsk diagnos och menar att oenigheten kring begreppet kräver allmänt accepterade diagnoskriterier. I linje med Sjöberg (2006) betonar Skagerlund (2016) att begreppet dyskalkyli bör användas med stor försiktighet eller inte alls då det inte finns någon vetenskaplig grund för begreppet.
Svårigheter med kognitiva funktioner hos elever med dyskalkyli har av informanterna i studien lyfts upp från det psykologiska perspektivet. De beskriver att eleverna har sämre arbetsminne och förmåga till automatisering och spatial förmåga. Eleverna hade också i vissa fall problem med koncentration och uthållighet samt brister i den språkliga förmågan. Informanterna ger exempel ur det psykologiska perspektivet på att elever med dyskalkyli ofta även har dyslexi. Detta stämmer överens med Lundberg och Sterners tankar (2012), som menar att det finns ett samband mellan dyskalkyli och dyslexi. Butterworth och Yeo (2010) och Klingberg (2011) bekräftar detta genom framföra hypotesen att dyskalkyli kan vara en konsekvens av att man har dyslexi. Klingberg (2011) anser att det finns viktiga förbindelser mellan språk och numerositet samt menar att dyskalkyli ska ses som en subgrupp till dyslexi. Även Piagets (1996) teori som menar att barns kognitiva stadieutveckling är en viktig del i radikal konstruktivism, lägger stor vikt vid språk och samspel och stämmer väl överens med resultaten.
Skagerlund (2016) betonar att trots att eleverna uppvisar liknande svårigheter i matematik, finns det olika underliggande kognitiva orsaker till dyskalkyli. I linje med Witzel och Mize (2018) samt Lundberg och Sterner (2012) ur det pedagogiska perspektivet framhåller Skagerlund att lärare bör vara lyhörda för komplexiteten i elevers svårigheter för att kunna ge individanpassat stöd och undervisning i den tillgängliga lärmiljön.
39
I studien framkommer att informanterna ur det pedagogiska perspektivet genom kartläggning synliggör elevernas styrkor och svagheter i matematik. Detta beskrivs av informanterna som ett pedagogiskt verktyg i deras matematikplanering och undervisning. Deras uppfattning om elevers olika behov ur det pedagogiska perspektivet överensstämmer med läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Skolverket, 2019). Butterworth och Yeo (2010) har ur det medicinska perspektivet genom sin hjärnforskning kommit fram till resultat som uppmuntrar till tidiga hjälpinsatser.
Att stärka elevernas självkänsla och tilltro till sin egen förmåga inom matematik anser flertalet av informanterna vara en betydelsefull aspekt av arbetet ur det psykologiska perspektivet. Detta anser de sig uppnå genom att arbeta med en liten grupp utanför klassrummet eller i en-till-en undervisning, bryta ner begrepp och längre arbetsuppgifter i mindre delar, ge tydlig feedback, att ha samtal mellan lärare och elever samt en gradvis övergång från det konkreta till det abstrakta.
En annan aspekt som informanterna anser betydelsefull är ur det pedagogiska perspektivet ett samarbete mellan speciallärare/specialpedagog och ämneslärare, där informanterna går in i klassrummen eller handleder ämneslärare. Detta kan jämföras med hur Butterworth och Yeo (2010) samt Lundberg och Sterner (2012) förordar en-till-en och individanpassad undervisning för att skapa möjligheter för eleverna.
40
Diskussion
I följande avsnitt diskuteras studiens resultat utifrån de tre teoretiska perspektiven och tidigare forskning samt metodvalet för studiens genomförande. Därefter diskuteras specialpedagogiska implikationer och förslag till fortsatt forskning.
Resultatdiskussion
Studiens syfte är att skapa kunskap om några lärares, speciallärares och specialpedagogers syn på dyskalkyli i olika skolor. Jag vill även få insikt i hur dessa lärare, speciallärare och specialpedagoger strukturerar sitt arbete så att elever med dyskalkyli ges goda möjligheter till matematisk kunskapsutveckling i undervisningen.
