Likabehandling

Simon berättar att det från Rädda Barnens sida är viktigt att kunskapen om Barnkonventionen och barnens rättigheter är tillgänglig för alla. Även de barn som kanske inte är i, eller kommer hamna i, den här problematiken. Det handlar om att utveckla en slags empati, menar han, där alla känner att man kan hjälpa varandra på olika sätt. Rädda Barnens projekt syftar just till att organisera

mötesplatser, där tanken är att alla kan känna sig delaktiga på en gemensam nivå, med lika tillgång till information och kunskap.

Inom Iransk-svenska föreningen reflekterar man mycket kring hur man kan arbeta förebyggande med acceptans i skolan, för att motverka rasism, homofobi och

diskriminering. Sanna förklarar att de använder sig själva som redskap, på det sättet att de visar att de accepterar alla, oavsett var man kommer ifrån. Ingen är olik den andra på det sättet, utan de ser alla som individer. Eva resonerar vidare att många har en förmåga att skilja på människor och människor genom att göra ett uppdelande av ”vi och dem” och säga att ”det här problemet tillhör inte oss”. Därför, menar hon, är det så viktigt att man tydligt visar att man tar avstånd från detta i hur man arbetar och hur man faktiskt ser på människor. Barnen ska inte bara se det, utan känna att det är så. Båda konstaterar att vi alla har fördomar, det är inget konstigt, men det är vad man gör med dem som blir viktigt. Att man inte handlar utan att reflektera, menar Sanna, det kommer som en reflex för henne. Eva berättar att det handlar om att så frön i arbetet med barnen, så att de själva kan börja tänka lite kritiskt kring saker samt reflektera och ifrågasätta

”sanningar”.

”Men fördomarna kommer vi ju aldrig bli av med, men man kan ju jobba med dem och vara medvetna om dem. Och det är ju samma sak för barnen, vi kan ju inte ändra deras åsikter. Alltså vi säger ju inte så; så här och så här ska ni tycka. Men vi ger olika perspektiv och sen börjar de själva reflektera” (Eva)

Kajsa menar att det är viktigt att man har många glasögon på sig. Att använda kultur som enda förklaring är ett säkert kort att dra för att distansera sig, förklarar hon. Istället skapar man ”vi och dem”-kategorier där man anser att en problematik inte tillhör ”oss” utan ”er”. Hon frågar sig vad som händer om ditt barn till

exempel träffar en kille/tjej som lever med den här problematiken och du då ”drabbas” av det, för att de inte får träffas? Blir det inte mer ett ”vi” då? Hon exemplifierar en utredning på ett barn som är utsatt för ”heder” och som kanske börjar dra tillbaka sin berättelse för att det blivit jobbigare hemma, eftersom socialtjänsten pratat med ens föräldrar. Hon ställer sig frågan om man då lägger ner utredningen, vilket man tekniskt sett kanske måste på grund av att man inte har något att gå på. Men gör man en bedömning att släppa det där? Kajsa frågar sig också hypotetiskt om man hade gjort samma bedömning om det varit ett ”svenskt” barn? Hon betonar att det är just därför som likabehandling i ärenden ska tillgodoses, konventionen är till svensk lag vilket är viktigt att tänka på. Samtidigt ser hon dubbelheten i det, om man skiljer på typen av våld men ändå kräver samma behandling, det är hon medveten om.

”Alltså det krävs av de att de ska göra så, en familj är inte bara förövare utan de sitter också i kläm. Man glömmer det perspektivet också när man jobbar med frågan i sig. Eller syskonen, vad händer med syskonen om ens syster eller bror blir placerad? Hur mår det barnet, som är kvar i

familjen? Att man... Släpper taget liksom. För då har man fixat

situationen, medan det kanske står två syskon till på tur. Har man gjort en egentlig förändring då?” (Kajsa)

Sara tror, precis som Kajsa och Iransk-svenska föreningen, att det är farligt att hamna i termer av ”vi och dem” och precis som dem att man måste arbeta med sina egna fördomar. Det är också något som hon och ungdomarna hon utbildar pratar om, att man fortfarande kan känna att man har fördomar att arbeta med. Hon menar vidare att varje individ är expert på sitt liv och har en egen upplevelse av vad som hänt en, det måste man respektera och inte ifrågasätta. Det får inte förekomma någon form av vetenskaplig teori kring ”så här lever alla muslimer”

till exempel. Hon säger att problemet blir när man vill ha någon typ av

”checklista” för att kunna arbeta med detta på till exempel socialtjänsten, något sådant finns inte och går inte att tillämpa.

