Den mångkulturella skolan och forskningscirkeln

Skolan ska identitetsskapa, skolan ska ingjuta en nationell identitet hos eleverna, då framförallt genom historieundervisningen. I ett PM från gymnasieutredningen 1979 kan man läsa dessa ord. Men vems nationella identitet är det då som ska ingjutas, och vem bestämmer, är det den enskilde läraren, skolan, kommunen eller staten? I Lpo 94 står att trygghet uppstår i

en medvetenhet om det egna, men samtidigt genom en delaktighet i det gemensamma kulturarvet. Alla ska kunna leva sig in i varandras villkor och värderingar. Per Eliasson menar att läroplanen laborerar med förställningen om olika individuella och kollektiva kulturarv. Hofstede och Hofstede tror att de kulturella skillnaderna kommer att öka då minoritetsgrupperna blir medvetna om sin identitet. Nordgren anser att kulturarv antas liksom ringar på vattnet kunna vidgas från ett svenskt till ett europeiskt och ytterst ett globalt arv. Nordgren menar vidare att i så fall ska alla elever med utgångspunkt från sin kultur ha rättigheter att utveckla trygga identiteter. Detta i sin tur kan leda till fragmentarisk undervisning där var och en söker sin historia.

När elever och lärare kommer från samma historiekultur kan eleverna spegla sig i lärarens historiemedvetenhet och familjen kan bekräfta vad läraren säger, skriver David Mellberg. En av lärarna säger att, det kan ta lite längre tid att tydliggöra vissa begrepp för elever med annan kulturell bakgrund än den svenska ingen utanför. Detta kan bero på, menar hon, att hon själv är en produkt av sitt kulturarv. Det finns ingen utanför skolans värld som kan bekräfta det hon säger som sanning, vilket komplicerar situationen.

Några kulturella konflikter mellan elever med svensk bakgrund och invandrarbakgrund kan lärarna i forskningscirkeln inte se. De talar snarare om en områdeskonflikt, att eleverna kommer från olika områden i stadsdelen och att det i sig skapar konflikter. Lärarna i forskningscirkel är också överens om att eleverna generellt har dålig språkförståelse. Då eleverna talar svenska tillsynes obehindrat är det lätt att tro att de behärskar det svenska språket till fullo, vilket de inte gör. Även om man tror att de behärskar svenska språket så gör de det inte. Detta är något som blivit tydligare för lärarna på grund av forskningscirkeln och som fått två av dem att vilja jobba mer integrerat med modersmålslärarna. Under föreläsningen på RMS som hölls av en modersmålslärare sa denna att, det är viktigt att känna till sina rötter, inte minst för elever med invandrarbakgrund. Det är viktigt för deras identitet och för att deras liv ska flätas samman med föräldrarnas. Enligt Mellberg visar etnologiska studier att ungdomar med utländsk bakgrund ofta får problem med att skapa en egen identitet. Medvetenhet om det egna kulturarvet är oftast inte tydligt hos eleverna. En av lärarna säger att en del elever med ett annat kulturarv än det svenska kan ibland blir förvånade när man försöker lägga på dem en annan identitet än det svenska. Det är oviktigt för dem var de ursprungligen kommer ifrån, de känner sig helsvenska. Orsaken kan vara att det inte diskuteras i hemmet. Om dessa diskussioner hade förts på hemmaplan hade kanske fler elever börjat reflektera om och hur deras kulturella bakgrund skiljer sig från den som tas upp i klassrummet.

Hade denna kunskap funnits hade kanske diskussionerna blivit fler. I skolan är det till sist och syvendes läraren som bestämmer vilka områden som ska behandlas i ämnet historia. Har elever med utländsk härkomst inte någon förkunskap om sin identitet och sitt kulturarv och pedagogen inte de kunskaper som är önskvärda så kan det lätt falla mellan stolarna.

