Genom min studie har jag kommit till insikt i hur begreppet dyskalkyli beskrivs av lärare, speciallärare och specialpedagoger. Det har framkommit i studien att informanterna använder olika kartläggningsmaterial för att kartlägga elevers kunskapsnivå i matematik på grund av att det inte finns ett allmänt accepterat och välfungerande material. Att välja ”rätt” kartläggningsmaterial är enligt Lunde (2011) en av de mest omdiskuterade och besvärliga uppgifterna inom specialpedagogiken. En god kartläggning av elevens behov är en förutsättning för att utforma individuellt stöd för eleven.
Ur det pedagogiska perspektivet har jag kommit fram till att lärare ska stödja och underlätta elevens lärande via den tillgängliga lärmiljön för att stärka elevernas självkänsla inom matematik. En individualiserad undervisning motverkar att elevernas svårigheter växer sig större (Jiménez-Fernández, 2016; Dowker & Morris, 2017). Min studie pekar på lärmiljöns betydelse både på individnivå och gruppnivå. En förutsättning för att kunna arbeta med lärmiljön krävs att skolan har kunskap om dyskalkyli och det sker ett samarbete mellan lärare, speciallärare och specialpedagog.
Från det pedagogiska perspektivet har speciallärare och specialpedagog dock en viktig funktion i lärmiljön med elevstöd, strukturer, planering och undervisning, att organisera frågor samt handledning av ämneslärare. Utifrån informanternas berättelser i studien upplever jag att elever med dyskalkyli uppskattar en-till-en undervisning då kommunikationen blir helt annorlunda jämfört med klassrumsundervisning och att de kände sig sedda och hörda på ett annat sätt. En-till-en undervisningen förespråkas av Butterworth och Yeo (2010), Lundberg och Sterner (2012), Jiménez-Fernández (2016) samt Dowker och Morris (2017) som framhåller att det är en individuellt anpassad undervisning för individens speciella behov. Enligt informanterna är en-till-en undervisning ett fungerande och effektivt undervisningssätt som ger bättre slutresultat för elever med dyskalkyli. Lundberg och Sterner (2012) påpekar att det alltid finns ett balansproblem vid användning av en-till-en och klassrumsundervisning. Butterworth
44
och Yeo (2010) framhåller att en varierad undervisning med tydlig struktur är betydelsefull för elever med dyskalkyli.
Butterworth och Yeo (2010) samt Lundberg och Sterner (2012) betonar ur det pedagogiska perspektivet att det är viktigt att speciallärare och specialpedagog arbetar tillsammans med ämneslärare i klassrummet. På detta sätt har speciallärare och specialpedagog en handledares funktion vilket kan leda till ett kollegialt samarbete där undervisning och utveckling sker vid strukturerad planering och undervisning. Detta kan ses som en del av det förebyggande arbetet ur ett specialpedagogiskt perspektiv för elever i behov av särskilt stöd i matematiken. Det är viktigt att hitta en balans mellan arbete en-till-en och i klassrummet.
Från det psykologiska perspektivet beskriver Klingberg (2013) att begränsningar i arbetsminnet kan för elever med dyskalkyli leda till en hel del kritiska situationer i skolarbetet, vilket i sin tur leder till dåligt självförtroende. Det är därför oerhört viktigt för lärare, speciallärare och specialpedagog att ur det pedagogiska perspektivet tänka på att undervisning, aktiviteter, uppgifter och även hemläxor är anpassande till dessa elevers förutsättningar och behov. Karlsson (2019) betonar att det är viktig för dessa elever att kunna utvecklas efter sin egen förmåga. Enligt Skolverket (2016) ska undervisning anpassas efter varje elevs behov. Genom att individualisera undervisningen anpassar lärare utifrån elevens styrkor och svårigheter. En varierande undervisning med hjälp av visuella stöd i undervisningen gynnar elever med dyskalkyli.
Utifrån vad jag tagit till mig av forskningen (Magne, 2001; Dowker, 2005; Lundberg & Sterner 2012) anser jag att intensivperioder är en bra metod att arbeta med elever som har räknesvårigheter. Magne (2001) beskriver det som en extra tid att träna matematik utanför skoltid, vilket ökar elevens matematiska förståelse samt stärker deras självförtroende.
