Minoritetsnationalism som analytisk kategori
Ahlskog, Kaihovirta och Wickström använder begreppet minoritetsnationalism som ett sätt att närma sig nationalism bortom nationalstatsparadigmet. Minoritetsnationalismbegreppet är användbart i studier av mångnationella stater, då det utgår från en syn på nationalism som något frikopplat från nationalstaten. Enligt Ahlskog et. al. kan användandet av minoritetsnationalism som analytisk ingång motverka historievetenskapens inneboende tendens till metodologisk nationalism.
Dessutom nyanserar begreppet minoritetsnationalism den teleologiska föreställningen om att n a t i o n a l i s m p e r a u t o m a t i k u t m y n n a r i u p p r ä t t a n d e t a v e n n a t i o n a l s t a t . 246 Minoritetsnationalismbegreppet utgår från ett konstruktivistiskt angreppssätt, enligt vilket nationalism aktivt skapas och omformuleras, den nationella identiteten är således inte given. 247 Författarna understryker att minoritets- och majoritetsnationalism utgår från likartade logiker, emedan de skiljer sig åt i fråga om grad. Ahlskog et. al. identifierar tre nationalistiska strömningar i finländsk historia; den finskspråkiga majoritetsnationalismen, den svenskspråkiga minoritetsnationalismen samt den allomfattande finländska binationella nationalismen. De respektive nationalistiska strömningarna stödde varandra i källmaterialet, således lät exempelvis den finlandssvenska minoritetsnationalistiska mobiliseringen sig väl jämkas med allomfattande binationell finländsk patriotism. Eftersom den minoritetsnationalistiska självförståelsen bygger på en känsla av utsatthet och förtryck i någon utsträckning, tenderar minoriteter att vara nationalistiska i minst lika hög utsträckning som majoritetsgrupper. 248
Åländsk minoritetsnationalistisk identitet
Med minoritetsnationalismen som teoretiskt verktyg låter sig källmaterialets åländska lokalpatriotism förstås, utan att den reduceras till Ålandsdelegationens strävanden efter att tillhöra Sverige. Ålandsdelegationens verksamhet är redan relativt väldokumenterad och faller utanför den aktuella tidsramen, varför den inte kommer att ägnas någon nämnvärd uppmärksamhet. Då planerna om återförening till Sverige gick om intet återstod alltjämt möjligheterna att konstruera en åländsk minoritetsnationalistisk identitet. Meinander påpekar att den åländska politiken präglats av konsensus gällande självstyrelsens varande, stridsfrågorna har istället rört hur värnandet om örikets svenskspråkighet och fortsatta kontakter till Sverige borde yttra sig i praktiken. Meinander 249 hävdar att den finlandssvenskhet som identitetsmarkör aldrig fått någon vidare spridning på Åland,
Ahlskog, Kaihovirta & Wickström, 2018, s. 476 och 478.
246
Ibid., s. 463.
247
Ibid., s. 461 och 465—466.
248
Meinander 2016, s. 194.
249
utan att befolkningen snarare uppfattat sig som ålänningar. Enligt Meinander har tidigare 250 historieskrivning behandlat ålänningarna “… i första hand som föremål för maktutövning, krig och överenskommelser, inte som historiska subjekt, vars liv och agerande aktivt skulle ha bidragit till landskapets utveckling…” Genom användandet av minoritetsnationalism som analytisk kategori 251 kan denna undersökning betraktas som en ansats att studera konstruerandet av den minoritetsnationella åländska identiteten underifrån. Eftersom den undersökta demografin är kvinnlig utgår undersökningen från ett genusperspektiv –– och svarar därmed mot en betydande empirisk kunskapslucka inom den åländska historiografin.
Ålands förhållningssätt till övriga Svenskfinland
Meinander påpekar att den finlandssvenska och den åländska minoritetsnationella identiteterna konstruerades parallellt. Ålandsfrågans avgörande 1921 möttes av besvikelse hos de åländska makthavarna, varför ålänningarnas intresse av att stödja svenskspråkiga i övriga Finland hädanefter skulle vara begränsat. Ålandsfrågans slutgiltiga avgörande möjliggjorde dock konstruerandet av 252 den åländska minoritetsnationella identiteten –– landskapets självstyrelse stärkte Ålands position som ett unikt samhälle med sin egen historia. Nordman menar att självstyrelsen omhuldades av 253 ålänningarna först under efterkrigstiden, dessförinnan dominerade besvikelsen över att planerna om återförening med Sverige gått om intet. Med Nordmans slutsatser i åtanke är förhållningssättet till 254 den minoritetsnationalistiska åländska identiteten under den berörda perioden väl värd en närmare analys, eftersom man kan föreställa sig att inställningen till självstyrelsen förändrades gradvis.
