Socialtjänsten har i uppgift, utöver rådande mänskliga rättigheter och
socialtjänstlagen, att beakta barnperspektivet och se till att barns röster blir hörda. Socialtjänsten har även i uppgift att tillgodose att barn växer under trygga och goda levnadsförhållanden. Anställda på socialtjänsten måste också erhålla god kompetens och utbildning om hedersrelaterat våld för att socialsekreterare ska kunna kartlägga problem. Socialsekreterare ska även göra rätt bedömningar för att skydda samt motverka att våldsutsatta kommer till mer skada (Länsstyrelsen Östergötland 2010). Nedan presenteras Nooras upplevelser av kontakten med socialtjänsten:
“På ett litet kontor hos socialen mötte pappa, mamma och jag
socialsekreteraren Anna. Pappa och Anna pratade först. Hon vände sällan blicken mot mig och mamma. Mor och jag var som osynliga på detta kontor. Pappa lyckades övertala Anna att jag själv ville gifta mig. Han klappade mig på axlarna och med ett falskt leende berättade han att min kärlekshistoria var så gullig och romantisk. Att han älskade mig så mycket och därför ville han inte gå emot mitt val trots att han själv tyckte att jag var för ung för äktenskapet.” - Noora (Wallin 2019:118)
Vidare uppger Noora:
“När socialsekreteraren Anna ställde sin enda fråga till mig: ‘älskar du din kusin?’ nickade jag tyst. Jag tror det syntes på mig att jag var jätteledsen. Då och då sökte jag ögonkontakt med socialsekreteraren och hoppades att hon skulle förstå och hjälpa mig. Anna hade varit mer noga med att informera oss om möjligheten till toalettbesök än hon hade varit med att studera mitt ärende. Vid andra och sista mötet med socialsekreteraren Anna, pratade hon enbart med min pappa. Vid detta möte fick mina föräldrar äktenskapslicens och jag skulle få gifta mig, trots att jag faktiskt var ett barn.”- Noora (Wallin 2019:120) Utifrån citaten är det tydligt att socialsekreteraren blundat för barnäktenskapet. I fall som dessa där Noora faller i skymundan, blir socialsekreteraren en bidragande faktor till hedersvåldet då hon möjliggjort tvångsäktenskapet. Det här kan ha sin grund i hennes bristande kunskap om ämnet. Socialsekreteraren antas omedvetet vara en förövare, delvis för att hon aktivt inte deltagit i sökandet efter Nooras egna ord och delvis för att hon ordnat äktenskapslicens åt föräldrarna, som möjliggjort det huvudsakliga våldet från början. Wikström och Ghazinour (2010) menar att socialtjänsten har kritiserats för att ha agerat osäkert i ärenden och inte agerat propert i enlighet med lagstiftningen. I Bergman och Olssons (2018) studie framkommer det att det föreligger en delad åsikt om socialtjänstens bristande kunskap inom hedersrelaterat våld och förtryck.
Intervjupersoner i studien uppger att de upplever att det finns betydligt mindre kunskapoch insatser inom området HRV i jämförelse med “vanliga
våldsärenden” (Bergman & Olsson 2018:41). Vissa intervjupersoner uppger till och med att de kunnat blicka tillbaka till gamla ärenden och klart urskilja att det varit en fråga om heder, men att de inte erhöll kunskapen som de besitter idag.
Flera intervjupersoner anser även att deras arbetsgivare borde ha skickat ut sina handläggare på utbildning för att kunna förstå och arbeta med hedersrelaterat våld. Det är tydligt att det är en fråga om okunskap och underliggande rädsla att arbeta med hedersrelaterat våld som har varit bidragande till osäkerhet kring ämnet. I Nooras och socialsekreteraren Annas fall har bristen på kunskap skapat utrymme till det hedersrelaterade våldet.
