Då samtliga respondenter reflekterade över, och själva delade in det pedagogiska förhållningssättet i det goda, respektive det mindre goda har jag valt att redovisa dessa i två olika punkter nedan.
5.1.1 Det goda pedagogiska förhållningssättet
”Alla barn ska bli bemötta för den de är, inte på samma sätt, men med samma respekt.” (A.1)
Studiens respondenter pratade mycket om vikten av ett pedagogiskt förhållningssätt. Samtliga beskrev hur bemötandet låg som grund för barnets trygghet och trivsel i förskolan. Alla menade också att förhållningssättet på just deras egen avdelning till barn med problemskapande beteende var bra, men att det fanns en del att önska på någon annan avdelning på förskolan. Några respondenter menade att det är viktigt att ha samma förhållningssätt till alla barn, oavsett svårigheter. Samtliga menade att det var svårt att ha samma förhållningssätt beroende på att både pedagoger och barn är olika.
33
”Bemötande handlar om självkänsla, att låta barnet växa.”(A.3)
Flera arbetslagsledare ansåg att man hade pratat mycket i arbetslaget om bemötandet och vikten av goda relationer till barnen. Detta gjordes främst under den gemensamma planeringstiden. En arbetslagsledare ansåg att man pratade för lite om förhållningssätt, bemötande och relationer och efterlyste fler forum för detta ändamål. Samma arbetslagledare pratade också om hur viktigt bemötandet gentemot barnets föräldrar är, och fann det viktigt att pedagogerna inte bara berättade negativa händelser från förskoledagen till föräldrarna vid hämtningar.
”Bemötandet är jätteviktigt både mot de här barnen och deras föräldrar. Om barnen och föräldrarna har tillit till dig som vuxen blir det så mkt bättre. De litar ju på dig och man får ut någonting helt annat av sitt arbete. Såväl pedagog som barn får ut mer.” (A.2)
Arbetslagsledare 4 pratade om bemötandets betydelse också för henne själv som pedagog, och menade att en nära relation till barnet underlättar hennes arbete.
”De är ju viktigt att lära känna och ha en relation till det utagerande barnet om man ska kunna ligga steget före”.(A.4)
Alla respondenter kom under intervjuernas lopp in på diagnosernas betydelse för bemötandet av barn med problemskapande beteende. Några av dem menade att diagnostisering innebar en lättnad för såväl barn som pedagoger, eftersom pedagoger då kunde bemöta barnet med problemskapande beteende på ett annat sätt, med mer tålamod och empati.
”Jag tror att det är enklare att bemöta barnet om man vet orsakerna kring beteendet. Finns det på papper, alltså har han en diagnos, blir man mer förstående. Det kan vara två barn med nästan samma beteende, men om den ena har diagnos tycker man att den har en ursäkt. Det tycker jag mig se. Vi är inte lika irriterade på det här barnet efter diagnosen som före. Han kanske inte jäklas med mig, han kanske fysiskt inte kan, tänker man mer nu.” (A.5)
Analys
Att bemötandet och goda relationer till barn med problemskapande beteende är viktigt var något samtliga arbetslagsledare slog fast. Att förhållningssättet handlar om att låta
34
barnet växa, om självkänsla, respekt och tillit pratade de alla om i olika stor utsträckning. Flertalet arbetslagsledare menade att man pratade kontinuerligt om hur de bemöter enskilda barn på avdelningen, och att mycket av den gemensamma planeringstiden går åt till detta. Arbetslagsledarna ansåg att det diskuterades tillräckligt utifrån deras förförståelse av fenomenet. Detta förvånade mig eftersom jag har en annan bild av samma fenomen. Jag tycker att alldeles för lite tid går åt till viktiga diskussioner kring hur personalen bemöter barn på förskolorna idag. Kanske upplever jag att det reflekteras för lite kring dessa fenomen i relation till dess betydelse? Jag har ju en annan förförståelse för fenomenet, och kanske därför också en annan upplevelse av vikten kring reflektioner av detsamma.
Arbetslagsledare 2 pekar på vikten av att få barnens tillit och att man med den kan nå längre och få ut mer i sitt arbete. Även Henricsson (2006) och Bingham och Sidorkin (2010) menade att barn lär mer och lättare tillsammans med vuxna som de har ett nära och tryggt förhållande till.
Arbetslagsledare 4 sa att man behöver ha en relation till och lära känna barnet om man som pedagog ska kunna vara steget före barnet. Hon menade att utan kännedom kring barnet blir arbetssättet lidande. För att kunna läsa av situationen måste man stå i en nära relation till barnet. Drugli (2003) menar att förhållningssättet består av grunden för pedagogernas handlingar eller icke-handlingar. Arbetslagsledarens tankar om att lära känna det individuella barnet för att lättare kunna förutsäga reaktioner och liknande från detsamma blir en aktiv handling när det gäller det pedagogiska förhållningssättet till barn med problemskapande beteende.