Undersökningsperioden åren 1932 till 1939 torde således präglas av denna omvälvning i fråga om självstyrelsediskursen. Enligt Ahlskog et. al. har tillhörigheten till Finland varit relativt oifrågasatt inom den finlandssvenska minoritetsnationalismen. Språkgruppens strävanden har istället bestått i upprättandet av en finlandssvensk minoritetsnationalistisk identitet, inom det befintliga nationella ramverket. Eftersom minoritets- och majoritetsnationalism utgår från snarlika logiker stödde de 255 respektive mobiliseringsprocesserna i praktiken varandra, således innefattade den finlandssvenska respektive åländska minoritetsnationalistiska mobiliseringen även maningar till allomfattande binationell finländsk patriotism.
Ibid., s. 195.
250
Ibid., s. 198.
251
Ibid., s. 195.
252
Ibid., s. 195––196.
253
Ågren Johan. Därför firar vi idag. (Radioprogram). Mariehamn: Ålands radio. 2021.https://alandsradio.ax/
254
gomorron/darfor-firar-vi-idag.
Ahlskog, Kaihovirta & Wickström, 2018, s. 465.
255
Avgränsningar
Uppmaningar till ökad inhemsk konsumtion är ett centralt tema i källmaterialet, som i det närmaste kommer att förbises. De passager som argumenterade för att köpa inhemska varor utgick förvisso från en patriotisk grundton, men frågor om kvalitet och prisvärdhet stod huvudsakligen i fokus.
Med tanke på att att såväl praktiska som nationalekonomiska faktorer förmodligen låg bakom uppmaningarna till ökad inhemsk konsumtion, faller dessa utdrag utanför undersökningens avgränsningsramar. Hemmet utgör en central analytisk ingång för detta kapitel, eftersom martharörelsen betraktade hushållet som grundläggande för såväl lokalsamhället som för nationen i sin helhet. Följaktligen intresserar sig detta kapitel i någon mån för källmaterialets argumentation för diverse hemvårdssträvanden och förbättringar i de enskilda hemmen, då reformerna motiverades med hänvisning till hemmets moraliska nationskonstruerande dimensioner. De tekniska anvisningarna kommer däremot att förbises, istället betraktas hemmet som en arena för minoritetsnationalistiskt identitetsbygge. Källmaterialet kantas vidare av uppmaningar till nationsöverskridande samarbete mellan husmodersorganisationer, i synnerhet inom Norden. Dessa passager kommer i stort sett negligeras, eftersom de inte ger uttryck för minoritetsnationalism. I någon mån kommer yttranden som rör den nordiska gemensamhetstanken emellertid att lyftas, eftersom det skandinaviska ursprunget var centralt för den minoritetsnationalistiska finlandssvenska självförståelsen. Den minoritetsnationalistiska identiteten är detta empiriska kapitels huvudsakliga intresseområde, men eftersom den tenderade att gå hand i hand med den allomfattande nationella diton kommer även den senare att behandlas.
Detta empiriska kapitel kommer att granska uttryck för den åländska minoritetsnationalistiska identiteten inom 1930-talets martharörelse, mot bakgrunden av den minoritetsnationalistiska identitetskonstruktionen i övriga Svenskfinland. Syftet med kapitlet är att jämföra de respektive minoritetsnationalistiska identiteterna och studera deras utbyte med varandra. Användandet av begreppet minoritetsnationalism syftar till att studera ålänningarna som aktiva historiska subjekt, snarare än offer för storpolitiska förvecklingar. Således kommer källmaterialet att läsas utgående från följande frågeställningar: Hur låter sig källmaterialets patriotiska inslag förstås i förhållande till Ahlskogs, Kaihovirtas och Wickströms begrepp minoritetsnationalism? Hur framställdes språkfrågan och förändrades inställningen till densamma över tid? Hur beskrevs den åländska minoritetsnationalistiska identiteten och hur förhöll den sig till den finlandssvenska motsvarigheten? Vad uppvisade de respektive identitetsbyggena för likheter och skillnader — hur såg förhållandet mellan centrum och periferi ut? Hur skiljde sig Husmodernredaktionens
konstruktion av den minoritetsnationalistiska finlandssvenskheten från Ålands Marthadistriktsförbund åländska dito? Hur uppfattades hemmets funktion som en arena för det minoritetsnationalistiska identitetsskapandet? Hur förstods förhållandet mellan hemmet ––
hembygden/minoritetsnationen –– nationen? Hur förhöll sig den åländska minoritetsnationalismen till den binationella allfinländska nationalismen? Förändrades förhållningssättet i takt med att det utrikespolitiska läget skärptes?
