Marthaförbundets insatser för den minoritetsnationalistiska mobiliseringen
Föreningen Martha bildades år 1899 med folkbildning och skapandet av ett nationellt medvetande som huvuduppdrag. Anne Ollila betraktar grundandet av förbundet som en reaktion på februarimanifestet och de förryskningsåtgärder som detta föranledde. Det ursprungliga 52 namnförslaget, ‘Bildning i hemmen’ övergavs till förmån för ‘Martha’, eftersom de ryska myndigheterna var mera benägna att godkänna religiösa organisationer än politiska och nationalistiska dylika. Under namnet ‘Martha’ förändrades föreningens raison d’être, den nationella identiteten tonades ner och istället arbetade man med att förmedla hushållsupplysning till kvinnor.
Med tanke på att kvinnor förmedlade kunskapstraditioner i hemmen framstod de som en rimlig huvudmålgrupp — via kvinnorna strävade man efter att nå ut till bredare demografiska skikt. 53 Ollila hävdar att martharörelsens ursprungliga folkbildningstanke egentligen aldrig övergavs, oaktat att verksamheten alltmer kom att rikta in sig på förmedlandet av praktiska kunskaper, såsom huslig ekonomi, handarbete, samt boskaps- och hönsskötsel. Denna kursändring motiverades med att allmogen behövde ha vissa ekonomiska grundförutsättningar för att alls vara mottaglig för social fostran, menar Ollila. Rörelsens folkuppfostrande anspråk uppfylldes genom att man vid sidan av denna praktiska kunskapsförmedling berörde frågor om patriotism, religiositet, nykterhet, kvinnliga rättigheter och skyldigheter, samt samhällsfrågor i största allmänhet. 54
Inbördeskriget som skapelseberättelse för det vita Finland
Under vårvinter 1918 spreds den ryska revolutionen till Finland och den nyligen självständiga republiken skakades av ett brutalt och uppslitande inbördeskrig, vars efterverkningar präglade den samhälleliga diskursen under mellankrigstiden. Inbördeskriget, som kan betraktas som en perifer utpost av världskriget, utkämpades mellan vita (borgerliga) och röda (kommunistiska) medborgargarden, som backades upp av Tyskland respektive Ryssland. De vita utgick segrande ur 55 kriget i maj 1918, och skulle hädanefter att referera till 1918 års händelser som ‘frihetskriget’. 56 Som en effekt av inbördeskriget tilltog den redan pågående polariseringen — de båda stridande parterna hade gjort sig skyldiga till omfattande utrensningar av fienden, och de överlevande var allvarligt traumatiserade av krigsupplevelserna. Krigets slutskede präglades av den ‘vita terrorn’, i vilken över 7000 röda arkebuserades — i interneringslägren dog över 11 000 röda av svält och
Ollila, 1990, s. 333—334.
52
Ibid., s. 334.
53
Ibid.
54
Engman, 2016, s. 342.
55
Ahlbäck, 2014, s. 28 och 40.
56
sjukdomar. Ahlbäck menar att de vitas strävanden efter att ställa röda krigsförbrytare inför rätta, samtidigt som de egna övergreppen tystades ner, spädde på bitterheten hos den förlorande sidan.
Misstron var förvisso ömsesidig, de vita var i sin tur illa berörda av att arbetarklassens svek mot nationen. Inbördeskrigets klasskonflikt raserade idealbilden av den flitiga och blygsamma finländska arbetaren, som hade florerat under 1800-talet och 1900-talets början. Roselius et. al. 57 betraktar den tystnadskultur som under mellankrigstiden skulle omgärda krigshändelserna som en praktisk nödvändighet: “I efterkrigstidens Finland var tigandet en nationell självförsvarsreaktion, ett kristillstånd som var absolut nödvändigt för framtida nationell enhet.” 58
Martharörelsens förankring i det vita Finland
Trots martharörelsens uttalade politiska obundenhet sympatiserade man med de vita, som man betraktade som civilisationsbevarande patrioter. Laglighet och ordning var viktiga värden för det vita Finlands självförståelse, således ställde man sig bakom rättsstaten. Ollila påpekar att den 59 sociala disciplinering martharörelsen utövade under mellankrigstiden bör förstås som en reaktion på det polariserade samhällsklimat inbördeskriget hade förorsakat. Martharörelsen skulle i inbördeskrigets efterföljd initiera en rad folkbildningskampanjer, i vilka vikten av fosterländskhet, laglighet och ordning betonades–– idégods som förknippades med det vita Finland. Med hjälp av denna undervisningsverksamhet strävade man efter att ena den splittrade nationen — förhoppningarna ställdes till kvinnors förmåga att främja fred. Enligt Ollila strävade 60 mellankrigstidens finländska martharörelse efter att bevara den rådande samhällsordningen, och man tog därmed avstånd från de politiska rörelser som hotade status quo. Man avvisade således 61 extremism på både höger- och vänsterkanten, men såsom Ollila påpekar var motståndet till vänsterradikaler mer utpräglat. Martharörelsen tog alltså avstamp i en vit, borgerlig diskurs och de 62 reformer rörelsen eftertraktade skulle ske inom ramarna för den existerande samhällsordningen. 63 På ett likartat sätt utpekar Henrik Meinander marthorna — tillsammans med Lotta Svärdsorganisationen, som här kommer att förbises — som en stöttepelare för det borgerliga civilsamhället under finländsk mellankrigstid. 64
Ibid., s. 45.