Flera deltagare anser att avsaknaden av rutiner har inneburit att
riskbedömningsinstrument inte kunnat användas och därmed har anställda avstått från att bruka dem överhuvudtaget (Bergman & Olsson 2018). Andra hävdar att de använt riskbedömningsinstrument men att de varit oense om vilka instrument som ska användas i olika sammanhang. Oenigheten gäller huruvida anställda bör använda Patriark som undersöker hedersvåld, eller Sarah alternativt Freda som undersöker våld i nära relationer. Flera intervjupersoner menar också att det är viktigt att ha ett öppet och neutralt förhållningssätt vid riskbedömningar i hopp om att undvika förhastade slutsatser. Ännu en gång uppenbarar de sig att okunskap försvårar socialsekreterares förmåga att utföra sitt arbete till fullo. En deltagare uttrycker tacksamhet gentemot att ha genomgått
riskbedömningsutbildning i hedersvåld eftersom den medfört kunskap om vilka faktorer hon bör titta efter (Bergman & Olsson 2018). Om socialsekreteraren Anna, i Nooras berättelse, hade erhållit sådan kunskap hade hon kanske kunnat stoppa situationen från att eskalera till det grövre hedersvåldet som senare uppstod. Hade Annas arbetsgivare skickat henne på utbildning om hedersvåld hade hon kanske vetat vad hon skulle ha sökt efter och därmed vetat att hon borde ha tagit diskussionen kring äktenskapet i enskilt rum med Noora. Det är inte givet att våldsutsatta undviker att söka sig till socialtjänsten, utan det är snarare en fråga om rädsla över att inleda den första kontakten, av vad som framkommer i Wallins (2019) återgivna berättelser samt Cinthios (2014) studie.
Alizadeh et al. (2010) visar en graf över vad socialarbetare bör tänka på i samtal med unga hedersvåldsutsatta kvinnor. Vid det första steget i samtal med
våldsutsatta bör socialarbetaren tillhandahålla en flykt för den våldsutsatta genom att säkerställa en trygg miljö där hemligheterna är välbevarade mellan den utsatte och socialarbetaren, samt att miljön möjliggör den utsatte att kommunicera. Redan i början har socialarbetaren som Noora varit i kontakt med misslyckats då hon inte försett Noora med en trygg miljö för att berätta vad som försiggått, därefter skulle en riskbedömning ha gjorts. Även om socialsekreteraren Anna inte samtalade i enskilt rum med Noora så är hon bunden av lagstiftningen och borde därmed inte ha givit ut äktenskapslicens eftersom Noora inte hade fyllt 18 år. Föräldrarnas ansökan om äktenskapscertifikatet för ett omyndigt barn borde i sig ha väckt tillräcklig misstanke från myndigheternas sida. Här borde socialsekreterarens misstankar ha trätt fram och eventuellt en spaning av riskbedömning ha påbörjats. Det antas framstå att Anna brustit i ärendet ur juridisk aspekt samt ur sin position som möjlig beskyddare från våld.
En annan åtgärd som nämns i Alizadeh et al. (2019) studie är vikten av att bevara informationen hemlig. Om Anna hade pratat enskilt med Noora och haft
misstankar att ett tvångsgifte är på gång hade hon troligtvis kunnat neka föräldrarnas ansökan om äktenskapslicens utan att det kommer till föräldrarnas kännedom om hennes och Nooras möte. Avsaknaden av det förhållningssättet i samtal gör sig tydligt även i ett annat fall:
“På socialkontoret berättade jag allt. Jag satt där i flera timmar och tre kvinnor lyssnade på mig och antecknade. Hos socialen var jag trygg, trodde jag. Jag hann inte tänka mer innan dörren öppnades och mina föräldrar dök upp. Jag förstod inte varför socialtanterna var så korkade. De ville överlämna mig till de jag flytt ifrån. Min pappa och mamma skötte sig exemplariskt. De skröt om sina jobb och sina utbildningar som om de var på en arbetsintervju. Medan jag förbannade den dag jag blev deras dotter fick jag kramar och mamma grät och pussade mina händer inför socialen. Jag skickades hem med de. Hemma blev jag utskälld och de hotade med att jag skulle giftas bort som min kusin Farida, ifall jag upprepade mina dumheter och pratade illa om min farfar.”- Diana (Wallin 2019:192)
