Det förebyggande arbetets förtjänster och brister

”Framförallt så är ju egentligen det stora målet med förebyggande arbete mot hedersförtryck, och allt förebyggande arbete, att det ska finnas på skolan. Alltså inte att det bara är projekt, som man inte vet om de finns nästa år.” (Eva)

Samtliga av våra respondenter som arbetar i skolan tycker om sitt arbete, de uttrycker att det känns meningsfullt, viktigt och att man får mycket tillbaka. Eva berättar att de får mycket positiv feedback från eleverna och att det blir lite utav ett kvitto på elevernas uppskattning och ”godkännande”. Att kunna få ett bra omdöme av eleverna uppskattas, speciellt eftersom det kan vara svårt att få det av bidragsgivare och i vissa fall andra aktörer. Sara, Eva och Sanna beskriver alla hur svårt det kan vara att mäta det förebyggande arbetets effekter, att faktiskt visa att det ger resultat och att det är något som man bör fortsätta att satsa på och

finansiera. Sara berättar att det är väldigt svårt att mäta resultat när det gäller sådana saker som attitydförändring. Hon som arbetar med barnen och

ungdomarna kan se framsteg och stora förändringar, men det blir svårt att redovisa att det faktiskt gör skillnad. Det förebyggande arbetet kan ju visa sig betydelsefullt kanske några år framåt, förklarar Sanna, vilket gör det svårt att uppvisa konkreta resultat nu och därmed också svårt få fortsatta medel till. Med akuta insatser till exempel kan man se mer direkt om det har hjälpt, man kan föra någon typ av statistik på det som man inte kan med det förebyggande arbetet på samma sätt.

”Plus att vi som jobbar på fältet, vår kunskap ökar och vi träffar klienter, vi finns ju med dem. Men de ”däruppe”, de är fasta i de böcker de har läst eller de föreläsningar de lyssnat på. Den här balansen mellan

”golvfolket” och de bakom skrivbordet; politiker och forskare och sådant, den här balansen kan vi inte hitta.” (Nadja)

Respondenterna från Iransk-svenska föreningen tar upp den obalans de upplever finns mellan de, på fältet, och de på en ”högre uppsatt nivå”. I deras mening krävs ett större samarbete dem emellan. Det förebyggande arbetet behöver etableras i de olika berörda ordinarie verksamheterna och inte bara bestå av insatser som

antingen blir kortlivade, eller som bedrivs i projektform, förklarar Eva. Hon anser att det hade varit bra med olika typer av reflektionsgrupper, där man sitter ner och diskuterar de här bitarna. I deras arbetsgrupp arbetar de mycket med det, både de egna reflektionerna och den reflekterande diskussion man ständigt för i gruppen. Det är den som gör att vi kommer framåt i vårt arbete, trots att vi ibland har olika åsikter kring saker och ting, förklarar Nadja. De ser också möjligheter att kunna vidareutveckla och förbättra deras arbete, speciellt eftersom de har den tiden på ett annat sätt än vad kanske överbelastade socialsekreterare i stadsdelarna har,

lagts på att börja engagera och utbilda lärare, eller bara fortsätta arbeta direkt i skolan, men mer utökat. Hon uppfattar det i nuläget som att många lärare inte har inställningen att detta arbete lika gärna skulle kunna genomföras av dem själva. Eva förklarar att det självklart måste finnas pengar till det akuta arbetet, men att det också kostar väldigt mycket. Hade mer resurser lagts på det förebyggande arbetet, vare sig det gäller kriminalitet, missbruk eller hedersproblematik, så hade det förhoppningsvis i längden minskat de akuta kostnaderna och de stora

omkostnaderna, menar hon.

Både Eva och Sara menar att det finns saker att ta med sig och lära sig inför framtiden av det som hänt flera unga människor, nu senast Maria Barin i Landskrona (Sydsvenskan, 2012). Eva menar att även om Maria gjorde alla de saker som är så uppenbara i ett hedersfall, så tog man det ändå inte på allvar. Sara upplevde dessutom att efterspelet kom att cirkulera mycket kring hur

frivilligorganisationer och socialtjänsten agerat eller inte agerat, fokus blev på dem och man tappade helt individen. Hon frågar sig hypotetiskt hur diskussionen istället förts om det hade varit en ”svensk” kvinna som mördats. Eva påtalar att kunskapen måste bli bättre, trots att det redan förekommit så mycket utbildning. Dels i skolan, att lärarna faktiskt tar problematiken på allvar, men också att socialtjänsten och polisen tar det mer på allvar. Alla måste veta hur man ska handla i de här fallen.

