Den offentliga sektorns storlek: en tvetydig indikator

Ytterligare en indikator som kan bidra till kunskap kring Norrbottens roll till samhällsekonomin är att betrakta den offentliga sektorns storlek i förhållande till bruttoregionprodukten. I huvudsak ger detta ett mått på de skattefinansierade verksamheternas roll i regionens ekonomi. Det finns dock ett antal fallgropar med detta mått, som innebär att det vore felaktigt att hävda att en region inte skulle vara produktiv om den offentliga sektorns andel av BRP är hög. Ett exempel på en sådan fallgrop är att en del regioner specialiserar sig på offentliga verksamheter såsom utbildning och sjukvård och detta skapar samhällsnytta som också gagnar andra regioner. Vissa regioner har också valts som lokalisering för offentliga myndigheter med funktioner som är viktiga för hela landet (t.ex. analysverksamhet i Östersund) vilket kan bidra till att öka de offentliga verksamheternas andel av bruttoregionprodukten. Den offentliga sektorns andel av BRP är därför ett tvetydigt regionalt mått som påverkas av regionens specialiseringar. Dessutom innebär ovanstående resonemang att en låg andel av offentliga verksamheter delvis kan vara ett symtom på att nationen inte satsar på regionen.

Det som främst motiverar att vi tar fram en indikator som visar den offentliga sektorns andel av bruttoregionprodukten är alltså inte att ställa någon region mot en annan, utan för att öka kunskapen kring vad Norrbottens bidrag till BNP består av och länets roll i samhällsekonomin.

Norrbotten jämfört med andra län och riket

Figur 66 nedan visar den offentliga sektorns andel av BRP per län för år 2011. Stockholms län utmärker sig här återigen med den lägsta andelen. Sex län uppvisar en lägre andel än Norrbotten, vars offentliga sektor stod för 20,2 procent av BRP år 2011. Detta innebär att det höga förädlingsvärdet per capita (som beskrivs i tidigare avsnitt av rapporten) skapades främst i privata näringar och bestod under åtminstone 2011 av en relativt liten andel skattefinansierade verksamheter jämfört med de flesta andra län.

Figur 66. Den offentliga sektorns andel av BRP, 2011 Källa: SCB, egen bearbetning

Om vi betraktar utvecklingen över tiden (se figur 67) ser vi att den offentliga sektorns andel av BRP fram till helt nyligen var betydligt högre i Norrbotten och en delvis annorlunda bild

framträder. År 2000 var andelen faktiskt näst högst i landet. Sedan år 2000 har den offentliga sektorns andel av nationens BNP varit betydligt mer stabil än andelen av BRP i Norrbotten.

Figur 67. Den offentliga sektorns andel i procent av BRP, 2000-2011 Källa: SCB, egen bearbetning

Förklaringen till att den offentliga sektorns andel av BRP har minskat i Norrbotten är helt enkelt att länets totala förädlingsvärde har ökat snabbare än den offentliga sektorns. Som rapportens tidigare avsnitt tydligt har visat är det framförallt länets råvarubaserade näringar som haft en högkonjunktur och en rad stora investeringar har genomförts, vilket har drivit upp BRP. Vi har också visat att Norrbotten är specialiserat på (och därmed också beroende av) dessa konjunkturkänsliga branscher. Detta förklarar också den stora ”puckeln” vi ser i figur 67 runt år 2009 i samband med den globala ekonomiska krisen. Detta år sker en plötslig nedgång i bruttoregionprodukten som får den offentliga sektorns andel att växa snabbt, eftersom produktionen där inte är lika konjunkturkänslig (såsom framgår av figur 68).

Figur 68. BRP-utveckling i Norrbotten, löpande priser (miljoner kronor) 2000-2011 Källa: SCB, egen bearbetning

10.3.1 Sammanfattning och diskussion

Sammanfattningsvis visar de indikatorer vi tagit fram kring bruttoregionprodukt i rapportens tidigare avsnitt att länets bidrag till BNP, mätt som BRP per invånare, är näst störst i landet. I detta avsnitt ser vi också att den privata sektorn står för en jämförelsevis stor andel av bruttoregionprodukten. Tidigare avsnitt visade att länet har jämförelsevis höga kostnader för bl.a. den åldrande befolkningen och de långa avstånden, men det höga förädlingsvärdet från länets näringsliv resulterar i att de skattefinansierade verksamheternas andel av länets bidrag till BNP är jämförelsevis låg. Detta är möjligt på grund av regionens specialisering på industrier som har haft hög lönsamhet under de senaste åren.

Att andra regioner uppvisar högre andelar av offentlig produktion i BRP-måttet kan däremot inte tolkas som att de på något sätt bidrar i mindre utsträckning till landets ekonomiska välfärd, som vi påpekar redan i avsnittets inledande del. De regionala specialiseringarna är resultat av både en ojämn fördelning av faktortillgångar i form av naturresurser och andra förutsättningar som ger komparativa fördelar, samt mer dynamiska faktorer som självförstärkande ”agglomerationer” av framgångsrika verksamheter. I vissa regioner har en rad omständigheter lett till betydande specialiseringar på att producera sjukvård och utbildning som på olika sätt spiller över från regionen till resten av landet genom samhällsnyttor i form av t.ex. hälsa och kunskap. En sådan roll har också Norrbotten, men i

relation till de senaste årens BRP är det privata näringslivets förädlingsvärde mer tongivande än i majoriteten av de svenska länen.

En till viss del liknande indikator (d.v.s. som också ställer offentlig och privat sektor mot varandra) används i Svenskt Näringslivs undersökning Företagsklimat²⁶ som bland annat mäter ”marknadsförsörjning”. Detta mått utgår från hushållen snarare än BRP och definieras som andelen av hushållens inkomster som kommer från ”marknadsaktiviteter” (t.ex. privata företag). Andelen för riket var 54,3 procent år 2013. Undersökningen redovisas på kommunnivå och för Norrbottens del är det bara Kiruna och Gällivare som har en högre andel marknadsförsörjning än andelen för riket, med ca 60 respektive 55 procent. Övriga Norrbottenskommuner (utom Kiruna och Gällivare) hade i genomsnitt en andel på 43 procent.

Ger då marknadsförsörjningen en kontrasterande bild till den offentliga sektorns andel av BRP? Det verkar inte så - även den senare var högre i Norrbotten är på nationell nivå (som figur 66 visar). Jämförelser mellan antingen riket eller ”alla andra län” kan ibland förmedla olika budskap om vad som är en ”normal” nivå. Typiskt för många indikatorer är att Stockholms län har egenskaper som står ut i jämförelse med övriga län, vilket får relativt stor effekt för nationella genomsnitt. Men marknadsförsörjningen pekar på en relativt viktig insikt och stödjer därmed resonemang som återkommer på ett flertal ställen i rapporten; Norrbottens specialisering har möjliggjort det höga förädlingsvärdet och det stora bidraget till BNP under t.ex. 2011 och det gäller särskilt gruvnäringen som bedrivs i Kiruna och Gällivare. Detta tyder på att ett svagare konjunkturläge kan leda till relativa försämringar i en rad indikatorer där Norrbotten idag framstår som en stark region.