Forskningscirkeln och rollfördelningen

Forskningscirkeln som arbetsform inom skolvärlden är i dagsläget ännu inte så omfattande, då det är en tämligen ny företeelse. I de beskrivningar som finns framställs forskningscirkeln som en relativt oproblematisk arbetsform. Man menar att det i mötet mellan forskare och yrkesverksamma lärare pågår en ömsesidig påverkan som utvecklar nya insikter och leder till en förändrad syn hos båda parter på det problem som formulerats i forskningscirkeln. Båda parter besitter kunskap som ska kompletteras och användas i forskningscirkeln. Genom forskares kritiska blick utifrån teoretiska resonemang kopplat till aktuell forskning, lyfts den yrkesverksamma lärarens tysta kunskap fram och problematiseras gemensamt av forskningscirkelns deltagare. Sven Person menar dock att det finns all anledning att diskutera denna rådande och oproblematiska beskrivning av rollfördelningen inom forskningscirkel. Fördelning av makt och roller inom detta forum inte är helt okomplicerat, vilket visar sig vid en närmare granskning, menar Persson.

Persson diskuterar denna problematik utifrån en fallstudie av en forskningscirkel som han medverkade i på en grundskola i Malmö. Enligt Persson hade forskningscirkeln uppenbara svårigheter med att finna en gemensam forskningsfråga. För att arbetet inom forskningscirkeln inte skulle stagnera och för att lärarna inte skulle hoppa av, beslutade Persson tillsammans med sin kollega att det var nödvändigt för dem att agera. Persson formulerade ett brev som skickades till samtliga cirkeldeltagare. Brevet innehöll ett förslag på en eventuell forskningsfråga, utifrån ett ämne som diskuterats i forskningscirkelns inledningsskede. Lärarna ombads att fundera över förslaget till nästa träff. Detta innebar att en förskjutning av ansvar och makt skedde inom cirkeln, menar Persson. Han och hans kollega

tvingades i egenskap av sin roll som forskare agera för att driva cirkeln framåt, då lärarnas ovana att formulera forskningsfrågor riskerade att ödelägga hela projektet.

I detta arbete har lärarens syn på forskningscirkeln och deras syn på rollfördelningen inom cirkeln varit ett undersökningsområde. Av undersökningen framgår att alla lärarna upplever att de båda forskarna har hållit en genomgående låg profil. De har också uttryckt en viss frustration över att inte exakt veta vad som ska produceras och hur slutresultatet ska se ut. Lärarna anser också att de fått för lite styrning och detta har ibland skapat en viss oro. Samtidigt menar de att den fria formen har varit positiv så till vida att det faktiskt är de själva som har styrt över forskningscirkelns innehåll. En av lärarna tycker dock att det funnits en viss ”osynlig” styrning i cirkeln. Forskarnas låga profil har bidragit till att rollerna i cirkeln blivit mindre tydliga. Den förskjutning av makt och ansvar som Sven Persson menar skedde i den forskningscirkel han deltog i, verkar således inte ha skett i den aktuella forskningscirkeln. De båda cirklarna befinner sig, när jämförelsen görs, vid ungefär samma tidpunkt i forskningscirkelns process. En forskningsfråga är i princip formulerad, dock kvarstår en hel del arbete, vilket innebära att rollfördelningen inom cirkeln kan komma att förändras. Mellan den forskningscirkel som Sven Persson medverkat i och den forskningscirkel som vi deltagit i tycker vi att vissa skillnader kan urskiljas som kan ha haft betydelse för de något olika uppfattningarna då det gäller rollfördelningen. Det är förvisso lärarnas syn på rollfördelning i den ena cirkeln som ställs mot forskarens syn på rollfördelningen i den andra cirkeln. Givetvis hade det varit mer givande om både lärarnas och forskarnas syn på rollfördelning i de respektive forskningscirklarna hade jämförts. Då detta examensarbete fokuserat på lärarnas syn, och Persson i sin artikel utgått från sin uppfattning finns emellertid inte denna möjlighet.

Sven Persson verkar redan från början, kanske utan att själv vara medveten om det, ha tagit på sig rollen som ledare, i och med att han utnämnde sig och sin kollega till cirkelledare. Ett ledarskap innebär förpliktelser och skapar vissa förväntningar hos de övriga deltagarna. Precis som Persson uttrycker är det cirkelledarens roll att leda cirkelverksamheten. Tydlig information och struktur kan vara bra, men kan också invagga de övriga deltagande, i detta fall lärarna, i en känsla av traditionella mönster som de är vara vid från skola och högskola. Någon berättar för dem vad som ska göras. Kanske hade de idéer, men om de redan från start upplevde Persson som ledare, kan de ha hämmats i sina tankegångar och istället väntat på att någon talade om för dem vad de skulle forska om. Av Persson artikel framgår också att han till viss del styrt lärarna i deras val av fråga. I den cirkel vi medverkat i är det endast en lärare