”Det är ett stort problem, och det är ju ett mörkertal som inte är av denna värld. Det ska inte behöva hända fler mord, det ska inte behöva hända att flickor blir puttade från balkonger och det ska inte behöva hända att killar får leva med en fru resten av sitt liv, fast man är homosexuell.” (Eva)

Kajsa ser att det viktigaste påverkansarbetet kan göras i skolan på exempelvis föräldramöten, eller i föreningar. De ideella krafterna är otroliga när det gäller förebyggande arbete, säger hon, men de skriker sig nästan hesa av att de behöver resurser och medialt utrymme. Hon har också en egen tankegångom att man, generellt sett, är väldigt bra på de akuta utredningarna och insatserna, men att det som tenderar att falla bort lite är arbetet före och efter. Hon förklarar att innan någon börjar berätta om sin situation, eller något uppdagas, har det oftast pågått en längre tid dessförinnan. Man har levt med rykten, oro, ångest eller liknande ett tag innan det börjar hända saker. Sedan efteråt, om man har blivit placerad eller flyttat till en annan stad eller liknande, ja, vad händer då, frågar sig Kajsa. Då står man själv. Det är inte alltid lätt, vilket gör att man kanske flyttar tillbaka. Efter ett tag blir det ohållbart igen och då flyttar man eller blir placerad på nytt. För de här unga människorna finns det oftast bara två val, menar Kajsa, antingen bryta helt eller acceptera läget. Detta förklarar hon är vad hon hör att folk generellt säger om situationen. Slutligen konstaterar hon att det finns mycket att göra. Det är ingen struktur som kommer förändra sig i det första taget, säger hon, felaktigheter i bemötande kommer fortfarande ske när det gäller ungdomar och föräldrar. Men alla kan ändå göra sin del, och för Kajsas del känner hon att det är värt det. Simon anser att det är oerhört viktigt att fortsätta arbeta på den teoretiska sidan, med forskning och liknande, tillsammans med den operativa sidan, hand i hand hela tiden. Det långsiktiga tänket måste också genomsyra hur och vad det innebär att arbeta förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck, både inom

kommuner och frivilliga organisationer, menar han. Självklart är det viktigt att se att den här situationen, eller konflikten, blir mindre och mindre varje år.

Ungdomar och barn väntar på, kanske inte en lösning, men de behöver resurser, de behöver information och de behöver kontakter. Simon är mycket positiv till det förebyggande arbete som bedrivs i Sverige i denna fråga. Även om man kan kritisera mycket, så är det också mycket på gång, menar han. Problemet kan vara att de förebyggande satsningarna kanske missas att belysas i media till exempel. Han tar även upp att när projektet startade i Norrköping utmynnade det i en tanke om att detta arbete ska finnas i socialtjänstens, polisens och skolans ordinarie verksamhet. Det är det som är målet.

”Det finns positivt förebyggande arbete som försöker hitta konkreta lösningar, eller i alla fall erbjuda hjälp och resurser, till alla barn och ungdomar.” (Simon)

Darvishpour m fl (2010) fastställer i sin studie att kunskapen om

hedersproblematik i skolan idag är bristfällig, särskilt den praktiska tillämpningen av jämställdhetsarbete för eleverna. Både Elektra och Lustitia håller föreläsningar för personal om önskan från skolan finns, men vår uppfattning utifrån vårt

intervjumaterial är att det inte är något kontinuerligt, utan snarare något som händer vid enstaka tillfällen. Eva berättar att en del av deras arbete i skolan är att visa var eleverna kan vända sig och vara ”en hjälpande hand” i processen att kunna vända sig till övrig skolpersonal utan rädsla. Som hon säger finns det idag bland många lärare en slags inställning att någon ”utifrån” ska ta hand om biten att informera eleverna i denna fråga, att det på något sätt står utanför lärarnas schema. Långsiktigt borde det i själva verket vara en del av undervisningen som lärarna håller i, så att det på så sätt blir en obligatorisk del i alla skolor och klasser. Alternativet att informationen kommer ”utifrån”, genom exempelvis våra respondenter och deras projekt, till skolor är fortfarande en möjlighet. Men då måste det vara regelbundet, i alla årsklasser och skolor. Nu verkar det snarare som att majoriteten av skolorna endast tar del av det max ett fåtal terminer. Detta är naturligtvis också en ekonomisk fråga.

