Utöver att ställa möjliggörande krav i plandokument och förenkla bygglovsprocessen har de intervjuade aktörerna belyst ytterligare ett antal viktiga faktorer som kommuner anses ha möjlighet att arbeta utifrån.
Skatteregelverket som finns på plats idag, vilket sju av de intervjuade aktörerna anser begränsar storleken på solcellsanläggningar efter egenanvändning och inte efter exempelvis takyta, missgynnar utvecklingen av solceller i stadsdelar enligt bland annat K1. Kommunen bedömer att de kan täcka 15 % av sitt eget elbehov om de nyttjade alla lämpliga takytor, men lönsamheten begränsas i och med det skattemässiga läget. De ser det som sitt ansvar att prata med politiker och pressa uppåt för ett förändrat regelverk, som skapar bättre
förutsättningar för bland annat solceller. Även E1, S2 och F4 ser positivt på att kommuner ska pressa politiskt, för att förändra regelverket till ett av mer möjliggörande karaktär. F2 håller med ovanstående aktörer, och anser att de påverkar politiskt indirekt i dagsläget, då de valt att hålla igen på utbyggnaden av solceller i väntan på mer lönsamma förhållanden.
Utöver att agera politiskt anser 6 intervjuade aktörer att kommuner ska föregå med gott exempel gällande deras egna fastigheter, och installera solceller där. Kommuner bör påvisa vilka möjligheter som finns med tekniken, eftersom de enligt T1 ofta har mer långsiktiga perspektiv än vad andra fastighetsbolag har. Det erbjuder även möjligheten att kombinera med andra tekniker som kanske inte är lönsamma idag men som det behöver skapas mer kunskap kring, exempelvis batterilager eller likströmsnät. Den visuella aspekten av solcellsinstallationer lyfts som väldigt viktig för en lyckad implementering av tekniken i stadsdelar av bland annat B2. Kommuner kan därför installera visuellt attraktiva lösningar på egna lokaler, för att belysa att tekniken går att implementera på bra sätt, utan att förstöra stadsbilden.
Vidare anser flertalet aktörer att kommuner har en viktig roll med att sprida kunskap och information kring solceller. B2 ser ett behov av att mer kunskap om tekniken behöver komma in hos plan- och byggnadsarkitekter för att skapa mer soloptimerade stadsdelar och fastigheter, vilket de intervjuade arkitekterna håller med om. F4 anser att mer kunskap behövs hos allmänheten, för att skapa en större förståelse och efterfrågan för tekniken. För att bidra till det föreslår E1 och A2 att kommuner kan hålla i informationsmöten gentemot allmänheten och fastighetsägare i ett område, så det går att skapa lönsamma och attraktiva lösningar. Främst fastighetsägarna och teknikaktörerna anser att utökad informationstillgänglighet, utbildningsmöjligheter och kampanjer både internt och extern är viktigt för kommuner om de vill stimulera utvecklingen av solceller i stadsdelar.
Solkartor som många kommuner redan arbetar med kan ge en fingervisning om vilken potential som finns på existerande bestånd, men F4 belyser att de inte är helt realistiska. Även A1 ser den här typen av studie som potentiellt bra, men det är oklart vilken effekt de har.
Sist så bedömer bland annat B3 att kommuner kan ställa mer specifika krav på sina egna fastighetsbolag, exempelvis gällande en viss andel egenproducerad el. Även B1 ser det som en möjlig väg att gå, och K2 anser att de har implementerat det här delvis. De har krav på att solceller som option alltid ska undersökas vid nybyggnation eller renovering för deras fastighetsbolag. Där utreds om fastigheten kan planeras utifrån lämpliga förutsättningar för solceller, men i slutändan är det ändå projektören som får utreda om det blir en optimal lösning eller ej. Än så länge har ingen fastighet inom K2s egna bolag anpassats med direkt hänvisning till solceller, utan tekniken har ändå gått att införa på lämpliga ytor med maximal egenanvändning i fokus.