”Det är typ som om man skulle sätta diagnos på fibromyalgi eller någon sådan sjukdom. Jag kan inte säga det. Jag kan inte säga men om kjolen är under knäna så är hon hedersförtryckt, men är det typ 2 cm över knäna så är hon inte det. Det är inte det som avgör. Bara för att hon har slöja så är hon inte förtryckt.” (Sara)

Hon tar också upp ett exempel att om en ”Lisa Andersson” kommer från en riktigt sträng familj, som har varit så hela hennes liv, säger man då; det är din familj, det är din kultur och tradition? Det gör man inte, menar hon, så varför ska man göra en skillnad här? Det är Barnkonventionen och lagen som bestämmer, säger hon.

”Jag vet inte ens om det är positiv särbehandling, det är bara rent av, ja, jag vet inte, tjänstefel. Så självklart ska man ta hänsyn till vissa saker och på vilket sätt man går tillväga och så, men man får absolut inte tappa individen.” (Sara)

Genom att sudda bort gränserna menar hon att man ser individen och tänker på vad det får för konsekvenser för den, istället för att tänka att det är ”dem” som gör det eller ”dem” vi ska behandla eller ”rätta till”. Hon påpekar att religion är en del av samhället, men att det finns tolkningsfrågor i allting. Det finns ju tendenser, säger hon, men att bara tänka att det har med islam att göra, gör mer skada än nytta. Då har man ju undermedvetet redan bestämt sig, menar hon. Det förstärker fördomarna och hon ser hur folk lider av det.

Darvishpour m fl (2010) beskriver bland annat i sin rapport att det behövs

forskning om hur skolorna ska kunna tackla problemen med ”hedersproblematik” i skolan. Detta för att kunna formulera välfungerande likabehandlingsplaner, som inte bara genererar ”dokumentorienterat” arbete, utan som istället underlättar det faktiska värdegrundsarbetet med elever och föräldrar (a a). Enligt

Diskrimineringslagen (2008:567) är det ett krav att alla skolor ska ha en likabehandlingsplan. En likabehandlingsplan syftar till att främja barns lika rättigheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder och att förebygga och förhindra trakasserier och annan kränkande behandling (a a).

Det förebyggande arbete som våra respondenter utför i skolan handlar mycket om att motverka diskriminering och kränkande behandling som bland annat grundar sig i stereotyper och fördomar. Som Eva tagit upp tenderar man annars att kategorisera människor i redan färdiga fack. Vad alla respondenter i detta

avseende tagit upp som viktigt är att acceptera alla människors, framförallt barns, lika rättigheter, oavsett var man kommer ifrån. Båda Kajsa och Sara tar upp exempel på hur likabehandling inte efterföljs, ofta som resultat av ett ”vi och dem”-resonemang, där en enskild grupp tilldelas en problematik som deras. Detta betyder också att det blir deras och ingen annans problematik att ”ta itu med”. Människor börjar behandlas i termer av svensk och icke-svensk, vilket riskerar att resultera i negativ särbehandling.