Vissa av respondenterna menar, som vi tidigare har nämnt, hur svårt det kan vara att mäta det förebyggande arbetets effekter och att redovisa resultat för

bidragsgivarna, då det handlar om kunskap och attitydförändringar hos eleverna. De menar att det ger resultat och ännu tydligare sådana på sikt, kanske några år framåt, och att det är något som bör fortsättas att avsätta resurser till. Kanske behövs det fler utvärderingar av de insatser som har gjorts, för att bidragsgivarna ska anse det vara relevant att fortsätta arbetet på skolorna. Då skulle man också kunna upptäcka om det behövs ytterligare insatser, än de som redan finns, i det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Att arbeta främst med attitydförändringar, utifrån mänskliga rättigheter och Barnkonventionen, bidrar definitivt till stor del för att det ska ske en förändring, men frågan är om det är tillräckligt för att komma åt denna specifika problematik? Å andra sidan är det kanske precis det som behövs, om än i större omfattning. Om vi utbildar barn i de tidiga skolåren om allas lika rättigheter och värde, samt att detta genomsyrar allt i kursplanen och inte bara är kortare inslag i undervisningen, då menar vi att attityder och inställningar även kommer att förändras på sikt.

Ungdomsstyrelsen (2009) menar att forskningen bland annat behöver

kompletteras med analyser som uppmärksammar situationen för unga människor med olika funktionshinder och för homo-, bi- och transsexuella i relation till denna fråga. Många HBTQ-personer är speciellt utsatta då en annan sexuell

läggning än heterosexualitet, bland vissa grupper, är en skam för familjen. Det finns insatser idag som riktar sig till dessa individer, men samtidigt behövs mer forskning och praktiskt kunskap kring denna problematik (Darvishpour m fl, 2010). Detta ser vi också kan bidra till att förbättra värdegrundsarbete som redan bedrivs.

Dessutom poängterar vi återigen hur viktigt det är att alla barn och ungdomar vet var man kan vända sig för att prata med någon och för att få hjälp. Detta anser vi borde gälla alla i familjen;vetskapen om vilken hjälp man kan få och var man kan hitta den. I samhällsgrupper och familjer där kollektivet straffar en individ, finns mer än en förövare och mer än en utsatt. Att bli pressad till att hota, förtrycka, straffa eller till och med mörda för att familjen ska få sin heder tillbaka, eller minska sin skam, gör en person utsatt av samma system som de är förövare i. För att komma ”till bukt” med denna ”hedersproblematik” så måste dessa mönster brytas. Behöver man angripa ”hedersproblematiken” mer specifikt? Eller handlar det istället om en fungerande samverkan och samsyn mellan flera olika aktörer som arbetar på olika sätt? Vi anser att arbetet endast kan gynnas av att man fungerar som en samlad resurs. Vår uppfattning är dock att det är få skolor och skolpersonal som har kunskap om ”hedersproblematik” och som arbetar specifikt med den. Vi menar även att det kan vara svårt att upptäcka problematiken om den grundläggande kunskapen inte finns. Det är svårt att säga hur många skolor som verkligen lyfter problematiken i handlingsplaner, projekt och det dagliga arbetet och vi ämnar inte gå närmare in på detta. Jämställdhet, mänskliga rättigheter, integrationsarbete och så vidare tangerar till problemet men att en skola tar upp dessa frågor garanterar inte att problematiken kring hedersrelaterat våld och förtryck åtgärdas.

Som Darvishpour m fl (2010) konstaterar når skolan alla barn och ungdomar men också föräldrar, just därför är det en viktig mötesplats för att kunna arbeta med förebyggande värdegrundsarbete beträffande jämställdhet och åtgärdande arbete med hedersrelaterat förtryck. Hos respondenterna finns viljan av att nå fler, föräldrar, skolor, myndigheter och organisationer. Respondenterna vet av

erfarenhet att det hade gjort skillnad till det bättre. Det som fattas är resurser. Det behövs bidrag och arbetskraft för att hålla igång olika projekt. Våra respondenter på Lustitia och Elektra har särskilda kunskaper om hedersrelaterat våld och förtryck och har på olika sätt utbildat sig inom det. Det är viktigast att lägga fokus på att utbilda barn och ungdomar men samtidigt bör man göra allt man kan för att nå föräldrarna.