Samhällsmodern i minoritetsnationens tjänst
Syftet har här varit att granska konstruktionen av den minoritetsnationalistiska åländska respektive finlandssvenska kvinnliga samhällsmedborgaren under 1930-talet. Såsom framkommit ägnade sig 1930-talets finlandssvenska martharörelse åt en intensiv moralisk fostran av sina medlemmar. Det gällde att konstruera en kvinnoroll som tog avstamp i det förflutna och samtidigt svarade mot samtidens behov av rationalitet och förnyelse. Att främja kvinnors moralutveckling betraktades som avgörande — eftersom deras moraliska tillstånd skulle komma att ge återverkningar hos det uppväxande släktet — via kvinnorna tryggades framtiden. Moderskap var enligt mellankrigstidens martharörelse den egenskap som förenade alla kvinnor, oberoende av deras individuella livssituationer. Således förväntades de kvinnor som själva inte var mödrar att fungera som samhällsmödrar, genom att rikta det moderliga omhändertagandet emot marginaliserade samhällsskikt. Resultatet i undersökningens första empiriska del överensstämmer i stor utsträckning med de trender som återfinns i den tidigare forskningen, här rör det sig alltså inte om några nydanande fynd.
Enligt 1930-talets martharörelses idealbild av den kvinnliga samhällsmedborgaren var karaktärsdrag såsom omvårdande kärleksfullhet, fromhet och nykterhet avgörande. Vad beträffar nykterheten tilldelades samhällsmodern ett ställföreträdande ansvar, hennes egen avhållsamhet från alkohol beskrevs som en självklarhet. Stridsfrågan gällde istället männens nykterhet, vilken förstods som beroende av kvinnors förmåga att skapa harmoniska hem. Samhällsmodern spelade även en central roll i fredsarbetet — hon skulle främja fred i det egna hemmet och därmed i förlängningen skapa fredliga relationer såväl på samhällsnivå som mellan nationer. Förhållandena mellan könen skulle präglas av fredligt samarbete, dessutom uppmuntrades samhällsmodern till kvinnlig solidaritet. Fredsarbetet förstods som en vardagsgärning, martharörelsen satte även här sin tilltro till kvinnors förmåga att verka uppbyggligt omgivningen. Den kvinnliga samhällsmedborgaren förväntades uppvisa hög arbetsmoral, samtidigt som hon skulle vara öppen för att med diverse rationaliseringssträvanden förenkla hemarbetet. I diskussionerna kring arbetsmoralen uppmuntrade den finlandssvenska martharörelsen även till vila, eftersom återhämtningen betraktades som arbetets grundförutsättning. Förhållningssättet till kvinnors förvärvsarbete var något ambivalent, eftersom kvinnornas intåg på arbetsmarknaden ansågs försvaga hemmet som institution. I syfte att mildra denna hotbild pekade man på vikten av utbildning i rationell hushållsvård. Källmaterialet talar för en relativt tillåtande attityd till genusöverskridande arbete. Såldes beundrade en fastländsk
sommargäst i Husmoderns Ålandsnummer 1932 en åländsk fiskares driftiga dotter för att hon hanterar skötbåten och näten “lika kraftigt som en duktig karl.” Bondesamhällets mer pragmatiska inställning till genusordningen verkade ännu hänga kvar hos 1930-talets finlandssvenska respektive åländska marthaideologi.