som upplevt att det funnits en, som hon sa ”osynlig styrning”. Denna lärare är också den enda som använder sig av begreppet cirkelledare när hon talar om de medverkande forskarna. Att vara flera som ska enas om en och samma fråga kan också ha bidragit till att lärarna inte på egen hand lyckades nå fram till ett beslut. Forskningscirkeln som vi medverkat i hade en gemensam ram redan vid start, cirkeln skulle behandla ett specifikt ämne, historieundervisning i en mångkulturell miljö. Dessutom har det inte funnits krav på att lärarna måste enas kring en gemensam fråga (vilka forskare skulle inte ha problem med det). De har istället fått möjligheten att fundera ut en egen fråga, ett eget undersökningsområde inom de ramar som redan fanns då cirkeln startade. Utifrån lärarnas uppfattning av rollfördelningen och den frustration de känt över att inte direkt veta vad de ska producera, kan man gör antagandet att det i den aktuella forskningscirkeln inte skett någon förskjutning i fördelningen av makt och ansvar.

En annan intressant skillnad som kan ha bidragit till att denna förskjutning inte skett är att den aktuella forskningscirkeln har varit inriktad mot ett ämne, i detta fall historia. Cirkeln har behandlat historieundervisningen kopplat till en mångkulturell miljö. Detta kan ha skapat en större trygghet hos lärarna, de är historielärare och det är deras undervisning i deras respektive klasser som är forskningscirkelns fokus. Om cirkeln ska diskutera mer allmänna pedagogiska frågor, kan det hända att lärarna inte känner sig som experterna i sammanhanget, utan tilldelar den rollen åt de medverkande forskarna.

Holmstrand och Härnsten menar att den fria formen är viktig för att ett kollektivt utbyte av tankar ska kunna ske. Att lärarna känt sig ovana vid den fria formen och önskat lite mer styrning har troligen sin förklaring i den erfarenhet de bär med sig från sin egen skoltid, och skolans värld i övrigt. Oavsett om det gäller grundskola, gymnasium eller högskola är den vanligaste arbetsformen att en auktoritet, vanligtvis en lärare, talar om vad eleverna/studenterna ska göra. Därefter utför respektive elev/student den uppgift som de har blivit instruerade att göra, om än med skiftande intresse och resultat. I det möte som sker mellan forskare och lärare i forskningscirkeln, är det troligt att forskaren representerar auktoriteten och läraren i detta sammanhang får rollen som elev/student. Om inte forskarna håller en medvetet låg profil finns säkert risken att denna rollfördelning i forskningscirkeln bibehålls och den problematik som Sven Persson diskuterar, utifrån egen erfarenhet, blir ett faktum.

Den granskning Holmstrand och Härnsten har gjort av forskningscirklar ger en hänvisning om att forskningscirklar inom skolans värld behöver mer tid inledningsvis för att bryta ovan nämnda mönster. Forskningscirkeln som vi deltagit i beräknas pågå en termin till, alltså blir

den sammanlagda tiden ungefär ett och ett halvt år. Den cirkel Persson medverkade i pågick lika länge. Kanske är det för lite tid som avsätts till ett så pass omfattande projekt. Lärarna visste inte riktigt vad en forskningscirkel var och vad det innebar att medverka. Om tiden är så begränsad hade kanske en tydligare presentation av forskningscirkelns innebörd underlättat och resulterat i att lärarna formulerat sina forskningsområden på ett tidigare stadium. Resterande tid i cirkeln hade då kunnat utnyttjas till gemensamma diskussioner angående respektive lärares undersökning. Kanske hade deltagarna då på ett mer effektivt sätt tagit del av forskarnas erfarenhet, när det gäller att anlägga ett kritiskt perspektiv och att diskutera teoretiska utgångspunkter.

Att forskning ska generera ny kunskap, baserad på vetenskapliga metoder är det troligen inte någon som ifrågasätter. Om frågan däremot avser i vilken form forskningen ska bedrivas, vem den riktar sig mot och hur många som ska ha nytta av den blir det genast mer komplicerat. Samarbetet mellan forskare och lärare i forskningscirkeln bryter mot den traditionella synen på hur forskning ska bedrivas. Likaså förs en diskussion kring huruvida det som sker i forskningscirkeln verkligen kan kallas forskning, grundat på att läraren inte har den kompetens som behövs för att kunna genomföra forskning på ett korrekt sätt. Om forskningscirklar i skolan får medverkande lärare att problematisera sin undervisning och detta i sin tur bidrar till ny kunskap som kan vara till nytta för andra lärare, behöver forskningscirkeln rätt att fortsättningsvis kallas forskningscirkel inte ifrågasättas. Istället kanske man ska tänka sig en utvidgning av begreppet forskning, utan att man för den skull sänker kraven. Den etablerade bilden av den ensamme forskaren kanske kan få sällskap av en ny bild. Bilden av en grupp experter, teoretiker och praktiker, som genom sina olika kompetenser och olika kunskaper även de kan genera ny kunskap. Holmstrand och Härnsten diskuterar hur högskolan ofta får kritik för att ha fastnat i gamla hierarkiska mönster. Det finns emellertid en ambition att öppna upp ett fönster mot omvärlden, högskolans så kallade tredje uppgift. Forskningscirkeln skulle kunna vara ett sätt att få detta fönster att öppnas, om inte helt, så i alla fall på glänt.