Den pedagogiska musikdiskursen produceras såväl på grundskolan som fritidsgården. Låtarna som instuderas är pop- och rocklåtar anpassade för ett traditionellt pop- och rockband.
Rumsliga förutsättningar
Hanken & Johansen (2003) menar att de fysiska ramarna för undervisning har stor betydelse i musikämnet. De beskriver ett ämne som är utrymmeskrävande och som bland annat kräver plats för olika musikinstrument och grupprum. Tillfredsställande ljudisolering och akustik är i sammanhanget viktigt.
Vilka är då musikrummen, och hur är de inredda i Annebäckskolans projekt? Rummen utgörs förutom av musiksalen också av två grupprum.
I musiksalen finns det platser för bland annat orkesterspel, spel på akustiska gitarrer, körsång och musiklyssnande. Det finns också en plats för sång och spel med trumset, förstärkare och en sånganläggning och olika klaviaturinstrument. På instrumentställ finns elbas och elgitarrer utplacerade. På väggplatser hänger akustiska gitarrer. Musiksalen har en öppen plats i mitten och en fast plats för digital återgivning av musik och bilder med ett skåp som innehåller skivspelare, cd-spelare, dator och bildprojektor. I de anslutande grupprummen finns ett trumset, en elbas, elgitarrer, sånganläggning med mikrofoner och ett fåtal akustiska gitarrer. Genom samarbetet med fritidsgården utökas antalet musikrum.
Att få tillträde till fritidsgårdens välutrustade ensemblerum gör att det går att upprätthålla en betydande materiell kvalitet.
En bidragande orsak till att utrustningen i fritidsgårdens ensemblerum håller högre kvalitet än i skolans musiksal och grupprummen är att fritidsgårdens ekonomi är god som resultatet av en välskött kommunal intraprenad. Utrustningen är heller inte lika flitigt använd som på skolan där hundratals elever med varierande inställning till spelandet använder utrustningen, stundtals oaktsamt. Med Bernsteins (2000) terminologi kan musikrummen på grundskolan och fritidsgården beskrivas som starkt internt klassificerade, det vill säga som rum med specialiserade ytor.
Jag vill hävda att det är en stark intern klassifikation som rymmer en flexibel dimension, för under den avslutande fasen flyttas musikinstrument, förstärkare, mikrofoner och en ljudmixer från musikrummen. Förflyttningen sker främst från fritidsgårdens
ensemblerum till skolans aula, något som sker i samband med avslutande skolmusikalrepetitioner och scenföreställningar. Man kan då hävda att den svaga isoleringen mellan grundskolan och fritidsgården möjliggör för musikaliska artefakter av hög kvalitet från fritidsgården att användas i samband med skolmusikalföreställningarna. Det finns som en konsekvens ett begränsat behov av att låna eller hyra musikalisk utrustning till skolmusikalföreställningarna, vilket är såväl arbetsbesparande som ekonomiskt fördelaktigt.
Inlärningsmetoder och sociala interaktioner
De vanligast förekommande instuderingsmetoderna för låttolkningen är gehörsinlärning och ackordsanalys. Att lära in något på gehör är att lyssna och uppfatta musik för att på ett stilriktigt sätt kunna återge och gestalta det man hör. Ackordsanalys innebär att ackorden föreligger som ett stöd i tolkningen. Till låtarna finns nedskrivna ackord för musikerna.
Lärarna har en förväntan att de låtar som lärs in ska låta på ett likartat sätt som låtarna i original.
Den genre som låtarna tillhör, pop- och rockmusik, överensstämmer med den genreinriktning som dominerar på musiklektionerna i den svenska grundskolan. Björck (2011) uppmärksammar att pop- och rockmusiken dominerar ensemblespelet på grundskolan, en dominans som Björck beskriver så här:
I Sverige har musikundervisningen under flera decennier försökt anknyta till samhället och ungdomars vardagsmusikaliska miljö utanför skolan, vilket bland annat lett till att pop och rock i dag kan sägas dominera musiklektionerna. (Björck, 2011, s.125)
Orsakerna till den dominans som finns av pop- och rockmusik i grundskolan går alltså enligt Björck (2011) att söka i en strävan efter att
närma sig den dominerande musiken i elevernas vardag. Genom att fritidsledaren Adam väljer pop- och rocklåtar till sitt skolmusikallibretto anpassar han sig också efter den typ av musik som eleverna i stor utsträckning lyssnar på, eller spelar på såväl skolans musiklektioner som på sin fritid.
Det finns en stor spännvidd i människors musikaliska förmåga (Jäntärä-Jareborg, 2018), och elever har olika förutsättningar och kunskaper när de deltar i ensemblespelet i musik i grundskolan (Backman Bister, 2014).