Martharörelsen uppmuntrade även kvinnor att aktivt axla sina medborgerliga plikter och stödja kvinnliga politiska representanter. Vikten av kvinnlig politisk representation motiverades av martharörelsens essentialistiska syn på könen som i grunden olikartade — således krävde samhällsbygget såväl mäns som kvinnors insatser. Här verkar Finlands svenska Marthaförbunds uttalade partipolitiska obundenhet ha varit svår att jämka med det faktum att ledande kvinnor inom martharörelsen gjorde politiska karriärer. Detta spänningsfält får kontroverserna kring omvalet av den åländska landstingsledamoten Fanny Sundström i samband med Ålands Marthadistriksförbunds årsmöte i februari 1939 representera. Konstruerandet och vidareförmedlandet av den minoritetsnationalistiska finlandssvenska respektive åländska identiteten kan betraktas som ett av 1930-talets samhällsmoders huvuduppdrag, således framstod minoritetsnationalistiska bevekelsegrunder som centrala för ifrågasättandet av ovannämnda Fanny Sundströms lämplighet för att fortsätta som Ålands Marthadistriktsförbunds ordförande. Hemmet tilldelades en avgörande symbolisk betydelse för upprättandet av såväl den finlandssvenska minoritetsnationalistiska identiteten som den åländska motsvarigheten. Det enskilda hemmet fungerade som en framträdande mobiliseringsplattform för det minoritetsnationalistiska identitetsbygget, samtidigt som kärleken till hemmet uppfattades som en central komponent i denna minoritetsnationalistiska identitet
I undersökningens andra empiriska huvudblock, som behandlar det minoritetsnationalistiska identitetsbygget utmärker sig slutsatserna som särskilt intressanta. Den åländska minoritetsnationalistiska identiteten har tidigare studerats endast i begränsad utsträckning, och då mestadels i relation till Ålandsfrågan och självstyrelselösningen. Dessa ansatser att belägga den åländska minoritetsnationalistiska identiteten har därför i stor utsträckning berört frågan om statstillhörighet. I syfte att frångå nationalstatsparadigmet har jag istället intresserat mig för den subjektiva upplevelsen av den åländska minoritetsnationalistiska identiteten, med Ålands Marthadistriktsförbund och Finlands svenska Marthaförbund som utgångspunkt. Den åländska minoritetsnationalistiska identiteten har här relaterats till såväl dess finlandssvenska motsvarighet som till den allomfattande finländska patriotismen, för att granska utbytet mellan dessa nationalistiska strömningar. Valet av tidsperiod bidrar även det till undersökningens nyhetsvärde,
eftersom den åländska minoritetsnationalismen under 1930-talet inte varit föremål för tidigare forskning. 1930-talets finländska samhälle kantades av polariseringar och motsättningar, i form av kvarvarande slitningar från inbördeskriget 1918, extremism och utmaningar mot demokratin, samt språkstrid i varierande omfattning. Därutöver präglades den undersökta perioden av en övergång från bondesamhällets mer tillåtande genusordning till industrisamhällets stratifierade dito. Vad gäller källmaterialet för undersökningen, Husmodern och Ålands Marthadistriktsförbunds styrelsemötesprotokoll, har inte heller det använts för att studera minoritetsnationalistisk åländsk identitet. Eftersom såväl läsarna som redaktionen till Husmodern, samt styrelsemedlemmarna i Ålands Marthadistriktsförbund var kvinnor, tillför denna undersökning ett kvinnligt perspektiv på den minoritetsnationalistiska åländskheten. Som tidigare konstaterats, är genusperspektivet eftersatt inom den lokalhistoriska åländska historiografin, varför denna undersökning kan betraktas som en ansats att mildra denna betydande empiriska kunskapslucka. I förhållande till tidigare försök att kartlägga den åländska minoritetsnationalistiska identiteten, vilka i huvudsak fokuserat på nyckelaktörer inom Ålandsfrågan, skildras här den minoritetsnationalistiska åländska självförståelsen hos något bredare demografiska skikt. Källmaterialet representerar förvisso främst marthor över medel- och överklassen, en vansklighet jag kommer att återknyta till längre fram.
Eftersom undersökningen belägger den minoritetsnationalistiska åländskheten utgående från ett kvinnligt perspektiv, tillför den ändå betydande ny empirisk kunskap.
De finlandssvenska respektive åländska minoritetsnationalistiska identiteterna var innehållsmässigt likartade — det svenska språket, frihetstanken och tillhörigheten till västerlandet utgjorde således viktiga minoritetsnationalistiska identitetsmarkörer. Den åländska minoritetsnationalismen utmärkte sig från sin finlandssvenska motsvarighet vad beträffar självuppfattningen om att utgöra en unik folkgrupp, det verkar således främst ha rört sig om en självupplevd särart. Emedan tillhörigheten till den svenskspråkiga delen av befolkningen skapade sammanhållning i övriga Svenskfinland verkar ålänningarna inte ha uppfattat som lika självklart delaktiga i den svensktalande språkgemenskapen.