En överensstämmande bild av elever med dyskalkyli ges, ur det psykologiska perspektivet, av informanterna i studien. Eleverna beskrivs som att de har sämre kognitiva funktioner såsom dåligt arbetsminne, problem med uppmärksamhet och koncentrationsförmåga. Detta har lyfts av informanterna i studien, som poängterar att rätt stöd och övningar som till exempel arbetsminnesträning ger positiva resultat. Klingberg (2013) bekräftar i sin forskning detta ur det psykologiska perspektivet genom att beskriva att arbetsminnet hjälper oss hålla kvar information och andra kognitiva aktiviteter. Förbättras arbetsminnet så förbättras även uppmärksamheten hos barnen. Undervisning i mindre grupp kan ses som en kompensatorisk åtgärd och ett pedagogiskt stöd för att möta elevers olika behov. Detta stämmer väl överens med Skolverkets allmänna råd att ”Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Utbildningen ska ta hänsyn till alla elevers olika behov, där en strävan ska vara att uppväga i deras förutsättningar” (Skolverket, 2013). De flesta informanter i studien föredrar en-till-en undervisning och menar att den möjliggör ett bättre möte med eleverna. Deras tilltro till en-till- en undervisning stämmer överens med det pedagogiska perspektivet och även det specialpedagogiska perspektivet. Adler (2007), Lundberg och Sterner (2012) samt Butterworth och Yeo (2010) hävdar att undervisning en-till-en skapar möjligheter för elever med räknesvårigheter att få mer tid och stöd att förstå och klara av uppgifterna. Det framkommer också i studien, ur det pedagogiska perspektivet, att någon informant föredrog att vara delaktig i klassrummet i stället för att ge eleven en-till-en undervisning. Utifrån vad Skagerlund (2016) samt Dowker och Morris (2017) har påvisat finns det belägg för att dyskalkyli är en komplex funktionsvariation som är olika för varje unik individ. Därav drar jag slutsatsen att elever som har dyskalkyli inte gynnas av den ordinarie undervisningen utan lärare måste våga se varje elevs unika situation och vara lyhörd för deras individuella behov. Av denna anledning vill jag hävda
41
att läraren bör individualisera undervisningen för elever som har dyskalkyli. Detta ser jag stämmer överens även med Jiménez-Fernández (2016) samt Dowker och Morris (2017) som betonar att dyskalkyli är komplexa svårigheter som är skiftande för olika elever.
Ur det pedagogiska perspektivet påpekar Lundberg och Sterner (2012) att det alltid finns ett balansproblem vid användning av en-till-en och klassrumsundervisning. Butterworth och Yeo (2010) framhåller att en varierad undervisning med tydlig struktur är betydelsefull för elever med dyskalkyli. Jag anser att det är av stor vikt att hitta en balans mellan arbete i liten grupp och undervisning i klassrummet så att inkludering blir möjlig för eleverna.
Det specialpedagogiska perspektivet, d.v.s. det relationella perspektivet (Wrights 2009; Apelsin 2013) handlar om hur individens egenskaper formas i relation till vilka människor, vilken omgivning och miljö de möter. Jag ser att lärares, speciallärares och specialpedagogs arbeten har ändrats genom att implementera detta perspektiv. Fokus har flyttats från den individuella eleven till att nu handla om vad som sker i mötet mellan lärare, elev och lärmiljö via relationer, kommunikation, interaktion och mänskliga möten. Jag upplever att lärare, speciallärare och specialpedagog gör det genom att ha ett öppet förhållningssätt där läraren skapar mer utrymme för nya handlingar, samt ser och förstår elevens erfarenheter och behov. Det som överraskade mig är att inte alla informanter har varit delaktiga i arbete med intensivundervisning, något som jag hade förväntat mig. Resultatet tyder på att det enbart är en informant i denna studie som arbetar med intensivperioder som PT-personlig träning i matematik. Intensivträning inom matematik är en framgångsfaktor vad gäller att stärka elevernas självkänsla och tilltro till sin förmåga, vilket lyfts fram av Magne (2008), Jiménez- Fernández (2016) samt Dowker och Morris (2017). Lundberg och Sterner (2012) bekräftar detta genom att betona från det pedagogiska perspektivet att intensivundervisning är ett bra arbetssätt för eleverna att öva sina matematiska förmågor och därigenom öka sin förståelse i matematik. Resultatet visar att nyttan av att diagnostisera dyskalkyli framkommer som en skiljaktighet i studien. Ur det pedagogiska perspektivet anser en informant att det inte behövs, medan några andra framhäver att diagnosen är viktig för att rätt stöd och träning kan ges i tid så att eleven får möjlighet att lyckas inom matematiken. Informanten som anser att en diagnos är onödig menar att eleverna ska få det stöd de behöver oavsett de har diagnos eller ej. Detta stämmer överens med vad Jiménez-Fernández (2016) samt Dowker och Morris (2017) framhåller angående komplexiteten i elevernas svårigheter samt att det finns många oklarheter när det gäller att diagnostisera elever med dyskalkyli och dessutom att det krävs mer forskning. Några informanters förtroende för utredning av dyskalkyli beskrivs ur det pedagogiska perspektivet som att det möjliggör att möta elevernas behov, samt ge ledning i hur hjälpen kan utformas för
42
att bli så bra som möjligt. Karlsson (2019) menar att skolan har blivit mycket bättre på att möta elever som inte når sitt mål i skolämnena, men Lundberg och Sterner (2012) samt Östergren (2013) betonar att elever med dyskalkyli som inte får stöd riskerar att få matematikångest under sin skolgång.