Genom att fyra grundskoleelever med förutsättningar och kunskaper som efterfrågas i Annebäckskolans skolmusikalorkester väljs ut är det möjligt att hävda att den svaga gränsdragningen mellan fritidsgården och grundskolan ger möjligheter för dessa elever att medverka i ytterligare en musikalisk ensembleverksamhet, skolmusikalorkestern.
Det är också möjligt att hävda att eleverna redan har kunskaperna för att spela de pop- och rocklåtar fritidsledaren Adam valt ut på det sätt han vill att de ska spelas, det vill säga likt originalinspelningarna.
Förförståelsen av elevers kunskaper och instrumenteringen i skolmusikalorkestern får en exkluderande effekt. Skolmusikalorkestern består av pop- och rockbandets traditionella sättning, trummor, gitarrer, bas och klaviatur. Det innebär att enbart ett begränsat antal elever kan delta i skolmusikalorkestern. Önskar fler elever spela än vad antalet musiker i ett traditionellt pop- och rockband brukar vara, finns det inte plats för dem. Det blir ett strukturellt hinder. Det här går att förstå i förhållande till Kerz-Weltzel (2013) och Hampshire & Mattisje (2010) när de menar att ett musikpedagogiskt upplägg som vänder sig till en begränsad grupp i ett musikprojekt med sociala ambitioner, kan förhindra att de sociala ambitionerna uppfylls.
Bobetsky (2005) har undersökt vilka musikpedagogiska utmaningar som finns i samband med sånginstudering i skolmusikalproduktioner för unga. De kan enligt honom bygga på ett musikaliskt material skrivet för vuxna röster, men då måste musikarrangemangen anpassas till vilka tonarter som passar unga röster. I likhet med Bobetskys studie (2005) kan jag se att denna anpassning sker i Annebäckskolans skolmusikalprojekt. Även om det finns en strävan efter att låta som musiken i original anpassas tonarten efter hur högt eller lågt eleverna klarar av att sjunga.
Eftersom enbart ett fåtal elever kan läsa noter och sångarrangemang måste även instuderingsmetoden anpassas efter gruppen. Körsången i skolmusikalprojektet är huvudsakligen unison, viket betyder att eleverna behöver lära sig en melodi men inte sångstämmor. Konsekvensen av att eleverna inte behöver placera sig i sångstämmor i kören framför dirigenten är att de placerar sig relativt fritt, och inte sällan där kompisar står. Placeringarna får betydelse för hur sången låter. Den elev som sjunger solo placerar sig dock i en solistposition mellan dirigenten och gruppen.
Eleverna lär sig sångerna på gehör genom att lyssna på inspelningar av dem. Eleven Astrid uttrycker det så här:
Jag kan inte läsa noter och så, men på det här viset tror jag att man lär sig lika bra. Kanske till och med bättre faktiskt. Man lär sig ju sången som den är. (Samtal, Astrid, 2012-03-19)
Mot bakgrund av denna inlärningsmetod kan man hävda att eleverna också lär sig låtarna och melodierna på någon annan plats än i musiksalen, bland annat hemma. Där lär de sig låtarna av den som
sjunger på inspelningen i stället för av musikläraren. Musiklärarens makt över instuderingen försvagas därmed.
Eleverna i skolmusikalbandet har spelat ihop tidigare och känner varandra genom musiken. Basisten August säger så här om de musikaliska och sociala relationerna i musikalorkestern:
Vi känner ju varandra sedan tidigare och vi spelar också tillsammans i olika band. Det handlar nu om att bli så musikaliskt tighta som möjligt och att vi lirar ihop och känner varandra underlättar mycket. (Samtal, August, 2012-03-19)
August berättar att orkestermedlemmarna känner varandra väl, inte bara musikaliskt utan också socialt genom det gemensamma musicerandet. Att ”bli så musikaliskt tighta som möjligt” underlättas enligt August av den sociala gemenskapen som finns mellan orkestermedlemmarna sedan tidigare.
En anledning till det svagt inramade repetitionsupplägget och att en musiklärare inte behöver dirigera är att det är en liten grupp utövare som spelat liknande musik tillsammans tidigare. De är också välbekanta med en pop- och rockbandstradition. Detta sammantaget gör att de kan ta ett gemensamt elevansvar för repetitionerna.
Det är då möjligt att påstå att det inte behövs någon dirigent, som i en symfoniorkester, i ett storband eller i en blåsorkester därför att medlemmarna i bandet har repeterat tillsammans tidigare under likartade former. Den svagt inramade undervisningsprocessen möjliggör därför att musikläraren kan dirigera den stora kören i aulan, samtidigt som repetitionerna i skolmusikalorkestern pågår. De fyra medlemmarna
i skolmusikalorkestern kan också repetera på egen hand när de övriga musikaldeltagarna sjunger tillsammans.
Sammanfattningsvis kan skolmusikalorkestern i Annebäcksskolans