Hemmet och hemkänslan –– att skapa samhällshemmet
Hemmet som mobiliseringsgrund för det minoritetsnationalistiska identitetsbygget
I det närmaste kommer martharörelsens minoritetsnationalistiska mobiliseringssträvanden att stå i blickfånget. Tanken om hemmet som den grundsten som möjliggör konstruerandet av den nationella identiteten kantar källmaterialet. Då Jakobstads Marthadistrikt höll årsmöte 1932 framkom denna logik under inledningstalet,
Man ropar på en hemmets renässans i våra dagar och sant är, att det går en väckelse genom vårt land; denna väckelse vill giva hemmet åter den centrala platsen i samhället…/… Ty de tusen hemmen äro fosterlandet, och varje litet hem en bit av detta fosterland…/… Vackra hem, rena seder! Rena seder, folkets styrka!…/… Hos alla spårades vilja, att var och en på sin ort göra sitt bästa för spridning av Marthas idé och få den omsatt till levande gärning, till välsignelse för hem och släkten…” 256
Hemmet kan således förstås som en central plattform för martharörelsens mobilisering av den minoritetsnationalistiska identiteten. Under sommarmarthadagen 1933 framhöll Ålands Marthadistriksförbunds ordförande Fanny Sundström hemkänslan som en grundförutsättning för fosterlandskärlek, då hon “…betonade betydelsen av hembygdskärleken –– men inte bara hembygden, utan hela fosterlandet bör kvinnan –– modern genom hemmet lära älska…” Under 257 Ålands Marthadistriktsförbunds höstmöte 1934 fungerade hemmet återigen som en central mobiliseringsgrund för den minoritetsnationalistiska åländska identiteten. När mötesdeltagarna blickade ut över Ålands hav sjöng man unisont Du gamla, du fria, varefter ovannämnda Fanny Sundström,
…talade om de mäktiga band som binda oss samman med landet bortom havet, som är frihetens stam ort (sic) på jorden och hoppades att kommande släkter på Åland ej måtte bliva mindre svenska. Ett fyrfaldigt leve för allt som binder hemmen öster och väster om Ålands hav samman… 258
Den åländska minoritetsnationalistiska identiteten, med dess svenska inslag, konstruerades således med hemmet som utgångspunkt. Anmärkningsvärt är att förbundsordförande Sundström pekade på samhörigheten mellan de åländska och de svenska hemmen, emedan den fastländska kontexten lyste med sin frånvaro. Genom att vända sig till de enskilda hemmen kunde Ålands Marthadistriktsförbund nå ut direkt till enskilda medborgare, något som begripliggör hemmets
Husmodern 1932/4, “Glimtar ur föreningslivet”, s. 111 och 116.
256
ÅLa, Ålands Marthadistrikt, Ca 1, Sommarmarthadagen i Kumlinge den 15.7 1933.
257
ÅLa, Ålands Marthadistrikt, Ca 1, Protokoll fört vid Ålands Marthadistriktsförbunds styrelsesammanträde i
258
Lumparland den 30.9 1933.
framträdande roll som mobiliseringsplattform för den minoritetsnationalistiska identiteten. På ett snarlikt sätt framhäver Yuval-Davies idealbilden av hemmet som en avgörande aspekt av de genusrelationer som förmedlas till den uppväxande generationen. I det vardagliga hemlivet fostras barn i frågor som rör relationerna mellan könen och generationerna, arbetsfördelning, matlagning, lek och godnattsagor — hemmet reproducerar således en hel världssyn.259 Hemmets funktion i konstruerandet av den minoritetsnationalistiska identiteten låter sig även förklaras med att det var inom det egna hushållet som husmodern skulle förkroppsliga de lärdomar hon dragit ur martharörelsen. Husmodern verkade i gränssnittet mellan staten och den enskilda medborgaren, varför hennes roll i identitetsbygget var avgörande.