K2 påpekade att kommuner inte heller behöver stå ensam i att driva utvecklingen av solceller på fastigheter, då nära samarbete med entreprenörer och högskolor i branschen kan hjälpa till att hitta den bästa vägen fram. Det anses även möjligt att dela erfarenheter mellan kommuner, då vissa har kommit längre i processen med solceller i stadsdelar än andra. Även A1 belyste att utvecklingen av solceller i stadsdelar inte är något nytt, och att kommuner inte behöver uppfinna hjulet själva utan kan istället ta del av resurser som redan finns tillgängliga, både i och utanför Sverige.
8
Analys och diskussion
De målsättningar som implementerats på kommunal nivå för exempelvis Uppsala, Örebro, Eskilstuna, Stockholm stad och Malmö stad påvisar att det finns ett underliggande intresse för förnybar energi och solenergi runt om i landets kommuner. För att realisera dessa målsättningar krävs gemensamt arbete från alla aktörer inom branschen, där kommuner anses ha en betydande roll för fortsatt utveckling av solceller i stadsdelar.
8.1
Stadsutveckling och kravställning
Gällande solceller i stadsmiljön lyfter både litteratur och intervjuade respondenter att solceller behöver tas in så tidigt som möjligt i stadsplanering och byggnation, för ökad chans till implementering. Det, i kombination med att en majoritet av stadsplaneringen realiseras på kommunal nivå i form av konkretiserande översikts- och detaljplaner ger kommunen ett betydande inflytande över förutsättningarna för aktivt nyttjande av solenergi i stadsdelar. Men faktum kvarstår att kommuner inte får ställa krav på byggnadstekniska egenskaper, och detaljplaner ska förhålla sig teknikneutrala. Det är ett rimligt resonemang, då detaljplaner ofta används under långa tidsperioder. Att ställa krav på en teknik som riskerar att vara irrelevant innan detaljplanen behöver omarbetas riskerar att leda till samhällsekonomiskt ineffektiva lösningar eller andra begränsningar i stadsutvecklingen som inte är gynnsamma.
Trots att regelverket förbjuder krav på byggnadstekniska egenskaper så har kommuner fortfarande rådighet över byggnads- och takorientering samt takets utformning i övrigt. Det erbjuder kommuner chansen att ställa krav på möjliggörande förutsättningar för nyttjande av solenergi, där byggherrar och fastighetsägare i ett senare skede får avgöra om exempelvis solceller ska implementeras och i vilken omfattning. Det kan självfallet ske på bekostnad av andra mervärden, så som gröna ytor vilka konkurrerar med solceller om samma utrymme. Det kan också vara så att de möjliggörande krav för solceller som ställs på byggnadskonstruktion förhindrar andra attraktiva aspekter som inte är aktuella idag, men kan vara det i framtiden. Därför bör kommuner genomföra noggranna studier gällande vad krav som agerar möjliggörande för solceller innebär, samt vilken avvägning som bör göras för att plandokumenten ska vara så aktuella och framtidssäkra som möjligt. Men faktum kvarstår att om det finns en ambition på kommunal nivå om stadsdelar där fastigheterna bidrar med förnybar energi, så är krav i plandokument på fria, oskuggade och sammanhållna ytor i söderläge ett lämpligt steg i den riktningen.
För kommuner med egna fastighetsbolag ser situationen lite annorlunda ut. Kommunen får fortfarande inte ställa krav på byggnadstekniska lösningar gentemot fastighetsbolaget i egenskap av kommun, men som ägare av bolaget får de formulera vilka krav de vill på egen nybyggnation. Här finns det möjligheter för kommuner att ta täten på deras egna mål och visa på att det går att inkludera möjliggörande krav för solceller, eller tekniken direkt i byggnationsprocessen. Lärdomarna som erhålls kan därefter delas med andra fastighetsägare och kommuner, för att vidare öka sannolikheten att målbilder på både statlig och kommunal nivå uppnås. Eftersom många intervjuade aktörer i examensarbetet efterfrågar att kommuner ska gå före så kan påverkan på egna lokaler och bolag vara en viktig faktor för att stimulera utvecklingen av solceller i stadsmiljön.