När Diana vände sig till socialtjänsten förväntade hon sig att de skulle skydda henne från föräldrarna och farfadern. Det hon ansåg vara en trygghet visade sig bedra henne genom att överlåta henne till föräldrarna. Antagligen ansåg de att risken inte var tillräckligt stor för att dra in en extern insats, trots att hon hade berättat om situationen där hennes farfar våldtagit henne och hennes föräldrar försökt hemlighålla och undangömma våldtäkten. I kusinen Faridas fall hade hennes föräldrar gift bort henne för att bevara hemligheten. Dessutom hade Dianas mamma misshandlat henne när hon fått reda på att Diana blivit våldtagen av farfadern. Hela berättelsen i sig själv borde ha varit underlag för
socialsekreterarna att ingripa i Dianas hemsituation och alternativt även undersökt kusinens situation eftersom kusinen inte heller var myndig när hon blev bortgift. I Alizadeh et al. (2019) studie framgår det att riskbedömningen ska göras i hänsyn till hur den utsatte mår och med vilken grad av ångest och oro den utsatte
uppvisar. De förklarar att om socialsekreterarna själva anser att konsekvenserna för den utsatte kommer vara milda, måste de bedöma nivån av den utsattes oro och dess påverkan på den utsattes mentala hälsa. Således handlar det inte om antagandet av konsekvenserna för själva situationen, utan konsekvenserna som medföljer personens ängslan och bekymmer. En annan aspekt som
socialsekreterare bör beakta i sin riskbedömning är vilket våld det är talan om. I Dianas fall är det både våldtäkt och risken för tvångsgifte. Även om det är
otillräckligt för en omplacering så är det en anledning för att kunna implementera någon av de andra ororeducerande åtgärder som nämnts i Alizadeh et al. (2019) studie. Det författarna talar om i studien är nämligen empowerment eller
hemlighetsåtgärder där socialsekreterarna borde ha skickat Diana vidare till en kurator och undanhållit information från föräldrarna för att skydda henne.
Istället valde socialsekreterarna förmedlande åtgärder där de träffade föräldrarna och avslöjade Diana utan att berätta för henne att det är den åtgärden som valdes. Vår uppfattning av valet är att socialsekreterarna utgått från ett snävt perspektiv av frihet. Det som postkoloniala teoretiker kallar för hegemonisk feminism, som De Los Reyes och Mulinari (2012) lyfter fram, antas genomsyra det här valet. De menar att den hegemoniska feminismen möjliggör att vissa kvinnor, av utländsk bakgrund, osynliggörs eller förbises därför att kvinnorna inte anses vara lämpliga för den typ av feminism och frihet som vita kvinnor har tillgång till. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att det görs aktiva val för att undanskymma icke-vita kvinnor, utan snarare att det är antagandet och feltolkningar av kvinnors förtryck som är bunden till kultur (De Los Reyes & Mulinari 2012).
De Los Reyes och Mulinari (2012) påpekar att etniska och sociala schabloner inom socialtjänsten bidrar till hinder för att förstå och motverka vissa former av förtryck, exempelvis att de binder samman våld mot kvinnor till specifika nationaliteter som att det är förväntat och normaliserat att vissa kvinnor ska vara utsatta för våld. I dessa fall samverkar kulturella stereotyper med patriarkala strukturer vilket bibehåller vidare hinder eller förtryck. Även schabloner och antaganden om välutbildade, moderna föräldrar benämns vara en bidragande faktor till att många väljer att misstänkliggöra eller undanskymma offrens berättelser. Det här för att det finns en föreställning om att “modernitet inte hör ihop med kvinnomisshandel” (De Los Reyes & Mulinari 2012:113).
Schablonerna får inte utvecklas till att omfatta anledningar att förringa våldet som drabbar kvinnor och barn. I Dianas berättelse presenterar föräldrarna sig som välvårdade och välutbildade, vilket kan har varit en bidragande faktor till överlämnandet precis som De Los Reyes och Mulinari (2012) nämner. Det framkommer senare i berättelsen att överlämnandet av Diana innebar
konsekvenser för henne såsom självskadebeteende, självmordsförsök, depression, aggressiva beteenden och utåtagerande gentemot sin syster. Med det här vill vi betona poängen som Alizadeh et al. (2019) framför när de nämner att det är viktigare att socialarbetare bedömer desperationen hos den våldsutsatta än att utgå ifrån sina egna antaganden.