I större utsträckning än den finlandssvenska minoritetsnationalismen betonade den åländska diton banden till Sverige, samtidigt som man under 1930-talets tidigare del tenderade att ta fasta på den minoritetsnationalistiska åländska identiteten, på bekostnad av den allomfattande finländska motsvarigheten. Det svenska arvet utgjorde förvisso en viktig bevekelsegrund för den finlandssvenska minoritetsnationalistiska identiteten i sin helhet. Lojaliteten till det finländska statsbygget uppfattades emellertid som en självklarhet inom det övriga Svenskfinland, emedan anknytningarna till det svenska grannlandet på åländskt håll tolkades som mer dagsaktuella.
Svenskspråkigheten uppfattades som en central minoritetsnationalistisk markör, varför värnandet om det svenska språket förstods som minoritetsnationens huvudsyfte. Till skillnad från de övriga finlandssvenska marthorna behärskade de åländska föreningsmedlemmarna knappast finska, språkfrågan uppfattades för deras vidkommande likaväl som en praktiskt angelägenhet som en ideologisk dito. Ålands Marthadistriktsförbund ägnade sig åt en omfattande ideologiproduktion kring språkfrågan, oaktat att 1930-talets språkstrid i alla praktiska hänseenden lämnade Åland oberört. Vad gällde klyftor mellan språkgrupperna kunde marthaidealen verka gränsöverskridande.
Enligt Ålands Marthadistriktsförbund skapade martharörelsens intåg på Åland grogrunden för tidigare obefintliga känslor av samhörighet mellan de åländska kvinnor och deras finlandssvenska likar — martharörelsens idégods erbjöd alltså även här en minsta gemensamma nämnare att samlas kring.
Närheten till naturen var central för den minoritetsnationalistiska åländska självbilden, Åland förstods här som en rural motpol till industrialismens moraliska relativism. I takt med att det utrikespolitiska läget skärptes under 1930-talets senare del framstod den allomfattande finländska nationella identiteten som allt viktigare, i det åländska sammanhanget såväl som i Svenskfinland som helhet. Finlands svenska Marthaförbund och det underordnade Ålands Marthadistriktsförbund manade till mobilisering dels bakom den minoritetsnationalistiska svenskspråkiga identiteten och dels till den allomfattande finländska motsvarigheten, de respektive mobiliseringsprocesserna formades alltså i relation till varandra. Här bör det faktum att Ålands Marthadistriktsförbund var organisatoriskt inordnat under Finlands svenska Marthaförbund beaktas, eftersom detta förhållande torde ha påverkat den förstnämnde sammanslutningens tendens att betona den allomfattande finländska identiteten. Finlands svenska Marthaförbund –– företrätt av Husmodern –– verkade sträva efter att engagera ålänningarna i det allomfattande finländska nationsbygget, samtidigt som man uppmuntrade finlandssvenska lokalsamhällen att ta fasta på sin egenart –– här går det alltså att skönja en viss kluvenhet. Målsättningen verkar närmast ha varit att bevara den åländska särarten samtidigt som man uppmanade ålänningarna att känna delaktighet i den finländska nationalstaten.
