”En del vuxna står över de här barnen och skäller, blåser ut dem. Sen är det inte fel med tillrättavisningar, jag tror att barn mår bra av att veta när det gjort fel också, men man kan ju närma sig det på olika vis. Jag skällde själv ut ett barn förra veckan så jag fick ångest efteråt – då var det min dagsform som avgjorde, jag hade inte reagerat så om jag hade haft en bättre dag. Jag tror inte på skrik och skäll, men att vara bestämd.”(A.5)
Samtliga respondenter utgav att de var emot skäll och skarpa tillrättavisningar av oönskade beteenden, men att de var för gränssättning och markeringar. Alla menade också att det var mycket svårt och krävdes mod att säga ifrån om en kollega kränkte ett barn. Flera av dem sa att det var lättare att låtsas som man inte ser, eller försöka nämna det till förskolechefen istället för att konfrontera kollegan med det kränkande beteendet.
40
”På något vis är vi ju alla medansvariga när en pedagog skäller på eller kränker ett av våra barn. Men det är obehagligt svårt stå vuxen mot vuxen och konfrontera förhållningssättet. Man är ju rädd att göra illa, rädd för konflikten, rädd för bråk och att det ändå inte ska tjänat nått till. Det är jättesvårt som vuxen att säga till sin kollega.”(A.1)
Arbetslagsledare 2 pratade om guidning i motsats till skäll. Hon pratade om att barnen skulle göras så jämlika de vuxna nuförtiden, och att det emellanåt daltades för mycket med barn. Vuxna har mer erfarenheter, och förstår därför barnets bästa.
”Jag tror inte på skäll, men man måste få sätta gränser - vuxna vet mer. Ett barn kan inte gå med bajs i blöjan i fyra timmar för att han inte vill byta blöja t.ex., det kan ju vara skadligt. Vi vuxna måste ha en guidande roll – någonstans så måste man ju också säga nej, detta är inte okej.”(A.2)
Några arbetslagsledare tog under intervjun upp att det förekommit en intressekonflikt på förskolan angående just skäll och tillrättavisningar. Föräldrarna på arbetslagsledarnas avdelningar hade själva på föräldramöten eller vid utvecklingssamtal krävt att förskolans pedagoger skulle skälla mer på barnen för att bättre lära dem rätt eller fel. Föräldrarna önskade också mer bestraffningar på förskolan, och som exempel på en bestraffning hade time-out a la Nannyakuten framförts. Precis som arbetslagsledare 2 ansåg föräldrarna på dessa avdelningar att det daltades för mycket med barnen, vilket medförde konflikter också i hemmen, ansåg föräldrarna.
”Föräldrar vill att vi på förskolan ska tillrättavisa mer än vad vi gör. Men en tillrättavisning måste ju vara kreativ, för en tillrättavisning där man bara säger gör inte så hjälper ju aldrig mer än för just precis den stunden. Man måste förklara för barnet varför, vad det blir för konsekvenser.”(A.4)
”Föräldrarna tog upp på föräldramötet att de tyckte vi skällde för lite. De vill att allt ska rapporteras hem t.ex., men vi menar att om ingen kommit till skada eller får men av det som hänt och konflikten är slut så är det ju avklarat här. Vi följde inte deras vilja, och jag tror vi fick dem att förstå att vi inte är poliser. Speciellt när Nannyprogrammen kom så ville föräldrar att vi skulle bli hårdare och så mot barnen. Det blev väldigt mkt diskussioner om hur de tyckte att vi skulle bestraffa barnen. Vi ska inte bestraffa barn!” (A.3)
41 Analys
Jag tror att specialpedagogisk handledning kan göra mycket nytta inom detta område. Att skapa begrepp som alla förstår innebörden på är viktigt. Vad menar pedagoger egentligen med ”skäll”, ”sätta gränser”, ”vara bestämd”, och ”tillrättavisa”? Naturligtvis finns det skillnader, men hur definierar vi dem? Var går gränsen? Eller har det i själva verket hos oss på denna förskola kommit att bli flera ord av samma begrepp? Pedagogerna i denna studie tycks dock inte mena att orden innebär samma sak, eftersom de säger att skäll är mindre bra, men alla de nästkommande orden är föredömliga. Enligt Sigsgaard (2003) är gränssättningspratet en dimridå för en auktoritär fostran på de vuxnas villkor, och menar att syftet med regler och ramar bara är att underlätta pedagogernas jobb. Även om jag själv inte tenderar till att hålla med Sigsgaard till fullo tror jag ändå att han kan vara något på spåret. En del pedagoger gömmer sig, medvetet eller omedvetet, bakom ”att sätta gränser” när de egentligen sysslar med regelrätta kränkningar av barn. Däremot är inte heller jag negativ till att man vid tillfällen kan vara bestämd och tydlig med vad som är accepterat eller inte. Precis som arbetslagsledare 4 menade så måste tillrättavisningen vara kreativ och förklarande för att ge effekt, tror jag.