57
Roselius, Silvennoinen & Tikka, 2018, s. 80.
58
Ollila, 1990, s. 348––349.
59
Ibid., s. 349—350.
60
Ibid., s. 352.
61
Ibid., s. 352—353.
62
Ibid., s. 353.
63
Meinander, 2016, s. 89.
64
Martharörelsen –– ett feministiskt projekt? Idealbilder av genusordningen
Under Ålands Marthadistriktsförbunds ordförandemöte i november 1935, varnade talarinnan fru Holmberg för “...att den kris som föregåtts av att kvinnorna hunnit ut i arbetsmarknaden hotade att bli även vår civilisationskris.” Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden uppfattades alltså som något 65 problematiskt, ett nödvändigt ont att förhålla sig till. Å andra sidan betonar Ollila att den finländska martharörelsen uppmuntrade sina medlemmar att genomgå någon slags yrkesutbildning för att mildra hemmafruns ekonomiska utsatthet. I praktiken engagerade sig även karriärkvinnor — lärarinnor i synnerhet — i rörelsen; ställningstagandet emot kvinnligt förvärvsarbete var alltså långt ifrån kategoriskt.66Istället försökte man lära sina medlemmar att kombinera förvärvsarbetet med ett harmoniskt hemliv, genom sträng rationalisering, planering och självuppfostran. Martharörelsen företrädde ett könskomplementärt synsätt, enligt vilket män och kvinnor förstods som essentiellt olika, varför både manliga och kvinnliga egenskaper var oumbärliga för samhällsprojektet.
Martharörelsens feministiska gärning under 1930-talet kan således förstås som en strävan efter att uppvärdera det traditionellt kvinnliga, utan att därmed omförhandla den rådande könsmaktsordningen — det rörde sig alltså om särartsfeminism. Martharörelsen erbjöd sina medlemmar den plattform utanför hemmen de tidigare saknat och kan därför med fog uppfattas som politisk till sin karaktär. Åberopandet av opolitiskhet var emellertid ett återkommande tema hos såväl Ålands Marthadistriktsförbund som Finlands svenska Marthaförbund, en diskussion jag kommer att få anledning att lyfta längre fram.
Kvinnans ställning under finländskt 1930-tal
Anders Ahlbäck har analyserat införandet av allmän värnplikt i Finland och de nationalistiska och imperialistiska stämningar denna process medförde, och identifierar även ett alltmer dikotomt förhållningssätt till kön. Enligt denna moderna genusordning betonades könens inbördes likheter.
Således uppfattades samtliga kvinnor som svaga och i behov av beskydd, emedan alla män utmålades som krigiska och beskyddande. Ahlbäck menar att denna moderna dikotoma 67 genusuppfattning fick genomslag även i länder utan formell värnplikt — varför vi kan anta att 68 detta även gällde för Åland, där värnplikten lyste med sin frånvaro. Den undersökta perioden präglades av slitningar mellan jordbrukarsamhällets och industrisamhällets genusordningar — kraven om könsöverskridande samarbete kontrasterades mot modernitetens mer stratifierade
ÅLa; Ålands Marthadistrikt; Ca 1; Ordförande- och styrelsefunktionärsprotokoll 1935, 1938; Protokoll fört vid
65
Ålands Marthadistriktsförbunds s.k. ordförande möte i Mariehamn 15.11 1935.
Ollila, 1990, s. 344.
66
Ahlbäck, 2014, s. 7—8.
67
Ibid., s. 8.