Samtidigt som osäkerhet råder i skolan angående kartläggning och undervisning av elever med dyskalkyli, finns det även inom andra verksamheter en tveksamhet i diagnostisering och hantering av dyskalkyli. Från tre av informanterna framkom en tvekan om logopedernas roll i utredningar gällande diagnosen dyskalkyli. Informanterna anser att speciallärares kompetenser bör lyftas fram i denna fråga då de har kunskaper och erfarenheter av elevens inlärning i mycket högre grad än vad logopeden oftast har. Enligt SPSM (2019) görs utredning av matematiksvårigheter av landstinget och syftar till att klarlägga en eventuell medicinsk diagnos i form av dyskalkyli. Medicinsk diagnos får endast ställas av legitimerad personal.
Studiens teoretiska ramverk bygger på ett kognitivt synsätt, vilket enligt Piaget (1976) är att människan assimilerar kunskap i samspel med andra. Genom det pedagogiska perspektivet lyfter informanterna sin tilltro till språk och samspel. Med hjälp av kognitiva teorier och tidigare forskning kring dyskalkyli tolkar jag studiens resultat som att informanterna beskriver ur det psykologiska perspektivet att elever med dyskalkyli har svårigheter med kognitiva funktioner, bland annat brister i den språkliga förmågan. Det framkommer i studien att de flesta elever med dyskalkyli samtidigt har dyslexi. Resultaten stämmer med Butterworth och Yeo (2010), Lundberg och Sterner (2012) samt Klingberg (2013) som hävdar att det finns viktiga förbindelser mellan språk och numerositet. Enligt Lundberg och Sterner (2012) samt Klingberg (2013) kan dyskalkyli ses som en subgrupp till dyslexi och att grundproblemet har med språket att göra. Lundberg och Sterner (2012) framhåller att det finns ett samband mellan dyskalkyli och dyslexi och ett antal gemensamma faktorer bidrar både till räknesvårigheter och lässvårigheter. Enligt Butterworth och Yeos (2010) hypotes kan dyskalkyli vara en konsekvens av att elever har dyslexi, då mellan 20% och 60% av elever som lider av dyskalkyli även har svårighet att läsa och skriva. Min tolkning av studiens resultat är ur ett pedagogiskt perspektiv att språket är en förutsättning för inlärning och samspel i det gemensamma lärandet, i både en- till-en undervisning och den vanliga matematikundervisningen i klassrummet. Enligt Piagets utvecklingsteori (1976) ska undervisning anpassas efter vilket stadie eleven befinner sig i samt att elevers utveckling inte kan påskyndas. Detta ser jag stämmer överens med Skagerlund (2016) som framhåller att lärare bör vara lyhörda för dyskalkylins komplexitet. Wright (2009) och Aspelin (2013) betonar att utifrån det specialpedagogiska perspektivet, d.v.s. det relationella perspektivet ska lärare försöka fånga undervisningssituationer och vara öppna för
43
att möta elevens behov. Karlsson (2019) betonar att mötet med varje elev på hens egen nivå är nödvändigt för att kunna hjälpa eleven att utöka det matematiska kunnandet.
Betydelsen av att stärka elevens självkänsla framkom i intervjuerna. Karlsson (2019) framhåller att det är viktigt att lärare arbetar för att stärka elevernas tro på den egna förmågan samt att ha en lärmiljö där det ses som naturliga delar av lärprocessen att det är tillåtet för alla elever att uttrycka tankar, ställa frågor och visa osäkerhet.