Arbetslagsledare 5 tar upp betydelsen av diagnos för det pedagogiska förhållningssättet och bemötandet av barn med problemskapande beteende. Hon talar om att hon nu tycker att barnet har en ”ursäkt” för sitt beteende. Pedagogen reflekterade över detta ett tag under intervjun, och menade själv att både hon och arbetslaget agerade märkligt. Hon förvånades över ändringen i attityd gentemot detta barn, och menade att samtliga i arbetslaget efter diagnostiseringen av barnet var mer toleranta i sitt bemötande. Tidigare hade arbetslaget haft inställningen att ”han jävlas med oss”, men nu har de begripit att så inte var fallet, och med det har också skuldkänslor kommit krypande, menar arbetslagsledaren. Hur kan diagnostisering komma att spela så stor roll när det gäller bemötandet, och vilken barnsyn har arbetslaget då det utgår från att barnet ”jävlas med oss”? Då jag lyssnat till arbetslagsledarens berättelser förstå jag att hon
35
talar om ett frustrerat, uppgivet arbetslag med låga KASAM-värde. Enligt Gustafsson (2009) finns risker med diagnosticering eftersom diagnosen lätt blir barnets identitet och ges ibland för högt förklaringsvärde. Vidare menar han att fokus lätt riktas på de svårigheter barnet har, och inte mot de inneboende resurser och styrkor barnet besitter. Diagnosen får alltså bli en ursäkt för allt negativt beteende, vilket kan upplevs som befriande för personalen. Haug (1998) påpekar att det är bekvämare som pedagog att lägga skulden till beteendet på barnet (eller diagnosticeringen) eftersom de själva därigenom fritas från ansvar från detsamma. Möjligtvis är det så i detta arbetslag. Drugli (2003) pratar om vikten av att förstå barnet bakom beteendet, kanske är förskolans alla pedagoger inte riktigt är där ännu.
5.1.2 Det mindre bra förhållningssättet.
”Ibland hör jag att någon säger att barnet får ”skärpa sig”, eller att ”det är inte normalt”. Skärpa sig - vad är det, tänker jag? Eller vara normal? Tänk om han inte kan då? Tänk om det fysiskt eller psykiskt är omöjligt?” (A.3)
Alla respondenter talade om händelser eller upplevelser om mindre bra förhållningssätt till barnen med problemskapande beteenden. De talade om kränkningar och barn som är rädda för vissa pedagoger på förskolan.
”Jag tror att vissa pedagoger har ett dåligt bemötande för att de vill sätta skräck i barnet – liksom, är de rädda för en så lyder dom. De vill sätta sig i respekt och ha lydnad.”(A.4)
Flera anser att det inte är acceptabelt med ett dåligt bemötande av barn på förskolan, det är inte etiskt försvarbart att barnen är rädda för de vuxna, menade arbetslagsledare 2.
”Arbetar man inom förskolan måste man ha bra bemötande gentemot barnen. Barn ska inte vara rädda för de vuxna.” (A.2)
Arbetslagsledare 1 uttrycker det såhär:
”Jag har inte rätt att applicera det som jag personligen tycker är rätt eller fel- jag ska arbeta på det sätt jag är anställd för att göra. Det är lättare att skruva ihop ett bord på IKEA – där kan du vara vem du vill, bara du skruvar i skruven rätt.”(A.1)
36
Arbetslagsledare 5 pratade om pedagogernas mående, och menade att en pedagog som själv mår dåligt inte alltid klarar av att bemöta barnen på ett exemplariskt sätt. Mycket av det kränkande förhållningssättet gentemot barn med problemskapande beteende tror hon bottnar i personalens dagsform.
”Dagsformen får inte påverka vårt beteende och bemötande av barnen, men det märker jag ofta. Dagsformen får spela alldeles för stor roll tror jag. När man mår dåligt bemöter man dåligt.”(A.5)
Analys
Gustafsson (2009) skriver att normalfördelningskurvan är på väg att förflyttas åt höger. Detta innebär att barn idag måste kunna mer än förr för att vuxna ska bli tillfreds. Med andra ord blir det ständigt mer onormalt att vara normal. Ändå är normalitetsbegreppet ofta aktuellt inom förskolans värld. Rabe och Hill (1990) menar att det inom förskolan är tradition att tänka normativt. En arbetslagsledare ställer sig frågande till själva begreppet ”normal”, men också till termen ”att skärpa sig”. Som specialpedagog tycker jag att innebörden av begrepp man som personal ofta använder på förskolorna är viktiga att reflektera över. Vad menar vi på vår förskola egentligen med normal och vad förväntar vi oss när vi säger åt ett barn att skärpa sig?
Om man lyssnar till respondenternas upplevelser om hur mindre bra förhållningssätt kan upplevas märks tydligt ett avståndstagande till det Juul och Jensen (2010) kallar lydnadskulturens pedagoger. Flera respondenter berättar om pedagoger som inte bemöter de problemskapande barnen med respekt eller ömhet. En kulturkrock tycks föreligga inom den undersökta förskolan där ansvarskulturens pedagoger står mot lydnadskulturens sökande efter respekt och lydnad. Gustafsson (2009) menar att barn idag inte längre har respekt för vuxna enbart för sin vuxenhets skull. I stället måste den vuxne förtjäna sin auktoritet, och det görs bäst genom nära relationer, djupare förståelse och ett gott bemötande.
Arbetslagsledare 5 anser att pedagogernas mående överlag påverkar förhållningssättet och bemötandet i högre grad än lämpligt. Mår man dåligt så bemöter man dåligt, förklarar hon. Birnik (1998) framhåller i sin avhandling att det är viktigt att pedagogen arbetar med sig själv som människa och person. Pedagogen behöver bli medveten om sina egna känslor och förstå att irritationen på barnet kan grunda sig i att
37
barnets beteende provocerar obehandlat stoff i hennes eget liv. (Juul & Jensen, 2010 ). En dålig dag för en pedagog, behöver inte göras till en dålig dag för barnen om pedagogen blir mer medveten om vad som är den bakomliggande orsaken till att hon låter sig provoceras.