Ur ett intersektionellt perspektiv ställer man sig kritisk till att förhålla sig till en kulturell mall istället för att utgå ifrån den konkreta situation som en utsatt person själv beskriver. Detta är en förenkling av verkligheten som riskerar att öka rasism, utanförskap och diskriminering (de los Reyes, 2003). Man tenderar att distansera sig från problematiken och skapa olika förutfattade föreställningar om ”den andre”. Att inte kunna se de maktstrukturer som skapar individers utsatthet menar de los Reyes leder till att grupper, familjer och individer stigmatiseras. En

kulturalisering av våldsbrott placerar systematiskt offer och förövare födda i Sverige i en annan kategori, än offer och förövare med invandrarbakgrund (a a). Utgår man ifrån principen om att alla ska behandlas lika ser vi att det blir svårt att uppnå, om man redan på förhand gjort en uppdelning av människor baserad på kulturella ”aspekter”. Detta, menar vi, kommer att avspeglas i hur man bemöter både individen och situationen. Kajsa belyser just hur det kan bli en dubbelhet i att man ska beakta principen om likabehandling samtidigt som man skiljer på olika typer av våld. Vi ställer oss också frågan om och hur man kan behandla alla ärenden lika, om det finns olika individuella aspekter och faktorer att ta hänsyn till. Socialstyrelsen (2010) tar upp att det behövs en ökad interkulturell kompetens inom det sociala arbetet, som syftar till att öka förmågan att identifiera och

analysera sociala problem i ett alltmer pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Vad vi anser viktigt när man talar om så kallad interkulturell kunskap är att ambitionen bör vara att skapa ömsesidig respekt och förståelse för varandra, utan att fokusera på kulturskillnader eller problem med att umgås över kulturgränser. Frågan om vad kultur är och hur det skapas är komplex och kan tolkas på många olika sätt. Vi anser att kultur är något dynamiskt som konstrueras och utvecklas i sin speciella kontext, men också i samspelet med andra i vår sociala omgivning. Utifrån konstaterandet att kultur är något föränderligt blir också synen på våld och förtryck i hederns namn mycket komplext, då varken de som utövar våldet och förtrycket, eller de som drabbas, utgör några enhetliga grupper. Att endast hänvisa konflikter och problem till att ”det har att göra med kultur” är i vår mening både slarvigt och felaktigt. Det skapar en tendens av att ”vi” generaliserar ”dem” som en gemensam grupp, med gemensamma kännetecken. Det behövs en större exakthet än vad kulturbegreppet erbjuder för att kunna förklara vad som sker. Det är således viktigt att det görs noggranna och individuella riskbedömningar i dessa ärenden, speciellt då det i vissa fall helt kan saknas stöd från familj och släkt. Våra respondenter tar också upp vikten av att man utgår från vad individen själv utrycker kring sitt eventuella behov av stöd och hjälp. Med större kunskap om våldet och förtryckets olika uttryck ser vi att socialtjänsten på ett bättre sätt kan identifiera, hantera och se till individens behov i dessa ärenden, oavsett kön, klass, etnicitet och sexualitet.

Vi tror att en medvetenhet om olika kulturer kan vara av stor betydelse inom det sociala arbetet, om man också aktivt reflekterar över kulturbegreppet i sig och även den egna kulturen man bär med sig i möten med klienter. Det är också viktigt, menar vi, att man tar avstånd från det som kallas kulturalisering, det vill säga att förståelsen av våld och förtryck i heders namn endast reduceras till kultur som förklaring och i vissa fall även legitimering av olika handlingar (Gruber, 2007; de los Reyes, 2003). Vi anser också att det är av yttersta vikt att frågan om likabehandling och eventuell ”positiv” särbehandling på grund av kulturella eller religiösa aspekter reds ut, för att socialarbetare ska kunna utföra sitt arbete på ett rättssäkert och etiskt korrekt sätt. Socialtjänstens arbete och åtgärder ska bidra till

att förebygga problem, inte öka konflikter inom familjer. Frågan är mycket komplicerad och vi har inte något slutgiltigt svar på den. Men vad vi anser är att alla människor är lika värda och att vi ska bemöta varandra likvärdigt, men att det kanske inte nödvändigtvis behöver betyda att vi ska bemöta varandra likadant. I arbetet med våld och förtryck i hederns namn, som i allt annat socialt arbete, bör man också kunna acceptera varandras olikheter samt sträva efter en större lyhördhet och förståelse för varandra.