68
genuslogik. Under 1920-talet kom de enskilda hushållen att politiseras och det arbete som kvinnan utförde inom hemmen började betraktas som alltmer samhällsbärande. Detta kan relateras till 69 Ollilas påpekande om hur martharörelsens syn på samhället som en förlängning av hemmen — i vilka såväl kvinnliga som manliga egenskaper förstods som oersättliga — talar för att man var intresserade av en mer vittgående samhällspåverkan. Sulkunen menar att genusordningen var 70 förhållandevis förhandlingsbar i den unga finländska republiken. Inre och yttre hotbilder ställde krav på nationell samhörighet, varför skiljaktigheter i fråga om klass och genus i mån av möjlighet tonades ner. Finland införde lika rösträtt för män och kvinnor 1906, som det första europeiska landet med kvinnlig rösträtt, och det tredje i världen. Enligt Sulkunen förstods rösträtten huvudsakligen i termer om medborgarskap, snarare än en kvinnorättsfråga — följaktligen uppfattades den kvinnliga rösträtten inte som särskilt problematisk. Vidare påpekar Sulkunen att 71 kvinnor ofta innehade nyckelpositioner inom det tidiga 1900-talets nykterhets- och frikyrkorörelser, de finländska kvinnorna var alltså tidigt vana vid att föra sig i offentligheten. I agrarsamhället 72 saknades en strikt uppdelning mellan den offentliga och den privata sfären –– ett synsätt som 73 martharörelsen skulle anamma. Enligt Sulkunen förespråkade den finländska martharörelsen borgerlig moderskapsfeminism, rörelsen tog i sina ansatser att höja kvinnans ställning fasta på hennes modersroll. Sulkunen menar att borgerlighetens finländska kvinnorörelse under 1900-talets första del företrädde ett så kallat hierarkiskt systerskap, enligt vilken medel- och överklasskvinnor fostrade kvinnor ur lägre samhällsskikt, som förväntades “… be happy with their lot and accept the advice and instructions given to them by their more enlightened sisters.” Sulkunen pekar på en 74 splittring inom den finländska kvinnorörelsen i fråga om klass och politisk tillhörighet — som till viss del skulle mildras under 1930-talet — i takt med att den moderna mer stratifierade genusordningen vann mark. I regel blev dock ideologisk tillhörighet viktigare än kvinnlig solidaritet då de finländska kvinnorna sökte sina politiska allierade. 75
Hotbilder mot demokratin under tidigt 1930-tal: höger- och vänsterextremism
Under 1930-talets början utmanades den finländska rättsstaten av radikala element från både vänster- och högerhåll. Sovjetunionen hade vid denna tidpunkt stabiliserats, och bedrev intensiva kampanjer för att sprida den socialistiska revolutionen i det övriga Europa, samtidigt som
Markkola, 1991, s. 435.
69
Ollila, 1990, s. 338.
70
Sulkunen, 2007, s. 31 och 34.
71
Ibid., s. 37.
72
Ibid., s. 41.
73
Ibid., s. 33—34.
74
Ibid., s. 44.
75
världsdepressionen 1932 ytterligare spädde på polariseringen. I Finland förbjöds den kommunistiska partiverksamheten 1918, men tack vare lyckad infiltration av andra arbetarorganisationer spelade kommunisterna ändå en avgörande politisk roll under mellankrigstiden. Kommunisternas omfattande spionage och nära kopplingar till Moskva avslöjades av säkerhetspolisen 1928, varefter 49 kommunister dömdes till fängelse för landsförräderi.