Trots att möjliggörande krav eller tekniken i sig implementeras i ett tidigt skede så händer det att projekt realiseras utan att den aspekten får det utrymme som den egentligen tilldelats. Bristande kunskap och konkurrens med andra aspekter vid nybyggnation anses vara de främsta anledningarna. Enligt A2 är det främst VVS-projektörer, arkitekter och elkonsulter som har
inflytande över hur taken ser ut i slutändan, och därmed bör rimligtvis kunskapsinriktade åtgärder riktas främst mot dessa aktörer om solenergi önskas på fastighetens tak. Vem som sedan implementerar kunskapsåtgärderna går att diskutera. Bör beställaren se till att tillräckligt med kompetens finns hos de ovan nämnda aktörerna? Sannolikt, men det sker i så fall främst genom en urvalsprocess. Bör VVS-projektörer, arkitekter och elkonsulter ta ansvar för att de ska veta hur solceller implementeras i den här typen av projekt? Även det är sannolikt, då det är svårt att peka på att någon annan aktör i branschen är ansvarig för att deras kunskaper är aktuella. I slutändan är det ett delat ansvar för relevanta aktörer att nödvändig kompetens finns vid byggnation av en ny fastighet. Är solceller, eller ytor anpassade för tekniken, viktiga att ha med i ett projekt så bör urvalsprocessen av aktörer involverade i projektet ske med det i åtanke. Relevant underlag som påvisar aspektens prioritet bör vara tydligt framarbetat av beställaren och tillgängligt där den typen av information vanligtvis hanteras, exempelvis i det digitala underlaget som A2 nämnde.
I de fall där kommuner arrangerar markanvisningstävlingar kan de efterfråga åtgärder som är i linje med kommunala mål, exempelvis gällande solceller, men inga krav kan ställas direkt i tävlingsdokumenten. Det har ändå sina fördelar, då det kan bidra till att belysa förhindrande aspekter som kommunen inte varit medveten om, men har inflytande över. Det kan även bidra till kreativa lösningar på exempelvis lokalt nyttjande av energikällor i närheten av fastigheter, vilket i sin tur kan driva innovationer inom området.
Vid urvalet av byggherrar och arkitekter som tävlar om att få tillgång till marken väljer kommunen de som erbjudit bäst helhetslösning. Sedan kan kommunen och byggherren komma överens om att skriva ett civilrättsligt avtal kring krav som annars inte fått ställas. Den här typen av lösning kan tyckas främst vara ett kringgående av existerande lagstiftning, då det möjliggör för kommuner att ställa krav på specifika tekniker i vissa områden eller på vissa fastigheter. De byggherrar som väljer att inte skriva under avtalet riskerar att väljas bort i senare projekt, då det finns fler på kö som kanske är mer toleranta gentemot de krav som kommunen ställer. Däremot, om alla aktörer är överens om de krav som ställs på fastigheten eller området, så kan det istället bidra till kreativa lösningar och fortsatt utveckling av bland annat fastighetsnära elproduktion.
8.2
Tekniker och metoder för ökad nytta av solel
Med tanke på att lönsamheten med solceller ligger i att använda så mycket av den producerade elen själv blir fokus på lösningar som ger en hög egenanvändning naturligt, vilket både litteratur och intervjuade aktörer styrker. Alternativet med förändrad skattelagstiftning och subventionsstruktur bedöms som en svårare väg att gå, och lyftes därmed inte som en huvudsaklig lösning. Främst fastighets- och elnätsägare gynnas av att dimensionera solcellsanläggningar efter fastighetens egenanvändning, då det ger högst värde per enhet solel för fastighetsägaren och en minskad elnätspåverkan för elnätsägaren. I enskilda elnät kan förutsättningarna variera, men det är viktigt att nämna att i det svenska elnätet generellt anses finnas goda förutsättningar för att hantera en större mängd solel än vad som matas in idag enligt litteratur samt intervjuade elnätsägare och branschintressenter. Risken med att dimensionera solcellsanläggningen efter hög egenanvändning är att stora, välanpassade takytor lämnas outnyttjade, och att utvecklingen mot ett förnybart energisystem inte går lika snabbt som annars kunde skett.