Diana vände inte sig till socialtjänsten mer efter den händelsen. Anledning var den bristande tilliten gentemot systemet då Diana vände sig till socialsekreterarna om hjälp men överlämnades tillbaka till individerna hon flydde från. Möjligtvis hade situationen varit annorlunda om socialtjänsten hade omhändertagit och omplacerat henne på ett boende, såsom socialtjänsten gjorde med Breen. När lillasystern Breen återvände till Sverige ensam efter mordet på hennes syster i Kurdistan vände hon sig till svenska myndigheter och erbjöds skyddat boende med anledning av att hon inte kände sig trygg i Sverige. Så här presenteras Breens upplevelser av sin vistelse i det skyddade boendet:
“Det var hemskt för mig när jag hade kommit tillbaka till Sverige. Det blev värre och värre på ön. Jag var så ensam. Jag bara sov och vilade och gjorde ingenting. Hela tiden var jag vaktad och de sa till mig att jag fick ringa till min mamma två gånger i veckan.” - Breen (Swanberg 2002:229)
Av det som presenteras i citatet framgår det att Breen upplever stor ensamhet och rastlöshet i boendet eftersom hon inte hade någon annan sysselsättning förutom att vila och sova. Det framgår även att Breen blivit vaktad av personalen
kontinuerligt och att hon fått tillgång till begränsade samtal. I Wikström och Ghazinours (2010) studie framkommer det att mycket resurser läggs ner för att ordna en god och stark säkerhet inom skyddade boenden när det bland annat gäller alarmsystemen på boendena, säkerhetslåsen och alarm som personalen bär med sig. Individuella bedömningar görs för vilka skyddsbehov utsatta individer behöver och för vilka rutiner som ska inkluderas. Det här görs med hjälp av lokala säkerhetsvakter beroende på hotets omfattning. För att undvika att säkerheten röjs eller att hoten ökar är de utsatta i boenden inte tillåtna att ha kontakt med
närstående från utsidan och är heller inte tillåtna att gå ut utan tillstånd eller vakter (Wikström & Ghazinour 2010). Det upplevde även Breen när hon befann sig i det skyddade boendet. Så här beskriver Breen sina upplevelser gällande sin nya situation:
“En eller två gånger kunde jag få träffa kompisar och gå på bio. Men varje gång som jag skulle lämna ön måste jag ha livvakter med mig. Jag tänkte: Jag sitter i fängelse i Sverige, precis som mina farbröder.” - Breen (Swanberg 2002:228)
Det framgår i båda citaten att Breen hade möjlighet att ringa sin mamma två gånger i veckan och även träffa några vänner, däremot var hennes möjligheter till kontakt med andra begränsade. Policyn i de flesta boenden som Wikström och Ghazinours (2010l) undersökte talar för en stor isolering, vilket framkommer tydligt i citatet från Breen där hon känner sig fångad. Det presenteras i Wikström och Ghazinours (2010) studie att skyddat boende anses vara ambivalent med anledning att det framgick av informanterna som tidigare bott på skyddat boende att det i längden bidrog till fler motgångar och utmaningar att bo isolerat och skyddat. Vissa menade att det fanns större frihet i situationen de befann sig i innan kvinnorna kom till boendet. En del av kvinnorna funderade på att återgå till sina hem där våldet försiggått. En informant menade att, samtidigt som det skyddade boendet hjälpte i stunden, bidrog det till svårigheter som hon inte var förberedd på (ibid.).