Avslöjandet gav under hösten 1929 upphov till grundandet av Lapporörelsen, vilken hade som målsättning att avvärja det kommunistiska hotet. Under sommaren 1930 initierade Lapporörelsen 76 250 så kallade våldsskjutsningar — i vilka kommunister kidnappades, misshandlades, och sedan släpptes av på den sovjetiska sidan av landsgränsen –– en tidpunkt som Roselius et. al. beskriver som en höjdpunkt för politisk terror i Finland. Enligt Ollila tog såväl Husmodern som den 77 finskspråkiga Emäntälehti avstånd från Lapporörelsen med dess våldsskjutsningar under hösten 1930, på ett taktfullt men tydligt sätt. Under hösten 1930 förbjöd riksdagen all kommunistisk 78 verksamhet –– som en reaktion på Lapporörelsens bondetåg till Helsingfors i juli samma år — och rörelsen förlorade därmed sitt raison d’être. Lapporörelsen gjorde ett sista misslyckat 79 statskuppförsök under vårvintern 1932 — känt som Mäntsäläupproret — i vars kölvatten upprorsmännen ställdes inför rätta, rörelsen förbjöds och förtroendet för demokratisk parlamentarism stärktes. 80
Roselius et. al. påpekar att den avoga inställning till kommunismen och Sovjetunionen som präglade det vita Finland var en väletablerad tankefigur under mellankrigstiden: “Enligt detta tänkande var det finska folkets misstro och hat mot ‘ryssen’ en del av ‘folksjälen’ och gick i arv från generation till generation.” Kommunismen fungerade som en gemensam fiende för så gott som 81 hela det politiska spektrat under 1920-talets slut, som en motbild till det vita Finland. Roselius et. 82 al. påpekar att det sena 1920-talets omfattande arbetsplatsstrejker gav upphov till en livskraftig strejkbrytarrörelse, bestående av skyddskårister och radikalnationalistiska element. Strejkbryteriet framstod enligt rörelsens egen logik som en patriotisk insats som motverkade kommunismens spridning. Den finländska martharörelsen delade den kommunistskräck som präglade det vita 83 Finland under mellankrigstiden, med de röda på hemmaplan och Sovjetunionen som huvudsakliga
Meinander, 2016, s. 43 och 46—47.
76
Roselius, Silvennoinen, Tikka, 2018, s. 137.
77
Ollila, 1990, s. 350.
78
Meinander, 2016, s. 43 och 46—47.
79
Ibid., s. 47.
80
Roselius, Silvennoinen & Tikka, 2018, s. 98.
81
Ibid., s. 98 och 100.
82
Ibid., s. 106.
83
hotbilder. Enligt Meinander utmynnade 1920- och det tidiga 1930-talets politiskt polariserade läge i rättsstatens seger och ett ökat förtroende för den parlamentariska demokratin. 84
Språkfrågan under 1930-talet
Språkfrågan utgjorde en central bevekelsegrund för den minoritetsnationalistiska identiteten, varför det är befogat att överskådligt beröra språkgruppernas förhållande under den undersökta tidsperioden. Meinander menar att språkfrågan kulminerade under 1930-talet, för att sedan i och med vinterkrigets utbrott i november 1939 utbrott gradvis ebba ut. Lapporörelsens upptakt och de 85 medföljande utmaningarna mot demokratin under 1930-talets början mildrade tillfälligt språkstriden, eftersom inre och yttre hotbilder ställde krav på nationell enhet. Försoningen visade 86 sig emellertid vara kortvarig, något som illustreras av de gatuslagsmål mellan radikaler ur språkgrupperna, som firandet av Svenska dagen i Helsingfors under åren 1933 och 1934 urartade i. Enligt Ollila manade det finskspråkiga Marthaförbundet till fredliga relationer mellan 87 språkgrupperna i sin medlemstidning Emäntälehti, i samband med att språkfrågan skärptes 1932––
1933. Intressant nog var den finlandssvenska medlemstidningen Husmodern sparsmakad på 88 uppmaningar om språkfred under samma period. Detta låter sig relateras till Ahlskogs, Kaihovirtas och Wickströms konstaterande om att minoriteter tenderar att vara mer nationalistiska än majoriteter, eftersom känslan av utsatthet är ett avgörande inslag i minoritetens självuppfattning. 89 Under 1930-talets mitt uppmanade finskhetsrörelsen sina medlemmar att bojkotta svenskspråkiga näringsidkare, något som emellertid visar sig vara en praktisk omöjlighet. En kampanj som däremot fick större genomslag var förfinskningen av efternamn 1935—1936, som resulterade i närmare 100 000 namnbyten. Enligt Meinander kan denna namnändringskampanj förstås som det finskspråkiga lägrets sista avgörande framgång i språkstriden. Åren 1934—1937 präglades av högkonjunktur, 90 samtidigt som man blev alltmer varse om att landet stod inför inre och yttre hot som kräver nationellt samförstånd — något som uttrycktes i fredligare relationer mellan språkgrupperna. De 91 resultatlösa planerna om att tillsammans med Sverige remilitarisera Åland, som utformades under slutet av 1930-talet bidrog även de till ett mer försonligt språkklimat. Meinander utpekar 92 socialdemokraterna som en medlande aktör i språkfrågan, partiet spelade exempelvis en central roll
Meinander, 2016, s. 56.
Ahlskog, Kaihovirta & Wickström, 2018, s. 461.