1930-talets finlandssvenska martharörelses strävanden efter att samla marthorna kring såväl den minoritetsnationalistiska finlandssvenska respektive åländska identiteten, som den allomfattande finländska binationella motsvarigheten låter sig relateras till Ahlskogs, Kaihovirtas och Wickströms påpekande om att minoritets- och majoritetsnationalism utgår från likartade logiker. Gemensamt för den finlandssvenska och den åländska minoritetsnationalismen var självförståelsen som den västerländska kulturens yttersta utpost. Därför betonades värden som demokrati, upplysning och
förnuft i syfte att markera avstånd till det barbariska, ofria österlandet, personifierat av Sovjetunionen. Finlandssvenskarna sällade sig enligt denna logik till en långvarig kamp mellan väster- och österlandet, en tankemodell som skulle aktualiseras i och med vinterkrigets utbrott den 30.11 1939. Den finlandssvenska minoritetsnationen ansågs besitta särskilda karaktärsdrag, såsom fosterlandskärlek, frihetsivran och fromhet. Den minoritetsnationalistiska självförståelsen innefattade synen av finlandssvenskarna som ett nationens avantgarde, vars fortlevnad förstods som utslagsgivande för hela fosterlandets fortsatta välstånd. Enligt denna logik lät sig den minoritetsnationalistiska finlandssvenska respektive åländska kampen väl förenas med den allomfattande finländska patriotismen — eftersom dessa svensktalande grupperingars ställning ansågs påverka hela nationens tillstånd. Jag kommer i det närmaste att diskutera några av de mest intressanta aspekterna av de empiriska fynden, i relation till den tidigare forskningen.
Att bli martha — 1930-talets finlandssvenska martharörelses moraliska disciplinering som ett exempel på modern maktutövning
Målsättningen hos 1930-talets finlandssvenska martharörelse verkar ha varit mer långtgående än att enbart skapa aktiva föreningsmedlemmar, det handlade snarare om att konstruera en kvinnoroll som svarade mot samtidens behov. Martharörelsen uppmuntrade medlemmarna till en djupgående karaktärsförändring och självuppfostran — på så sätt omvandlade man dem till marthor. Det rörde sig om något utöver ett vanligt föreningsmedlemskap, det handlade om att forma kvinnor moraliskt för att låta dem återfödas i andlig bemärkelse, som marthor. 1930-talets finländska martharörelses moraliska fostran av sina medlemmar låter sig väl relateras till Foucaults maktförståelse, enligt vilken modern maktutövning strävar efter att skapa moraliskt självreglerande individer som frivilligt underkastar sig lagar och normer. Således räckte det inte att 1930-talets marthor var arbetsamma, fromma, nyktra, kärleksfulla, fredsfrämjande, politiskt intresserade och värnade om minoritetsnationen –– istället förväntades de införliva dessa värden som en integrerad del av det egna samvetet. Att påverka marthornas attityder verkar ha uppfattats som minst lika betydelsefullt som att påverka deras agerande inom 1930-talets marthaideologi –– på så sätt skapades moraliskt självreglerande samhällsmödrar. 1930-talets martharörelse syftade till att rationalisera hushållsarbete, genom att lära ut lämpliga metoder samt understryka vikten av schemaläggning och planering. Dessa rationaliseringssträvanden resonerar med Foucualts maktförståelse, enligt vilken det optimala användandet av kroppen förstås som en centralt. Detta minutiösa sätt att nyttja kroppen möjliggör en effektiv tidsanvändning, då individens samtliga fysiska resurser är delaktiga i att
slutföra den ifrågavarande uppgiften. Marthorna uppmuntrades att effektivisera sitt hemarbete 349 och införliva den planering de lärt sig av martharörelsen i sitt dagliga liv, martharörelsens disciplineringssträvanden torde således ha kantat vardagslivet. Tanken om disciplineringen som en grundton i marthornas vardag stöds av att det faktum att den finlandssvenska martharörelsen ofta betonade att de moraliska lärdomar som förmedlades skulle implementeras i vardagslivet.
Att forma kvinnorna i moraliskt avseende förstods enligt 1930-talets marthaideologi som mer avgörande än att disciplinera männen, eftersom mödrarnas moraliska tillstånd skulle få avtryck hos kommande generationer. Betydelsen av kvinnors moraliska fostran betonades även av den finländska Skolstyrelsen under 1940-talets början. Skolstyrelsen menade att folkskolans huvudsakliga uppgift var att förbereda flickor för deras kommande roll som husmödrar, eftersom traditionella könsroller uppfattades som civilisationsbevarande. Vad gäller den kvinnliga 350 samhällsmedborgarens funktion som moraliskt föredöme påminner 1930-talets martharörelses synsätt om det Skolstyrelsens företrädde under mellankrigstiden och andra världskriget.