En av lärarna i forskningscirkeln har påbörjat ett arbete med sina elever i årskurs sju. Arbetet går ut på att de ska tydliggöra sin egen identitet. Klassen består av cirka fyrtio procent elever med invandrarbakgrund. Alla bidrar med en berättelse som talar om varför de befinner sig just här, i Sverige och/eller i Malmö. Det var eleverna själva som kom med idén och anledningen till att läraren nappade på idén var direkt kopplad till samtalen de haft i forskningscirkeln. Läraren har låtit var och en bestämma själv huruvida de velat bidra eller inte med en berättelse. Alla har dock berättat var de kommer från och när de kom till Sverige. Förutom att varje elev får en egen identitet så menar läraren att även klassen får sin egen identitet.

En av de andra lärarna har löpande studieteknik. Tidigare hade hon bara det vid uppstarten av terminen, men nu tar hon in det i undervisningen kontinuerligt och knyter det till ämnet på ett tydligare sätt. Hon säger att forskningscirkeln och diskussionerna som förts är en bidragande orsak till detta nya grepp. Hon kan redan se goda resultat, elever som tidigare var passiva har blivit mer aktiva och förstår bättre varför de läser historia.

Lärarna i denna forskningscirkel tycker att de har fått upp ögonen för hur viktigt det är att tala om identitet och kulturarv i betydligt större utsträckning än tidigare. Även om kunskapen funnits innan så lunkar man på i sin vardag och funderar inte så mycket på vad som görs och hur man gör. De följer den ”osynliga läroplanen”. En av lärarna säger emellertid att hon under en lång tid medvetet arbetat utifrån begreppet historiemedvetande. Hon tycker att det är en styrka för henne som historielärare att utgå från historiemedvetenhet som begrepp. Vikten att samarbeta mer med modersmålslärare och studiehandledare har också förtydligats genom arbetet i forskningscirkeln. Synen på hur man kan hjälpa sina invandrarelever har vidgats, och detta i sin tur gynnar även de elever med svensk bakgrund som har inlärningsproblem.

Lärarna tycker att kunskapsnivån hos elever generellt har försämrats de senaste åren, men att det skulle ha med kulturella skillnader att göra tror de inte. De har heller inte i märkt att eleverna haft med sig egna historiska berättelser, de är nöjda med den historien som förmedlas. Den eurocentriska vinklingen är inget eleverna funderar över och att det framförallt är svensk historia är heller inget eleverna haft några invändningar mot. Eventuellt kan det vara att de inte har några förkunskaper och därför finner sig i det de får, menar en av lärarna.

Lärarna har funderat betydligt mer nu än tidigare över hur de kan förändra sin undervisning, göra den roligare och intressantare, kanske använda mer bilder och annat material som de tidigare inte funderat så mycket över. De menar att detta är ett direkt resultat av forskningscirkeln. De tror också att det kommer att bli lättare att diskutera den egna undervisningen med varandra efter det att forskningscirkeln tar slut. Detta beror delvis på att lärarna arbetar på samma skola men även att de har fått andra redskap om hur de kan göra. Där finns hos lärarna en tydlig ambition och förhoppning att man ska behålla sin vidsynthet och se på sin egen undervisning utifrån. Med tanke på den press man arbetar under i skolan blir resultatet kanske, att man efter ett tag återgår till sin vanliga undervisningsform om forskningscirkeln inte följs upp. Att få kontinuerlig input i form av fortbildning på området är kanske en förutsättning för att processen ska kunna fortskrida, och därmed ett sätt att finna nya vägar. Skolans ledning bör kanske uppmuntra ett närmare samarbete mellan lärare, modersmålslärare och studiehandledare. Likaså att man kan frångå ett otillräckligt läromedel och utvidga det med ett pedagogiskt forum, så att inte varje lärare själv ska behöva uppfinna hjulet gång på gång. Som Nordgrens undersökning visar är det endast en lärobok på gymnasieskolan som har ambitionen att skriva global historia, skulle man studera grundskoleböcker så skulle troligtvis resultatet bli det samma. Jonas Gummeson konstaterar i sitt examensarbete att historieböckerna bidrar till att skapa ett vi-och-dem perspektiv. Samtidigt finns det varken tid eller ork för varje lärare att själv skapa sitt eget läromedel fullt ut och då finns risken att allt kommer att falla tillbaka i gamla mönster.