Vår övergripande frågeställning var hur våra respondenter arbetar förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det vi har fått fram genom vår studie är att våra utvalda föreningar och verksamheter, i sitt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, utgår från informationsarbete i form av upplysning och utbildning i de mänskliga rättigheterna, Barnkonventionen samt jämställdhets- och
demokratiprinciper. Det är det de betonar är kärnan i det förebyggande arbetet i denna fråga. Vi visste redan i valet av vilka respondenter vi kontaktade att det rörde sig om olika typer av verksamheter, projekt och föreningar. Därav hade vi en förförståelse att det skulle innebära att de hade olika arbetsuppgifter även om de ändå arbetade för samma sak. Det har också under arbetets gång synliggjorts
både likheter och skillnader respondenterna emellan, vad gäller arbetssätt och ingångspunkter.
Den största grundstommen i det alla respondenter arbetar med är
informationsarbete, på olika sätt. Informationen går ut på att upplysa och utbilda barn och ungdomar, men också de yrkesverksamma som möter barn och
ungdomar i sina respektive verksamheter. Vi har sett att upplysningen sker i form av skolverksamhet, i direktkontakt med elever genom föreläsningar och
gruppsamtal, men också i form av utbildning för ungdomar som själva vill engagera sig. Huvudsyftet är att stärka individer i sig själva och att arbeta med attitydförändring för att öka acceptans och tolerans. Det är också viktigt att öka kunskapen kring vilken hjälp man kan få och var den hjälpen finns.
Informationsarbetet innefattar också att föreläsa för andra aktörer, i både
utbildnings- och samverkanssyfte. Vi har förstått att samverkan är en central del i det förebyggande arbetet, utifrån vad våra respondenter har berättat. Det finns en gemensam önskan om att samverkan, aktörer emellan, ska utvecklas ännu mer, så att man ska kunna vara en enad resurs. Vi har kunnat se att upplysning och de andra delarna av det förebyggande arbetet är genomsyrade av ett
rättighetsperspektiv samt ett starkt fokus på individen. Detta finner vi centralt i alla våra respondenters berättelser, att arbetet alltid bör utgå från individen och dennes eget perspektiv och behov. Aspekter såsom bemötande och likabehandling är högst väsentliga i arbetet. I våra intervjuer har det behandlats hur det
förebyggande arbetetpå olika sätt kan utvecklas ännu mer och till det bättre, som respondenterna ser det. Här tar man upp vikten av resurser för att kunna fortsätta arbeta, svårigheter att mäta resultat samt att detta arbete ska bli en naturlig del i olika ordinarie verksamheter – därav också vikten av ökad samverkan.
Utifrån vårt material har vi också kunnat utröna skillnader i arbetssätt, metoder och infallsvinklar. Vi har sett hur en verksamhet, i sin skolverksamhet, genom teoretiska bilder tar upp vad de ser är kärnan i ”hedersproblematiken”. En annan verksamhet väljer i sin skolverksamhet istället inte att gå in specifikt på vad hedersrelaterat våld och förtryck är, åtminstone inte som en utgångspunkt. Vi tror, som vi också har betonat i vår analys, att man utifrån hur man väljer att arbeta förebyggande delvis visar var man tycker att problematiken kan finnas eller skapas. Huruvida vårt resonemang stämmer är tvetydigt, å ena sidan är det ingen av våra respondenter som ”pekar ut” kärnan i problemet eller använder sig av endimensionella förklaringar. Tvärtom tar de flesta avstånd från sådana
diskussioner för att de inte tycker att det är relevant för att kunna arbeta konkret. Detta anser vi är bra för att man på så sätt inte låter sig fastna i teoretiska
diskussioner utan att man utgår från den enskilde individen. Ett sådant individinriktat arbete tycker vi är ytterst väsentligt i allt socialt arbete.
Samtidigt kan vi ändå se vissa ställningstaganden i respondenternas berättelser och tillvägagångssätt. Vi har med hjälp utav våra teoretiska förklaringsmodeller kunnat analysera de särdrag som respondenterna ändå menar finns och därför skiljer hedersrelaterat våld och förtryck från annat våld och förtryck. Vi upplever att det här finns en viss balansgång i att uppmärksamma särdrag utan att särskilja människor. När det handlar om sociala problem i stort tror vi att det här är vanligt förekommande. I en rädsla att stigmatisera grupper eller individer så
uppmärksammar man inte specifik problematik. Samtidigt är det, genom att inte alls ”peka ut” särdrag eller skillnader, en risk att man negligerar eller rent av
diskriminerar människor. I vår mening är det oundvikligt att inte ta någon form av ställning, men frågan är hur relevant det är i just det förebyggande arbetet. Vi har full förståelse för att det här är ett socialt problem som i mycket är en moralisk fråga och således kan vara komplex att resonera kring.
Under studiens gång så har vi uppmärksammat olika eventuella
forskningsområden, bland annat ser vi att det behövs forskning kring den
specifika kollektiva problematik och hotbild som ofta omgärdar våld och förtryck i hederns namn. Är den svenska lagstiftningen otillräcklig i detta avseende? Eller handlar det om att man tar för stor hänsyn till det ”problematiska kollektivet” och istället i ärendebehandlingen ska bortse från kollektivet? Samtliga respondenter har belyst just den kollektiva problematiken och svårigheterna i att bemöta och därför också behandla ärenden där kollektiv kontroll eller bestraffning ingår. Man diskuterar även hur man som en effekt av den kollektiva aspekten bör behandla ”hedersärenden” annorlunda än andra ärenden. Vad innebär det, hur exakt bör eller ska man behandla dessa ärenden? Vi kan inte besvara denna fråga, men ser ett oerhört behov av att de som arbetar med detta har kunskap om det.
Precis som Darvishpour m fl (2010) tar upp i sin forskning, anser även vi att det behövs mer forskning som belyser hur skolan ska tackla hedersproblematiken, framförallt vad gäller skolpersonalens kunskap om den. Som de konstaterar krävs, för att skolan ska kunna närma sig skillnader i synen på till exempel
barnuppfostran, att man utformar ett förebyggande värdegrundsarbete som både personalen på skolan och föräldrar deltar i (a a). Författarna betonar att skolor med mångkulturella elever och föräldrar bör ha en mer interkulturell och inkluderande miljö (a a). Vi menar att detta är viktigt men ser också att det ska gälla i alla skolor, oavsett vilken härkomst elever och föräldrar har. Väljer man bara ut vissa skolor så gör man en särskiljning och har en uppfattning om vilka grupper, kulturer eller länder som ”hedersproblematiken” berör mest. Som vi tidigare har betonat ser vi att det är oerhört viktigt att man når och kan bygga upp ett samarbete med föräldrarna, i större grad än vad som redan finns.