Flera gånger under sitt återberättande om mordet på sin syster påpekar Breen sin kärlek till sina kurdiska rötter och sin kultur. I hedersrelaterade sammanhang är det inte ovanligt att hedersvåld och kultur knyts samman av utomstående. Visst kan hedersvåld vara ett kulturellt konstruerat fenomen men det innebär inte att icke-svenska kulturer nödvändigtvis innebär hedersvåld per automatik. Möjligtvis
försöker Breen förmedla det här när hon omgående beskriver de kurdiska
traditionerna med entusiasm. Tidigt i boken påminner hon läsaren att förhålla sig kritiskt gentemot associeringen av hedersvåld med vissa specifika kulturer:
“Jag tycker att det är viktigt att påminna om att tänkandet inte är samma för alla kurder. Det finns så många kurdiska släkter, i så många städer och ännu fler byar i det området som kallas Kurdistan och som sträcker sig över
bergstrakterna i Iran, Irak och Turkiet. Man kan inte säga ‘så gör kurderna’, för det är mycket olika i olika familjer.” - Breen (Swanberg 2002:33)
Breen menar att hedersvåld är ett fenomen som inte ska generaliseras med personer av en viss bakgrund, eftersom innebörden av heder är subjektiv till släktskapet och familjen. Det håller alltså inte att skylla på en viss kultur och sedan dra slutsatsen att det är en delad kulturell åsikt som råder. Hedersvåld och hedersförtryck är snarare ett maktutövande som förekommer inom vissa sexistiska kontexter. Wilhelmsson (2009) påpekar att den moderna rasismen tar sig uttryck i att tilldela vissa människor negativa egenskaper samt karaktärsdrag vilka beskrivs bero på gruppens kultur, till skillnad från förr när de antogs bero på ras. Det vill säga att personer med annan bakgrund, som gärna benämns invandrare i modern rasistisk kontext, ofta tillskrivs negativa egenskaper och karaktärsdrag som framställs ha sin grund i ursprungslandets kultur. Med andra ord går det att anta att rasismen blivit kulturaliserad.
Konsekvenserna som medföljer är att det görs en skillnad på våld och våld. Det “svenska” våldet sätts i kontrast till det hedersrelaterade våldet, där det
sistnämnda framställs vara av kollektiv karaktär (Wilhelmsson 2009:14). Det i sin tur innebär att i samband med gestaltandet av vissa individer som kollektivt tillhörande så förklaras deras handlingar, utifrån förutfattade uppfattningar om dem som en homogen grupp. Det vill säga att handlingarna som utförs av vissa människor tillskrivs som en egenskap tillhörande alla andra människor som liknar dem eller som är av samma bakgrund. Detta är problematiskt eftersom en stor grupp människor riskerar att utsättas för diskriminering med anledning av ovanstående form av kulturaliserad rasism. För våldsutsatta kvinnor innebär det således att tjänstemän bemöter dem utifrån schabloner de skapat om
“invandrarfamiljer” (ibid.).
Som introducerat i föregående tema kan konsekvenserna innebära att kvinnornas erfarenheter blir osynliggjorda. Det är därför särskilt viktigt att påpeka att
hedersrelaterat våld inte kan tillskrivas en specifik kultur, utan förtrycket behövs förstås utifrån ett intersektionellt perspektiv. De Los Reyes och Mulinari (2012) påpekar att svenska kvinnor och invandrarkvinnor sätts i motsatta kategorier. Dessa kategoriseringar, som sätter kvinnor med annan bakgrund i kontrast till kvinnor med svensk bakgrund, bidrar till skapandet av föreställningar om skilda behov, intressen och önskemål. Det är uttryck för en diskursiv form av
maktutövning som skiljer utländska kvinnor från svenska kvinnor och därmed utesluter att utländska kvinnor och svenska kvinnor kan ha gemensamma behov, problem och önskemål (ibid.). Förtrycket som våldsutsatta kvinnor med annan bakgrund utsätts för bör analyseras utifrån strukturella villkor som könsmässigt förtryck, etnisk diskriminering, samhällets institutionella mekanismer och de individuella villkoren inom familjen.