Föräldrarna hade enligt arbetslagsledarna önskat införa bestraffningar i form av time-out a la Nannyakuten på förskolan. Havnesköld & Risholm Mothander (2010) anser att bestraffningar som isolering inte är i enlighet med anknytningsperspektivet. Vidare skriver författarna att för vuxna som önskar stötta och stärka förskolebarn”...är det viktigt att inte genom sitt agerande väcka barnets rädsla och känsla av att vara övergiven just när det hamnat i en situation som det inte kan lösa” (Havnesköld & Risholm Mothander, 2010, s 285).
Sigsgaards (2003) intervjuer påvisar att även om det bara är ett enda barn som blir utskällt, påverkas inte bara det enskilda barnet, utan hela barngruppen negativt. Han menar att glädjen upphör, lärandet försvåras och arbetsklimatet förfaller vid varje utskällning. Att föräldrarna önskade mer skäll och effektivare bestraffningsmetoder i förskolan var först förvånande. Efter att berättelserna sjunkit in, kunde dock fenomenet ses ur ett annat perspektiv. Jag tror, precis som Hejlskov Jørgensen (2009), att vuxna till referens för hur man handskas med beteendeproblem tar hur de själva blivit hanterade de gånger de uppvisat ett icke önskvärt beteende som barn. Detta behöver inte
42
nödvändigtvis betyda att de lärt sig det bästa sättet att hantera problembeteendet på, snarare det mest vedertagna; skäll och bestraffningar. Enligt Taiet och Algot (1986) är skäll en erkänd uppfostringsmetod, och många håller den för mer duglig än den är. Majoriteten av föräldrarna är inga utbildade pedagoger, och förskolepedagoger kan inte heller förutsätta att föräldrarna vet särskilt mycket om utvecklingspsykologi eller de styrdokument förskolan har att rätta sig efter. Av bland annat den anledningen måste förskolepersonal reflektera över bemötandets betydelse, betydelsen av ett pedagogiskt förhållningssätt, samt nackdelarna med ett kränkande sådant för att på bästa sätt kunna bemöta och argumentera med föräldrarna. Här anas en möjlig specialpedagogisk uppgift, dels i form av handledning, dels i form av observation med efterliggande reflektion tillsammans med arbetslaget.
5.4 Specialpedagogiskt stöd
Respondenterna reflekterade över vilket stöd de skulle önska av en specialpedagog när det gällde bemötandet av barn med problemskapande beteende. Flera av arbetslagsledarna menade att de fick för lite stöd av specialpedagoger i verksamheten, och menade att utbudet med två kommunalt anställda specialpedagoger var för lite. Önskemål fanns om en fast tid med specialpedagog varje vecka. Denna tid skulle då avsättas för tips och råd om arbetssätt och metoder, samt för observation.
”Ibland saknar man vägar och metoder. Man kör fast och allting blir jobbigt. Specialpedagogerna i kommunen räcker inte till. Jag skulle önska att varje avdelning har en fast tid med specialpedagog en gång i veckan. Man hinner inte alltid själv se vad man skulle kunna ha gjort annorlunda. Det är bra med en specialpedagog som kan observera. Någon utifrån som inte är färgad, eller stressad.”
Arbetslagsledare 1 resonerade kring specialpedagogisk observation av henne själv och arbetslaget. Hon är medveten om att de visar upp en i viss mån tillrättalagd verksamhet, men menar också att om de kan vara på topp när specialpedagogen finns i närheten, kan de vara det även när specialpedagogen inte är det. Dilemmat, menar hon, är hur de ska hitta motivation och inspiration att plocka fram samma arbetssätt i det dagliga arbetet.
”Jag vill ha någon som observerar mig - det är ganska häftigt. Det är alltid spännande sen - vad var det ni såg? Visst skärper vi till oss, jag menar, hade vi gjort såhär om inte
43
specialpedagogen var här? Nej, men vi kan det ju tydligen! Kan man vara så bra som när specialpedagogen observerar en- ja då har man ju det i sig på nått vis, då ska man bara göra det annars också.”(A.1)
Observation önskades också av andra respondenter. Arbetslagsledare 4 önskade observation av de situationer under dagen som inte fungerade:
”Observera vilka situationer som inte fungerar. Behövs någon utifrån, man blir så lätt hemmablind.”(A.4)
Även arbetslagsledare 2 ville ha specialpedagogiskt stöd i form av observation, men istället för som arbetslagsledare 1 önska observation av sig själv och arbetslaget, eller som arbetslagsledare 4 av situationer som inte fungerar, önskade denna observation av barnet.
”Specialpedagogen kan vara med barnet en halv dag och observera det. Sen ge feedback till pedagogen hur de ska arbeta.” (A.2)
En arbetslagsledare menade att hon haft väldigt lite kontakt med specialpedagoger under de 28 åren hon varit anställd på förskolan. Detta berodde på att hon inte riktigt gillade idén med att specialpedagogen kommer in i verksamheten och arbetar enskilt med barnen som då blir exkluderade från verksamheten, berättade hon.