De flesta av de lösningar som lyfts av både litteratur och intervjuade aktörer för att öka egenanvändningen av solel anses vara för dyra. Batteritekniken är intressant för nästan alla respondentkategorier, men det är ingen som ser det som ett kommersiellt gångbart alternativ
idag främst på grund av det låga elpriset. De som väljer att installera är antingen intresserade av tekniken eller vill lära sig hur den fungerar i pilotprojekt för att vara redo då tekniken tar fart. Visserligen är det viktigt att skapa sig relevant kunskap, och att så många aktörer ser positivt på tekniken i dagsläget kan skapa en fingervisning om att lösningen kan bli populär inom några år. Men tills dess att priserna på lösningen sjunker i relation till elpriset, samt att områden där tekniken bidrar med nytta blir fler kan det kommersiella genomslaget bli begränsat.
Icke-koncessionspliktiga elnät för att dela solel mellan olika fastigheter kan bidra betydligt till att öka egenanvändningen av solel. De fastighetsägare som bedriver sin verksamhet på områden undantagna från koncessionsplikten kan se till att solel kommer till nytta även i byggnader som inte har bra förutsättningar för en egen anläggning, och anger att det främst är begränsad mängd lämplig takyta som håller tillbaka investeringarna. Om tekniken istället tillämpades i områden där det redan finns koncessionspliktigt elnät som kopplar ihop närliggande fastigheter skapas parallell infrastruktur, vilket kan anses som en suboptimal lösning. Eftersom aktörer ändå aktivt arbetar med den här typen av lösning idag öppnar det för frågan om det inte vore bättre att se över relevant lagstiftning, för att göra överföring mellan fastigheter i samma lokalnät till ett mer kostnadseffektivt alternativ.
Gruppabonnemang anses av litterära källor vara en av de främsta lösningarna, men två av de fastighetsbolag som intervjuats i examensarbetet har båda indikerat att det är en för dyr metod för att det ska vara värt att driva. Diskrepansen mellan de båda kategorierna är intressant, då åsikterna hos litteraturen och intervjuade aktörer överensstämt på de flesta andra områden som undersökts i det här examensarbetet. Det skapar intressanta frågeställningar om metoden implementerats på ett korrekt sätt, eller om det inte tillämpats i tillräcklig omfattning för att det ska finnas tillräckligt underlag för att avgöra om metoden fungerar ur ekonomisk synpunkt eller ej. Det kan potentiellt förklaras med att gruppabonnemang främst är lönsamma för bostadsrättsföreningar, där kostnader för elnät elhandel och mätning redan betalas av föreningens medlemmar. Ett samlande under ett elabonnemang kan därmed skapa viss kostnadsminskning. För större fastighetsägare ligger kostnaderna redan på hyresgästerna, vilket gör att ett större åtagande i form av gruppabonnemang med ökat ansvar och associerade kostnader inte blir lönsamt.
Eftersom en fastighets elbehov varierar beroende på vad för aktivitet som bedrivs i lokalerna bör det rimligtvis finnas lokaler som anses mer lämpliga än andra att installera solceller på. Då solel genereras främst dagtid så kan det vara mer intressant för fastighetsägare med lokaler som brukas under dagtid att installera solcellsanläggningar, istället för exempelvis bostadshus som oftast används under resterande tid på dygnet. Kontor, affärer, skolor eller andra lokaler som befolkas dagtid har ett större elbehov som sammanfaller med elproduktion från solceller, vilket kan göra att större installationer är möjliga utan att det leder till betydande överproduktion.
Elbilar som energilager kan tyckas attraktivt, men då är det samtidigt viktigt att tänka var elbilen befinner sig under dagtid då solelproduktionen är som störst. Om elbilen står hemma eller i anslutning till ägarens solcellsanläggning så kan den bidra till en ökad egenanvändning. Men om elbilen istället följer med till jobbet över dagen så kopplas den snarare upp mot företagets elnät. Då ökas istället företagets egenanvändning, och nyttan tillfaller främst företaget genom minskad elräkning jämfört med om bilen ändå hade laddats via företagets elnät. Det stöttar diskussionen om solceller främst på fastigheter som befolkas dagtid.