Att det är talan om könsmässiga hierarkier och traditionella familjeideologier är självklart, men att det är talan om etnisk diskriminering och samhälleliga institutionella mekanismer kan vara oklart för vissa. Det sistnämnda är
maktutövningar gentemot våldsutsatta så kallade utlänningar utifrån schablonerna som socialsekreterare erhåller. Könsstrukturer i samband med rasistiska
föreställningar förstärker föreställningen om våldsutsatta kvinnor med annan bakgrund genom att tillskriva denna grupp av kvinnor egenskaper utifrån kulturella stereotyper. De Los Reyes och Mulinari (2012) påpekar att
uppdelningen mellan så kallade svenska familjer och invandrarfamiljer orsakar att hedersvåldet presenteras som tillhörighet till en viss kultur eller att kvinnor med annan bakgrund representeras. Ett exempel kan antas vara antaganden om vissa personer utifrån stereotypiska fördomar. I föregående tema framkom vad
konsekvenserna kan bli när stereotyperna inte överensstämmer med verkligheten. Samtidigt kan schablonerna innebära att socialsekreterare vill få fram en berättelse som inte finns därför att de fastställt stereotypiska uppfattningar om verkligheten för minoritetsgrupper. Wallin (2019) avslutar bland annat sin bok med att påpeka att i ett samtal med en av informanterna uppgav kvinnan att en tidigare journalist försökt styra hennes berättelse för att den skulle passa in i de förväntningar som finns om hedersvåldsutsatta kvinnor. Wilhelmssons (2009) uttalande om vissa diskursiva så kallade sanningar styrker det här. Hon menar att det finns vissa rådande uppfattningar om vilka sanningarna är. Gällande hedersrelaterat våld har dess diskursiva föreställningar om sanningar inneburit konsekvenser där så kallade invandrare, eller personer med invandrarbakgrund, kategoriserats och framställs som bland annat förövare, offer och förtryckta kvinnor per automatik utifrån deras bakgrund.
Mattsson (2015) beskriver att när representanter från kommuner talar om utländska kvinnors möjligheter till arbete, självförsörjning och att bli tagna på allvar pratar de om integration och möjligheter, medan kvinnorna själva efterlyser en diskussion om makt och ojämlikhet. Det tydliggör skillnaden på synsätten mellan utländska kvinnor och inlänningar, där de sistnämnda förklarar de förstnämndas erfarenheter av förtryck genom att sätta skulden på brist på
integration. Uppfattningen om de utländska kvinnornas behov är alltså grundade i föreställningar om att deras största problem är att de är isolerade på grund av sin kultur och behöver stärkas som kvinnor, snarare än att kvinnorna är isolerade på grund av det svenska systemet och genom sin position som invandrare i Sverige. Det är därför inte heller ovanligt att utländska kvinnor eller kvinnor av annan bakgrund faller mellan stolarna i hegemonisk feminism, där anledningen till det sexistiska förtrycket gentemot de anses vara förankrat i kulturen snarare än en kombination mellan patriarkatet och den kulturaliserade rasismen såsom den postkoloniala feminismen hävdar.
I en hegemonisk feminism hamnar dessa kvinnor mellan stolarna med anledning av att den rådande sanningen inom den diskursen är att de är kulturellt förtryckta och är annorlunda från de vita fria kvinnorna, medan den postkoloniala
feminismen menar att det är ett samspel mellan normativa paternalistiska
diskurser inom familjen och rasistiska stereotyper från samhället (Denike 2012). Författaren uppmärksammar exempelvis att dominerade medier målat upp en bild av vissa religioner som roten till kvinnors underordning i vissa kulturer för att utmåla dessa kvinnor som kulturella ikoner i behov av befrielse. I samma kontexter hävdar de att kvinnorna i dessa samhällen riskerar misshandel och
analfabetism för sin könstillhörighet, men använder sedan dessa uttalanden för att rättfärdiga krig (Denike 2012).