89
i universitetsfrågans språkliga kompromisslösning. Sammanfattningsvis kan man säga att den 93 undersökta perioden präglades av en mer eller mindre intensiv språkstrid, i samklang med ett ihärdigt mobiliserande kring den minoritetsnationalistiska finlandssvenska identiteten.
Åländska separatismsträvanden och örikets självstyrelse
För att underlätta läsarens förståelse av det andra empiriska kapitlet är det befogat att säga något övergripande om den åländska separatismen och örikets självstyrelse. Enligt Max Engman bör den åländska separatismen –– med Ålandsrörelsens konstituerande möte i augusti 1917 som startskott –– och den massadress som överlämnades till Sveriges utrikesdepartement i december samma år, närmast förstås som en reaktion på samtida politiska förvecklingar. I likhet med de övriga finlandssvenskarna oroade sig ålänningarna för förfinskning, men till skillnad från sina svensktalande landsmän hade de ett gångbart alternativ, i form av införlivning med Sverige.
Narrativet om att ålänningarna sedan urminnes tider närt en önskan om att tillhöra Sverige var enligt Engman närmast en efterhandskonstruktion.94Tanken om införlivning med Sverige uppstod alltså strax innan Finlands självständighetsförklaring; i detta maktvakuum passade ålänningarna på att hävda att de ur folkrättslig synpunkt inte tillhörde den finländska staten. Argumentationen för 95 återförening med Sverige utgick enligt Engman från kulturessentialistiska uppfattningar om “… det finsk-ugriska folkets benägenhet för anarki och våldsdåd samt avsaknad av statsbildande egenskaper.” Såsom de empiriska kapitlen kommer påvisa, var denna dikotomi mellan civilisation 96 och anarki –– västerland och österland central för den finlandssvenska självförståelsen. Meinander påpekar att framväxten av den åländska minoritetsnationalistiska identiteten skedde parallellt med den finlandssvenska motsvarigheten, de respektive identiteterna uppvisade därför påtagliga 97 likheter. Ålandsfrågan skapade friktion mellan ålänningarna och resten av Svenskfinland, eftersom förlusten av Åland till Sverige betraktades som ett allvarligt hot mot de svensktalandes ställning i Finland. 98
Ålandsfrågan fick sin lösning vid NF:s Genèvesession under sommaren 1921. Ålänningarnas krav om återförening med Sverige avvisades, istället fick man en omfattande självstyrelse inom ramarna för den finländska staten. Återinförandet av Ålandsservitutet från 1856 innebar en demilitarisering
Ibid., s. 57.
93
Engman, 2016, s. 358.
94
Ibid., s. 354.
95
Ibid., s. 355.
96
Meinander, 2016, s. 195.
97
Engman, 2016, s. 261––262.
98
av öriket under fredstid, varför åländska män befriades från värnplikt. Ålands position som enspråkigt svenskt fastställdes, och garanterades genom införandet av s. k. hembygdsrätt, enligt vilken inflyttade från det övriga Finland behöver behärska svenska och vara bosatta på Åland under fem år för att få äga fastigheter och ägna sig åt näringsverksamhet. Självstyrelselösningen innebar 99 att ålänningarna själva i stor utsträckning övertog ansvaret för den lokala administrationen och fick välja in representanter till det nybildade landstinget, som inledde sin verksamhet under försommaren 1922. Genèvekonventionens beslut mötte initialt besvikelse hos ålänningarna, som 100 kände sig överkörda av de svenskspråkiga helsingforsare som representerat Finlands regering under förhandlingarna. Hädanefter blev det svårt att engagera ålänningarna i frågor som rörde svenskheten i övriga Finland –– istället skedde en omfattande identitetsproduktion av åländskheten. Enligt Meinander skapade NF:s avgörande av Ålandsfrågan 1921 själva grogrunden för mobiliseringen kring den minoritetsnationalistiska åländska identiteten — självstyrelsemodellen och landskapets omfattande språkliga rättigheterna hade knappast blivit aktuella om Åland hade återförenats med Sverige. Ålandsfrågan grusade tillfälligt relationerna mellan Finland och Sverige, eftersom man 101 från svenskt håll tog ålänningarnas parti. Engman påpekar att den finländska maktpolitik ålänningarna upplevde sig vara utsatta för var en väletablerad tankefigur inom den rikssvenska pressen, eftersom en militär intervention på Åland då kunde tolkas som en människorättslig gärning. 102
Meinander, 2016, s. 184.
99
Ibid., s. 185.
100
Ibid., s. 194––195.
101
Engman, 2016, s. 354.
102