Ålands Marthadistriktsförbunds ordförande Fanny Sundström inledde vintermarthadagen 1938 med ett tal, i vilket hon,
…hälsade de närvarande välkomna, varvid hon bl. a. yttrade: ‘Då vi äro samlade i grupp, bli våra vyer större än i hemmets trånga krets. Nu representera vi det stora landskapshemmet…/… Vi önska inre frid och glädje åt hemmen…/… Kyrkoherden avslutade sitt för tillfället så väl lämpade tal om tjänande kärlek i all kvinnogärning, om förpliktigande arv från gångna släktens kvinnor och nedkallade Guds välsignelse över Ålands marthors gärning för hem och fosterbygd. 260
Uttrycket ‘landskapshemmet’ talar för att man här huvudsakligen samlades kring en minoritetsnationalistisk åländsk identitet –– den allfinländska nationstillhörigheten tonades alltså återigen ner. Hos Ålands Marthadistriktsförbund fanns en övergripande tendens att betona den minoritetsnationalistiska åländska identiteten på bekostnad av den binationellt finländska. Då den åländska minoritetsnationalistiska identiteten sökte ett större sammanhang var kopplingarna till Sverige närmare till hands än de till det finländska fastlandet. Den traditionella åländska hemslöjden utgjorde en viktig symbol för att styrka denna åländska identitet, samtidigt som den visade på de kulturella banden mellan Åland och Sverige. Hemslöjdens symbolvärde för den minoritetsnationalistiska identiteten framkom ur följande Husmodernartikel hämtad från 1937 års novembernummer,
Landskapet Åland önskade, för att hävda sin svenskhet, en återförening med moderslandet. Detta blev icke dess invånare beskärt, och så grep man till att målmedveten inrikta bygdekulturen på dess svenska särprägel. Här är den kvinnliga hemslöjden ett dyrbart vapen. 261
Eftersom den traditionella hemslöjd Finlands svenska Marthadistrikt försökte bevara och återuppliva var ortskaraktäristisk till sin natur, utgjorde hemslöjden en kraftfull markör för den minoritetsnationalistiska identiteten. Hemslöjden fungerade som en viktig symbol för åländskhet även i det utdrag ur Ålands Marthadistriktsförbunds årsmötesprotokoll från 1934, där ordförande
Yuval-Davies, 1997, s. 43.
259
Husmodern 1938/5 !Från föreningslivet", s. 118.
260
Husmodern 1937/11, !Hemslöjdsarbetet i våra svenskbygder", s. 318, F.S.
261
Fanny Sundström lyfte Sigrid Granfelts insatser för den åländska hemslöjden: “… Kärleken för det sköna har hos henne ingått förbund med kärleken och förståelsen för den åländska bygden…” I 262 Husmoderns januarinummer 1932 framträdde sambandet mellan den åländska minoritetsnationalistiska identiteten och den traditionella åländska hemslöjden i följande utdrag:
“Skall hemslöjden kunna stå sig genom tiderna, så måste den vara gedigen och äkta, och då bibehåller den även sina rika betingelser att skapa hem och dana karaktärer, bundna vid det släkte och den stam, som är vår…” Den ortskaraktäristiska hemslöjden tilldelades således en 263 uppfostrande funktion, som förmedlare av den minoritetsnationalistiska åländska identiteten. I Husmoderns Ålandsnummer från juli 1932 beskrevs syftet med Ålands kvinnliga slöjdskola på ett snarlikt sätt, skolan “… har så sökt tillvarata en utav kvinnan präglad kulturgärning i vår bygd…/…
I hemslöjden spinnes in så mycket av det sprödaste och mest äkta, i dröm, i aning, som kvinnan i vardagstid lämna till tider som komma…” Återupplivandet av den ortskaraktäristiska hemslöjden 264 var således ett centralt led i formerandet av den minoritetsnationalistiska identiteten. Den ortsbetonade hemslöjdens pånyttfödelse skapade sammanhållning och stabilitet inom de enskilda hemmen, något som poängterades under den åländska sommarmarthadagen 1932: “…Det ligger så mycken kärlek bakom denna hemslöjd. Hemslöjden har blivit den kraft, som kan binda samman hemmets medlemmar…” 265
Hemkänslans betydelse för den minoritetsnationalistiska självförståelsen
Vid 1933 års åländska vintermarthadag tog prosten Carl Lundberg fasta på hemmets civilisationsbevarande funktion,
…Man riktar blicken på hemmet och betydelsen av ett rikt hemliv. Varje ansats att höja hemmet och fästa dess medlemmar vid detsamma, är ett medel till avlägsnandet av nutidens många faror, vilka hota samhället. Barnen äro hemmets vackraste plantor, vilka böra fostras och bliva till glädje och gagn för fosterland och hembygd… 266