Friheten påverkas och begränsas hos kvinnan när hon hamnar i ett skyddat boende där kontakt med utsidan av världen bryts för stunden. Ibland kan den känslan jämföras med, såsom i Breens beskrivning, att sitta i fängelse. I Wikström och Ghazinours (2010) studie berättar en kvinna att hon kände sig väldigt nedstämd i boendet och att om dagarna satt hon bara i sitt rum och grät trots att personalen på boendet var trevliga och försökte lugna ner henne. Hon kände sig som en fånge i ett fängelse, helt isolerad utan möjlighet att kontakta nära och kära på utsidan vilket utlöste nedstämdheten. Att Breen, direkt efter sin hemresa till Sverige, hamnade i isolation på ett skyddat boende efter den trauman hon upplevde i hemlandet innebar en hög emotionell belastning för henne. Trots att hon fick möjlighet att kontakta sin mamma två gånger i veckan, kan ensamheten ha antagits ta över och gett henne tid att reflektera över allt som hänt vilket framkallat nedstämdhet och rastlöshet. En annan person som hade tillgång till skyddat boende är Melissa Delir. Melissas upplevelser av att hamna i ett skyddat boende beskrivs i positivt ljus, till skillnad från Breen:
“Jag klev in i ett stort hus och direkt kände jag en stor lättnad. Här fick jag ett andrum, en paus från kontrollen, hoten, kränkningarna och från det osynliga fängelset. Här bodde tjejer mellan tretton och tjugo år, och att de hade ungefär samma problematik som jag gjorde att jag kände en samhörighet som gjorde hela situationen lättare på något sätt.” (Delir 2009: 21)
Av ovanstående citat framgår det att placeringen på det skyddade boendet varit en lättnad för Melissa där hon kunde gå ifrån hoten och kränkningarna från familjen i hemmet till ett lugnare och tryggare ställe. Att hon befinner sig med andra flickor med liknande livs historier bidrar till att Melissa inte känner sig ensam över att rymma hemifrån på grund av hederskulturen. Hon upplever en känsla av
sammanhang när hon befinner sig på boendet. I Wikström och Ghazinours (2010) studie redogjorde flickorna som deltog i studien för hur viktig inverkan det skyddade boendet hade för deras säkerhet och för deras mående, särskilt gällande deras självförtroende. Författarna hävdar att flickornas självförtroende förbättrats i boendet. Det här kan troligtvis innebära att flickornas dåliga självförtroende
grundar sig i utsattheten som skett i hemmet. Så här kände Melissa när hon precis hade anlänt till boendet:
“Ensamheten och allt jag fick stå ut med tryckte ner mig. Något självförtroende hade jag inte. Jag kunde inte längre se mig själv i spegeln.” (Delir 2009:27) I citatet som presenteras ges en förståelse för hur förtrycket och utsattheten som Melissa utsattes för sänkte hennes självförtroende. Hon upplevde sig samtidigt ensam för att hon inte kunde be om hjälp från vem som helst. Det stärker även förståelsen för hennes lättnad av att äntligen kunna bryta sig loss från våldet i sitt hem och hamna någonstans tryggt, där hon inte känner sig ensam då det finns fler tjejer som varit utsatta för hedersvåld på boendet som hon kan relatera till. I Wikström och Ghazinours (2010) studie framkommer det att alla (nio) skyddade boenden följer en gemensam princip. Principen lyder att boendepersonalen ska arbeta för att bidra till flickornas välmående och att den utvecklas samt hjälpa flickorna att bli självständiga i en lugn och stödjande miljö där flickorna får utrymme att reflektera över sin situation. Flickorna ska även få möjlighet att välja hur de vill gå till väga i framtiden utan något tryck eller hot från boendet. Vikten av att ha en god kontakt till en professionell kan antas ha en stor påverkan på individen. Nedan presenteras Melissas uppfattningar genom andra flickor och hur de upplevt kontakten med professionella socialsekreterare:
“Jag hade både hört om och haft vänner på boenden som inte hade blivit tagna på allvar av sina socialsekreterare. Detta resulterade i att många unga flickor hamnade i dåliga sociala sammanhang, utnyttjades, kom efter i skolan och mådde allt sämre. De ansågs bara vara problembarn som skulle skärpa till sig och själv lösa sina problem. I vissa fall gav socialsekreterarna upp och placerade de på behandlingshem. Först hade de varit inlåsta hemma hela sitt liv, och så gjorde svenska myndigheterna samma sak. Allt tjejerna behövde var en vuxen som brydde sig om de.” (Delir 2009:23)
I Bergman och Olssons (2018) studie framgår det av socialsekreterarna att HRV är ett fenomen som är vanligt förekommande inom socialtjänsten men som inte har hanterats på korrekt sätt med anledning av den bristande kunskapen om HRV. Det har resulterat i att socialsekreterarna i många ärenden överlåtit individerna själva att ta ansvar och ta hand om sin situation, när de bett om hjälp. Den bristande kunskapen om HRV har bidragit till att socialsekreterarna upplevt en osäkerhet i att utföra bra bedömningar och ta rätt beslut vilket kan resultera i att socialsekreterarna förskjuter ansvaret att hjälpa utsatta på grund av osäkerheten. Ansvaret antas förskjutas till individerna själva att hantera ärendet för att