Metoddiskussion
För att uppfylla mitt syfte och att få svar på mina frågeställningar om lärare, speciallärare och specialpedagogers beskrivning av begreppet dyskalkyli och undervisning av elever med denna diagnos valde jag att använda mig av kvalitativ metod inspirerad av den fenomenologiska ansatsen, i form av semistrukturerade intervjuer. Enligt både Kavle och Brinkmann (2009) och Bryman (2018) är kvalitativ metod en god metod för datainsamling inom fenomenologiska studier. Bryman (2018), Fejes och Thornberg (2015) framhäver att fenomenologi innebär att forskaren tar avstånd från egna erfarenheter och värderingar för att kunna se saker och ting ur andra personers perspektiv. Trots att jag var fullt medveten om och försökt ta hänsyn till detta, var det inte så lätt i verkligheten. För att få en fullskalig bild med mer objektiv syn på
45
informanternas uppfattningar om dyskalkyli kan det behövs en annan insats, till exempel observationer där jag observerar när informanterna kartlägger och undervisar elever med dyskalkyli.
Att vara inspirerad av den fenomenologiska ansatsen känns som ett naturligt val då mitt intresse ligger i informanternas uppfattningar av fenomenet jag kommer att undersöka. Informanterna har fått uttrycka hur de uppfattar olika fenomen och deras tankar och berättelser har jag sedan utgått ifrån i analysen. Genom att vara inspirerad av den fenomenologiska ansatsen har jag varit väldigt noga med att lyfta fram informanternas tankar och berättelser av fenomenet, det vill säga om dyskalkyli. Informanternas tankar och upplevelser är i studien synliggjorda genom flera citat vilka besvarar mina forskningsfrågor.
Fördelen med semistrukturerade intervjuer beskrivs av Bryman (2011) som att informanterna lättare kan känna sig delaktiga i resultatet eftersom dessa själva fått utveckla sina tankar och synpunkter. Enligt Bryman (2018) har intervjupersonen i en semistrukturerad intervju stor frihet att utforma svaren på sitt eget sätt. Därför var det ett bra val för mitt arbete då jag redan hade relativt klart fokus för intervjuerna innan de började. På det sättet går ofta resultaten att knyta till frågeställningarna eller det fokus som forskaren har bestämt sig för (Bryman, 2018). Jag valde att använda mig av semistrukturerad intervju med fastställda frågor som riktar och följer mot informanternas åsikter. Detta leder till att informanten svarar på frågorna med frihet och avviker från inriktningen under intervjuernas gång. Jag bestämde mig för att följa Brymans (2018) råd om flexibilitet genom att ge informanterna stor frihet att utforma svaren på sitt eget sätt.
Inför intervjuerna hade jag bestämt att jag skulle ha mer fokus på informanternas uppfattning/beskrivning av dyskalkyli än hur de arbetar i praktiken. Men trots god vilja blev det så att informanterna mest berättade och beskrev på vilket sätt de konkret arbetar med dyskalkylielever. Jag kompletterade materialet genom att ställa ytterligare frågor till informanterna. Efter en pilotintervju upptäckte jag min brist på erfarenhet att göra intervjuer, därför bestämde jag att genomföra ännu en pilotintervju. Bryman poängterar att det är värt besväret att göra några pilotintervjuer för att få lite erfarenhet av metoden (Bryman, 2018). Jag anser att pilotintervjuerna också hjälpte mig med min intervjuguide eftersom jag i första hand ville kontrollera om frågorna var tillräckligt öppna för reflekterande svar. Två av intervjuerna utfördes på informanternas arbetsplats, vilket gjorde att jag fick se deras arbetsmiljö.
Det finns en kritisk aspekt på mitt examensarbete eftersom det enbart har fyra informanter, ett litet underlag. Detta gör att jag inte kan dra några generella slutsatser. Ytterligare fakta som kan påverka studien är att en informant inte arbetar med elever med dyskalkyli. Jag var först
46
tveksam, men sedan slog det mig att en lärare med så lång erfarenhet säkert har haft många elever med matematiksvårigheter utan att dessa var diagnosticerade, men visade symptom på, dyskalkyli och därmed kunde tillföra ett annat perspektiv. Jag valde att intervjua matematiklärare, speciallärare och specialpedagog för att få olika synsätt ur olika perspektiv vad gäller elever med dyskalkyli och särskilt stöd.
Jag valde att transkribera materialet direkt efter varje intervju för att kunna arbeta så nära intervjutillfället som möjligt och lita på att mitt minne av själva intervjun fortfarande var färskt. För att öka arbetets trovärdighet använde jag citat från informanterna i kombination med löpande texter. Detta är enligt Stukát (2011) viktigt i kvalitativa undersökningar för att synliggöra hur informanternas tankar och upplevelser tolkats samt hur resultaten analyserats. Att inte arbeta i par under skrivandet av detta arbete kan ses som en fördel, då det gör det lättare att följa tidsplanen. En nackdel är att man kan sakna någon att diskutera och ”bolla” idéer med för att gå djupare i diskussion.