Med avstamp i de enskilda hemmen kunde martharörelsen således påverka den yngre generationen –– minoritetsnationens arvtagare –– och därmed trygga den minoritetsnationalistiska identitetens fortlevnad. Hemmet utgjorde en fristad i vad som beskrevs som en kaotisk samtid, samtidigt som det erbjöd en ingång för att moraliskt påverka det omgivande samhället. I Husmoderns septembernummer 1938 satte man sin tilltro att de enskilda hemmens förmåga att påverka hela nationen i en uppbygglig riktning: “… I hemmet fostras rättskänslan, och där skapas nationens sedliga styrka. Goda hem innebära en bättre trivsel i landet och en ljusare framtid.’ ‘Goda kvinnor
ÅLa, Ålands Marthadistrikt, Ca 1, Års- och representantmötesprotokoll 1934––1946, Årsmötet i Jomala 10.2
262
1934, Till marthadagen.
Husmodern 1932/1, “Riktlinjer för den åländska hemslöjden”, s. 20, F. S.
263
Husmodern 1932/7, “Ålands kvinnliga slöjdskola”, s. 204, F. S.
264
Martha-jubileum med solskenslynne från början till slut, Åland, 12.7 1932.
265
Talrikt besökt Martha-dag i hemmets tecken i #hemmet vid vägen$, Åland, 15.2 1932.
266
–– goda hem, goda hem –– landets lycka’…”267 De hemarbetande kvinnornas värv förstods här i patriotiska termer –– via hemmen skulle husmödrarna påverka sin omgivning i moraliskt avseende.
I 1932 års januarinummer av Husmodern åberopades ånyo sambandet mellan hem och nation;
således borde husmödrar organisera sig i sammanslutningar, såsom martharörelsen,
Husmodersrörelsen talar ju till alla tänkande kvinnor sanningens tydliga språk. Den vädjar till den fint bildade kulturkvinnan likasåväl som till den enklaste arbetarhustru och säger: ‘Gör vad i din förmåga står för att stödja den rörelse, som vill skänka fosterlandet goda, välskötta och lyckliga hem.’… 268
Tilltalet ‘alla tänkande kvinnor’ antyder att ansvaret för hemmet betraktades som en odiskutabel kvinnlig angelägenhet. I samma mån som kvinnan hade sin givna plats i hemmets organisation hade hon det i samhällsbygget som helhet, menade en av föredragarna vid marthadagarna i Nykarleby under sommaren 1935: “… Men det gäller ej blott att bygga det egna lilla hemmet. Hon skall lära förståelse för andra och lära sig deltaga i byggandet av det stora hemmet, samhället, där kvinnans uppgift är att värna, vårda och söka utveckla allt gott…”269 Genom att inverka moraliskt på omgivningen beredde husmodern vägen för konstruerandet av den minoritetsnationalistiska identiteten. Som skapare av det goda hemmet möjliggjorde kvinnan den minoritetsnationalistiska mobiliseringen, vilket påpekades i ett av föredragen under Bromarfmarthornas årsmöte 1935,
… Vi kvinnor ha oss en stor uppgift förelagd, på oss beror i hög grad om vår svenska andliga utveckling skall kunna bli bestående. Vi böra även vi, försöka värna vårt modersmål och göra det bäst, då vi försöka höja och befästa vår svenska hemkultur. Vi böra veta: utan svenska hem, som företräda de ädlaste och livsdugligaste egenskaperna hos vårt folk, kan ingen verklig svenskhet bestå. Ju flere hem, där dessa våra bästa egenskaper äro bofasta, dess större möjligheter ha vi att gagna vårt fosterland; och dess nyttigare –– ja oumbärligare vi göra oss för hela landet, dess större trygghet finns det för vår svenska kulturs bestånd… 270
Svenska hem betraktades alltså som avgörande för den finlandssvenska minoritetens fortlevnad. I 1935 års septembernummer av Husmodern ventilerades frågan om kvinnors intåg på arbetsmarknaden och dess konsekvenser för hemmen. Artikelskribenten avskrev kollektivistiska lösningar på hem- och barnskötsel, med hänvisning till att: “… Svenskarnas individualism och starka känsla för hemmet kommer också att motverka en sådan utveckling. Det kommer också alltid att finnas en stor kategori kvinnor, vilkas begåvning och intressen mest kommer till sin rätt i vården av det egna hemmet…” Intressant är att kärleken till hemmet beskrevs som ett typiskt 271 finlandssvenskt karaktärsdrag. Hemmet betraktades alltså som en ingång för att mobilisera till minoritetsnationalism, samtidigt som hemkärleken i sig var ett uttryck för den finlandssvenska minoritetsnationalistiska identiteten. På ett snarlikt sätt var kärleken till hemmet central för den minoritetsnationalistiska åländska självförståelsen. I Husmoderns augustinummer 1936 ingick
Husmodern, 1938/9, !Hemtrevnad", s. 210.