Folkskolelärarna förväntades bidra till att ena den splittrade nationen efter 1918 års inbördeskrig, genom att via sin undervisning förmedla en gemensam värdegrund. Även utöver arbetstiden 351 fungerade folkskolelärarna som moraliska fostrare av lokalsamhället, läraryrket förstods alltså enligt Skolstyrelsen som ett kall. På ett snarlikt sätt förväntades 1930-talets marthor ha en 352 uppbygglig inverkan på sin omgivning och verka för samhällsfred — samtidigt som husmodersuppdraget beskrevs som en gudomlig kallelse. Ollila menar att marthorna åtog sig uppdraget som nationsenare i inbördeskrigets kölvatten, varför rörelsens formella opolitiskhet uppfattades som avgörande. Trots den uttalade politiska obundenheten var martharörelsen engagerad i en rad reformer av politisk natur — idealet om opolitiskhet verkar ha varit svårt att förverkliga i praktiken. Enligt Ollila utgjorde samhällsbevarandet ett viktigt inslag i den mellankrigstida martharörelsens självbild, varför vi kan anta att som avfärdades som oönskvärd politisk verksamhet avvek från den gängse samhällsdiskursen. Det faktum att marthaideologin uppfattade den offentliga sfären som en naturlig utvidgning av den privata diton –– snarare än dess motpol –– torde ytterligare ha komplicerat gränsdragningarna mellan det politiska och det opolitiska. Enligt martharörelsens egen logik kunde kvinnors hushållsgärning väl tolkas i politiska termer, eftersom husmödrarna genom sina omsorger om de egna hemmen spelade en central roll i
Foucault 1995, s. 152.
349
Lavonius, 2016, s. 13.
350
Ibid., s. 20.
351
Ibid., s. 22––23.
352
samhällsbygget. Det som efterlystes var en politisk verksamhet som inte hotade status quo, det rörde sig alltså om ett reformarbete inom det etablerade politiska systemet. 1930-talets martharörelses kvinnliga samhällsmedborgare skulle därutöver verka för den finlandssvenska respektive åländska minoritetsnationens fortlevnad; de stränga kraven som ställdes på samhällsmodern låter sig alltså förstås utgående från den mer övergripande målsättningen –– att bibehålla minoritetsnationen.
Husmodern kontra Ålands Marthadistriktsförbunds styrelseprotokoll — källmaterialets för- och nackdelar
Undersökningen har baserats på två huvudgrupper av källmaterial, Finlands svenska Marthaförbunds medlemstidnings Husmodern å ena sidan och Ålands Marthadistriktsförbunds styrelsemötesprotokoll. Med tanke på att Husmoderns artiklar tenderade vara mer uttömmande och moraliserande än protokollen har det förstnämnda materialet här fått ett visst företräde. Frågan om källmaterialets användbarhet för att belägga minoritetsnationalistisk identitet inom 1930-talets finlandssvenska martharörelse kompliceras av det faktum att Husmodern även i någon utsträckning behandlade den åländska martharörelsen. Det åländska perspektiv som framträder i undersökningen härrör alltså dels från den lokala åländska martharörelsen — företrädd av Ålands Marthadistriktsförbund — och dels från den finlandssvenska diton, representerad av Husmodern.
Att i praktiken särskilja den finlandssvenska identiteten från den åländska diton har därför visat sig vara vanskligt. Något som utmärkte det åländska minoritetsnationalistiska identitetsbygget var en självuppfattning om att utgöra en unik folkgrupp — kontakterna till Svenskfinland var sedan Ålandsfrågans avgörande 1921 minst sagt ansträngda. En del av de Husmodernartiklar som behandlade den åländska martharörelsen var författade av ledande funktionärer inom Ålands Marthadistriktsförbund, emedan andra skrevs av finlandssvenska skribenter. I vilken mån den bild av den åländska minoritetsnationalistiska identiteten som framträdde ur Husmoderns artiklar är att betrakta som representativ för den åländska minoritetsnationen under 1930-talet tål därför att ifrågasättas. Valet av Ålands Marthadistriktsförbund som den lokala utgångspunkten har också resulterat i en något missvisande bild av den åländska martharörelsen som förhållandevis homogen.
