Slutsats 1: Fördelningsprincipernas olyckliga konsekvenser
I tidigare utvärdering av Idrottslyftets föregångare, Handslaget, konstaterades att stora andelar av medlen hamnade i: 1) stora barn- och ungdomsidrotter, 2) tätbefolkade områden, samt 3) socioekonomiskt välmående kontexter - detta som en konsekvens av fördelningsprincipernas utformning (Åkesson 2007). I denna studie har det konstaterats att några större förändringar gällande fördelningsprinciper inte gjorts sedan Handslaget. Även denna gång har störst andel medel följaktligen hamnat hos populära idrotter som redan engagerar många i kommunala kontexter där det redan finns ett brett och aktivt idrottsutbud. Slutsatsen är därmed att stora och redan populära idrotter alltjämt fått bäst förutsättningar att locka till sig fler unga medan små idrotter fått svårt att hänga med (Åkesson 2007).
Huruvida detta är ett problem eller inte kan givetvis diskuteras. I de statliga riktlinjerna för Idrottslyftet saknas explicita formuleringar om att medlen bör fördelas med hänsyn tagen till olika kommuners och regioners socioekonomiska förutsättningar. Likaså saknas statliga direktiv för hur medlen ska fördelas mellan idrotter. Några formella fel har således inte begåtts. Samtidigt framstår det onekligen som anmärkningsvärt att en satsning av Idrottslyftets omfattning - och med övergripande mål att locka nya ungdomsgrupper till idrotten - utformats helt utan hänsyn tagen till olika idrotters och regioners skilda behov och förutsättningar. Att fördelningsprincipernas olyckliga konsekvenser dessutom varit kända sedan tidigare gör inte saken bättre.
43
Slutsats 2: Vikten av att tillfredsställa grundläggande behov
Fallstudierna av lokala idrottsföreningar har belyst en ytterligare problematik. Studierna visade nämligen hur viktigt det är för föreningar att det finns resurser, inte minst i fråga om personella tillgångar, för att de ska kunna engagera sig i en satsning som Idrottslyftet. I tre av fyra föreningar var Idrottslyftet en problematisk satsning. Ingen av dessa hade
tillräckliga personella resurser för sådant utvecklingsarbete då alla tillgängliga krafter gick åt till driva vidare ordinarie verksamhet. Ingen av föreningarna menade heller att problemet handlade om brist på pengar. Problemet var att det inte fanns människor med tid, ork och kunnande för att vare sig formulera eller genomföra projekt.
På så vis är slutsatsen, att Idrottslyftet är anpassat för de föreningar som kommit en bit på vägen. Idrottslyftet har givit dessa en möjlighet att driva vidare, och om möjligt accelerera, ett redan positivt utvecklingsarbete. Men för föreningar som kämpar med att få tid och ork till den ordinarie verksamheten, och som kanske är dem som är i störst behov av
utvecklingsmöjligheter, har satsningen inte inneburit ett lika positivt alternativ. Idrottslyftet har följaktligen en konstruktion som kräver att vissa grundläggande behov är tillfredsställda, samt ett överskott av personella resurser, för ett engagemang ska kunna komma i fråga. Figur 6 Utveklingspyramid, där grundläggande nivåer måste tillgodoses innan det gör att ta nästa
steg uppåt i pyramiden
44
Slutsats 3: Den intrampade stigens självklarhet
Idrotten är precis som det samhälle den är en del av inget statiskt fenomen. Den är dynamisk och under ständig förändring. Idrotter, kommunkontexter och föreningar, förändras också hela tiden (om än i olika takt). Det pågår hela tiden processer inom dessa som gör att de utvecklas på olika sätt.
Mänskligt agerande, som pågår och upprepas över tid, tenderar att institutionaliseras. Återkommande agerande tenderar därmed att reproduceras. Rationaliteten bakom mycket mänskligt agerande är inte sällan att ”man gör som man alltid har gjort”, vilket tenderar att osynliggöra alternativa handlingsmöjligheter. Även om förändring således hela tiden äger rum tenderar den att äga rum ”i samma riktning”. Även om det går att byta riktning, eller bryta mot det ”naturliga” sättet att agera - kräver detta en större ansträngning än att fortsätta, och möjligen accelerera, i samma riktning som tidigare (se Berger & Luckmann 1966, s. 70-85). I denna studie har vi sett flera exempel på institutionaliserat agerande. Riksidrottsförbundet har fördelat idrottslyftsmedlen till specialidrottsförbunden på ett för dem säkerligen högst ”rättvist” och ”naturligt” sätt. Specialidrottsförbunden har agerat på liknande sätt när de fördelat medel till sina regionala förbund och föreningar. För vissa föreningar har engagemang inom idrottslyftet varit lika ”självklart” och ”naturligt”, precis som andra föreningar lika ”naturligt” sett satsningen som en omöjlighet. Flera föreningar i denna studie har vittnat om, inte bara svårigheterna med att engagera sig inom idrottslyftet, utan också att ens se engagemang inom satsningen som någonting görbart. De upplevda hindren, har medfört att de inte ens uppfattat satsningen som någonting för dem - där det främsta och största hindret har identifierats som bristen på personella resurser för utvecklingsarbete. De har inte sett någon mening med att ansöka om medel, då de inte anser att de har tid eller ork att ägna sig åt någonting annat än det de redan gör.
Studien har också pekat på att detta ”spårbundna” (se Steinmo 2008) agerande inte enbart bestämts av förhållanden inom den enskilda föreningen. Det är också beroende av det externa sociala sammanhang som den befinner sig i och är en del av. Idrottslyftets övergripande konstruktion och strategiska upplägg har i stor utsträckning borgat för ”accelererad takt i samma riktning” - stor har givits större möjlighet att bli större. Takten har möjligen ökat - men i samma riktning som tidigare. Frågan är dock varför möjligheten inte tagits till att ”byta
45
riktning”, att bryta mot det ”naturliga” agerandet, för att kanske åstadkomma något radikalt annorlunda - och kanske därigenom locka dem som idrotten idag inte når fram till?