267
Husmodern 1932/1, “Föreningarnas betydelse för husmödrarna”, s. 11, Lisi Wahl.
268
Husmodern, 1935/7, !Ur föreningslivet", s. 178, Martha.
269
Husmodern 1935/3, !Ur föreningslivet”, s. 77, Marthavän.
270
Husmodern 1935/9, !Från det sjätte nordiska skolköksmötet", s. 214.
271
artikeln “På Åland under utställnings- och Marthadagar”, i vilken artikelskribenten hänvisade till Topelius’ uppfattning om Åland som det främsta av Finlands landskap. Artikelförfattaren förklarade skaldens lovord genom att peka på att,
…ålänningarna själva genom sin kärlek till hembygden, en kärlek, som tagit sig uttryck i ett målmedvetet intensivt arbete för dess förkovran, gjort öriket till vad det nu är. En värld, där det fredliga arbetet i alla former skapat en fast ekonomisk grund att bygga på. En värld, där man förstår, att gäller det andlig och materiell förkovran, måste alla vara med, både män och kvinnor ur olika samhällsskikt. En värld, där man uppskattar hemmet, det goda hemmet, som den grund, på vilket samhället vilar och där man söker skapa de bästa betingelserna för ett lyckligt hemliv… 272
Uppskattningen av det egna hemmet och hembygden förstods här som utmärkande drag för den minoritetsnationalistiska åländskheten. Tack vare hemkänslan i det egna hushållet kunde medborgare även känna sig hemma i såväl lokalsamhället som nationen. I Husmoderns februarinummer från 1934 diskuterades bostadens betydelse för mobiliseringen av såväl den minoritetsnationalistiska som den allfinländska nationella identiteten,
… Alltjämt hägnar den oss emot yttervärlden, den äger förmåga att i form av ett hem skapa samhörighetskänsla, familjekänsla. Denna återigen uppammar hemkänsla i samhället och kulminerar i hembygdskärlek och fosterlandskärlek… 273
Här uppfattades hemmet och hemkänslan som en språngbräda till samhällsengagemanget, den offentliga sfären betraktades som en naturlig förlängning av den privata diton. Då Karismarthorna skildrade sin sommarutfärd till Boe Högvalla husmodersskola i Husmoderns septembernummer 1934 återkom detta samband mellan hemmet och staten. Efter rundvandringen på anläggningen summerade skribenten sina intryck på följande sätt: “Ronden var slut. Vi hade sett en liten stat i staten, där alla ämbeten sköttes av framsynta kvinnor…” Tanken om hemmet som en miniatyrstat 274 i nationalstaten motiverade kvinnors samhällsengagemang och delaktighet i det minoritetsnationalistiska identitetsskapandet. De hemarbetande kvinnornas gärning inom det egna hushållet utvidgades enligt denna logik till att omfatta såväl minoritetsnationen som nationen.
Tanken om fosterlandet som ett större hem förekom även hos de svenskspråkiga skyddskårer Hortlund studerat. Bilden av nationen som ett för alla medborgare gemensamt hem legitimerade det
Tanken om fosterlandet som ett större hem förekom även hos de svenskspråkiga skyddskårer Hortlund studerat. Bilden av nationen som ett för alla medborgare gemensamt hem legitimerade det