Syftet med att lyfta fram dessa aspekter är inte för att motarbeta de patriarkala strukturerna eller för att stärka kvinnorna, utan för att stärka rasistiska fördomar om grupper av människor och legitimera militära aktioner. Västerlandet och vita män framställs som frälsare och som räddar bruna kvinnor från bruna män (Denike 2012). De fördomsfulla uppfattningar om att kvinnor med annan bakgrund är i behov av befrielse från sina kulturella rötter stämmer inte överens med verkligheten, det är snarare försvaret gentemot det sexistiska våldet som utförts på dem som dessa kvinnor söker. I grund och botten är det patriarkaliska och sexistiska hierarkier och diskurser som genomsyrar det hedersrelaterade våldet som kvinnorna utsätts för. När Breen beskriver våldet som hon bevittnat beskriver hon autonomibegränsande uppfattningar gentemot kvinnorna, samtidigt som hon förhåller sig positivt gentemot sin kultur i dess essens. Således är det inte själva kulturen som hon är emot, utan det är heders-uppfattningarna djuprotade i kvinnoförtryck. I Breens beskrivningar av den kurdiska kulturen framträder hennes kärlek gentemot sina rötter:
“De kurdiska pojkarna vill ha flickor som kan sy vackra kurdiska kläder. Man syr de själv, i vackra tyger och med guld och fina färger. Jag kan sy sådana. Jag kan även danska kurdiska danser och laga kurdisk mat. Jag kan allt sådant som en bra kurdiska flicka ska kunna, ändå säger de att jag är försvenskad… … Och de har rätt. Jag har blivit både svensk och kurd. Jag har tagit från båda kulturerna, för det finns bra saker i både kurdisk och svensk kultur.” - Breen (Swanberg 2002:77)
När bland annat Wilhelmsson (2009), Denike (2012) samt De Los Reyes och Mulinari (2012) redogjort för de rådande kategoriseringarna av kvinnor har de delats upp i kategorier av svenska kvinnor och utländska/andra kvinnor. Däremot i verkligheten, och av vad som framgår i ovanstående citat från Breen, är många kvinnor mellantinget mellan så kallade svenska kvinnor och utländska kvinnor. Således är det inte fråga om vad kvinnorna själva anser sig vara, utan vad samhället anser de vara. Mattsson (2015) menar att samhället har en tendens att idealisera invandrarflickor med kultur från mellanöstern som präglade av patriarkala familjestrukturer och religiösa fördomar.
I Carbins (2014) studie diskuteras det hur flickor med kurdiskt ursprung blir ifrågasatta för deras familjesituation, såsom om de är tillåtna att gå på bio eller på dejt av sina fäder. Flickor som inte upplever sig förtryckta framställs som unika individer och faller under beteckningen undantag, medan andra sammanhang där fäder frihetsberövar sina döttrar framställs som bevis för den så kallade riktiga kurdiska kulturen. De sammanhang där det framgår harmoni inom familjen eller där det framkommer vanligt tjafs mellan förälder och barn, inkluderas inte in i den sanna bilden av den kurdiska kulturen. Hon lyfter fram att kvinnornas narrativ styrs för att bekräfta den redan befintliga fördomsfulla bilden av
invandrarfamiljen. Familjens kultur ställs i kontrast till den svenska för att förstärka bilden av Sverige som fritt och accepterande, och invandrarkvinnorna som förtryckta och hjälplösa. Carbin (2014) lyfter fram att kvinnor från kultur som samhället anser vara förtryckande uttrycker frustration gentemot dessa bilder av dem som förtryckta per automatik.
Individer som inte är förtryckta av sina familjer blir förtryckta av samhället för att det är den bild samhället målat upp där vissa grupper ses som en
kvinnoförtryckande och förtryckt homogen grupp. Samtidigt som socialarbetare behöver vara måna om befintligheten av rådande rasistiska stereotyper gentemot vissa kvinnor för att inte stärka fördomar, behöver socialarbetarna också vara medvetna om att alla hedersvåldberättelser inte är lika extrema som Fadime eller Pela. Därmed bör socialarbetare vara extra observanta när kvinnor vänder sig till socialtjänsten. Samhället är i behov av att skapa en politisk diskurs som varken förminskar unga kvinnor för att stärka rasistiska stereotyper, eller ignorerar våldet och signalerna helt och hållet (Carbin 2014).
Lidman och Hong (2018) förklarar att associeringen av heder, kultur och våld innebär konsekvenser som exempelvis utmärkande karaktäriseringar av
minoriteter som våldsamma i sin kultur och med starka hedersuppfattningar per automatik, enbart för att de tillhör specifika minoritetsgrupper. Samtidigt kan rädslan av att uppfattas som rasist begränsa socialarbetares arbete på grund av en överdriven känslighet att tala om hedersvåld eller att göra kopplingar mellan våldet eller den våldsutsatta och heder. Viktigt att notera är att kollektivt våld och hedersrelaterat våld är kulturellt konstruerade men utgör inte hela kulturen. Hedersvåld framkommer hos vissa familjer eller släkter men är inte universella för alla som delar den kulturen, därför uppmanar författarna Lidman och Hong (2018) beslutsfattare och juridiska myndigheter att diskutera relationen mellan kulturella perceptioner och våld öppet men utan att beteckna våldet som tillhörande specifika kulturer.