En alternativ lösning hade varit att istället analysera mötesprotokoll från de respektive lokala marthaföreningarna på Åland, en arbetsmetod jag av tidsekonomiska skäl varit tvungen att avskriva.
Vad gäller undersökningens första empiriska kapitel, rörande samhällsmodern, föreställer jag mig att den åländska respektive finlandssvenska minoritetsnationalistiska tillhörigheten inte inverkat på resultatet. De karaktärsdrag som förväntades hos 1930-talets marthor var knappast unika för den
åländska respektive finländska minoritetsnationen –– utan gällde rimligtvis för alla kvinnliga samhällsmedborgare i Finland –– oberoende av språktillhörighet. I undersökningens andra empiriska huvudblock, som behandlar den minoritetsnationalistiska identiteten, har jag sökt särskilja den åländska minoritetsnationalismen från den finlandssvenska diton, i de fall det varit möjligt att skönja sådana olikheter. Ålands geografiska tillhörighet till Svenskfinland –– samt det faktum att man på Åland inte nödvändigtvis identifierat sig som finlandssvenskar –– har försvårat ansatsen att göra en distinktion mellan den åländska minoritetsnationalistiska identiteten och dess finlandssvenska motsvarighet. Konstruktionen av de respektive minoritetsnationalistiska identiteterna tog dessutom form parallellt, relation till varandra, varför den åländska och den finlandssvenska minoritetsnationalismen i praktiken yttrade sig på likartade sätt. Såsom redan konstaterats i introduktionen tar undersökningen inte ställning till det gensvar som den finlandssvenska martharörelsen väckte hos de enskilda marthorna. Vi vet därför inte i vilken utsträckning disciplineringen var framgångsrik, eller i vilken mån marthorna gjorde motstånd.
Marthornas respons på disciplineringen vore intressant att studera, men en sådan undersökning skulle ställa krav på annat källmaterial och annan metodologi än vad som här har använts.
Den finländska martharörelsen och klassfrågan
Mellankrigstidens finlandssvenska martharörelse sprang ur en vit, borgerlig diskurs och utgick i sin upplysningsverksamhet från medelklassens idealbild av moderskap, något Sulkunen omnämner som moderskapsfeminism. Enligt Ollila bestod den finländska martharörelsens ledande funktionärsskikt i huvudsak av kvinnor för medel- och överklassen, emedan målgruppen för disciplineringen var kvinnor ur lägre samhällsskikt. Högman menar att kvinnor ur samtliga socioekonomiska grupperingar anslöt sig till den åländska martharörelsen. Eftersom Högman inte specificerar i 353 vilken utsträckning samhällsskikt påverkade medlemmarnas benägenhet att inneha funktionärsposter, är det rimligt att anta att den åländska martharörelsen i detta avseende påminde om den finlandssvenska. Meinander påpekar att det åländska mellankrigstida samhället präglades av mindre påtagliga skillnader mellan allmoge och ekonomisk elit än vad som var fallet på fastlandet.
Det ekonomiska och politiska ytskiktet hade förvisso sedan 1920-talet en högre levnadsstandard än bygdernas bönder och fiskare, men de kulturella skillnaderna var relativt små. Frånsett från de materiella skillnaderna påminde den åländska eliten om den övriga befolkningen i fråga om utbildningsnivå och dialekt, diskrepansen mellan överklassen och allmogen var därför inte särskilt
Högman, 1998, s, 483.
353
framträdande. Av arbetsekonomiska skäl har jag avstått från att utröna klasstillhörigheten hos de 354 ledande funktionärerna i Ålands Marthadistriktsförbund, men det omedelbara intrycket är att de kom från någon form av medel- eller överklass. Med Meinanders påpekande i åtanke tillhörde
framträdande. Av arbetsekonomiska skäl har jag avstått från att utröna klasstillhörigheten hos de 354 ledande funktionärerna i Ålands Marthadistriktsförbund, men det omedelbara intrycket är att de kom från någon form av medel- eller överklass. Med Meinanders påpekande i åtanke tillhörde