Både arbetslagsledare 2 och arbetslagsledare 5 kom in på specialpedagogen som konfliktlösare och refererade till det vi tidigare pratat om under intervjun, kollegor och pedagoger som kränker barn.
”Specialpedagogen (eller chefen) kan komma in med ämnen att diskutera så det blir mindre laddat. Jag tänker pedagogiska dilemman och sådant. Man kan ju inte bara vräka ur sig en massa till en kollega som man inte tycker bemöter på rätt sätt, men genom att någon utifrån kommer med riktlinjer så konfronterar man ju inte det själv…”(A.2)
”Vågar personal prata om det här? Vågar man ta upp det med sin kollega som man ska fortsätta arbeta med att du kränker barn? Jag tycker att man är dålig på det. Kanske kan en specialpedagog hjälpa till här på något sätt?”(A.5)
44
Arbetslagsledare 3 pratar om en önskan om någon att bolla med. Inte någon som nödvändigtvis ger henne ”de rätta svaren”, men någon som ställer de rätta frågorna.
”Jag skulle önska en specialpedagog att bolla med. Slänga ut händelser och se vad man får tillbaka. Det är så skönt med motfrågor som kan leda tankarna nånvart. Många vill nog att specialpedagogen ska komma ut och lösa problemet, för man är ju så frustrerad att man vet inte vart man ska ta vägen, men det är ju ändå jag som känner barnet, och därför är ju lösningen min på något sätt…”(A.3)
Analys
Ur respondenternas svar utkristalliseras tre möjliga saker de önskar specialpedagogisk hjälp med; Specialpedagogen som observatör, specialpedagogen som bollplank och samtalspartner samt specialpedagogen som verktyg för konfliktlösning.
Tre olika sorters observation önskades av olika arbetslagsledare: observation av pedagogerna själva, observation av de situationer som fungerar dåligt, samt observation av barnet. Som anhängare av ett relationellt, sociokulturellt perspektiv anser jag att den förstnämnda observationen av pedagogerna är mest givande. Om specialpedagogen observerar pedagogerna kan också lösningar i miljön hittas och förverkligas, precis som Persson (2007) förespråkar. Som specialpedagog önskar jag inte observera situationer som inte fungerar, som en arbetslagsledare uttryckte sig. Det är mer önskvärt att observera situationer som går bra, reflektera tillsammans med arbetslaget om vad det är som gör att just dessa situationer fungerar bra, och därefter försöka överföra de faktorerna till andra mindre fungerande situationer. Att observera barnet, som en respondent önskade, är möjligen ett kategoriskt försök att kompensera bristerna hos barnet för att finna korrigerande åtgärder, precis som Emanuelsson m.fl. (2001) beskriver som brukligt inom det kategoriska perspektivet.
Specialpedagogen som bollplank tar en arbetslagsledare upp. Hon beskriver enskild handledning och hur nöjd hon känner sig med det som forum. Hon tar också upp hennes önskan att specialpedagogen ska ge henne den ”rätta lösningen” men inser också att det är hon själv som sitter inne med den. Arbetslagsledaren tycks förstå att en specialpedagog inte är en person som kan ta fram ett magiskt trollspö, vifta med det, och vips är problemet löst. Även Kinge (2010) menar att ökad självinstinkt, vilket t.ex. enskild handledning kan hjälpa till med, leder till ökad fallenhet att förstå och hantera svåra situationer på ett konstruktivare sätt.
45
Några arbetslagsledare tog upp att de önskade specialpedagogiskt stöd i form av någon utifrån som kommer till arbetslaget för att diskutera pedagogiska dilemman eller förhållningssätt. De menade att för att undvika konflikter med kollegorna vore det lättare om någon utifrån kom för att diskutera vad de kallade ”laddade ämnen” i ett försök att ändra kollegor som har ett kränkande bemötande mot barn. Till viss del är det grupphandledning dessa två beskriver, även om syftet med handledning inte är, som dessa pedagoger ville, att peka ut någon som ”inte sköter sig”. Ingen av arbetslagsledarna hade deltagit eller hört talas om att specialpedagoger håller i grupphandledning. Tyvärr tror jag att handledningens genomslagskraft inte är så stor inom förskolan som man emellanåt önskar göra gällande under specialpedagogutbildningen. Enligt Gjems (1997) är målet för handledning att frigöra och utveckla kompetens i syfte att utveckla ett helhetsperspektiv på verksamheten. Genom handledning skapas förutsättningar för att reflektera, diskutera och medvetandegöra arbetslagets förhållningssätt och barnsyn (Normell, 2002). Det kan också bidra till fördjupad förståelse för relationens och bemötandets betydelse för såväl barnens, som pedagogernas och verksamhetens utveckling. Enligt Danielsson och Liljeroth (1996) finns ingenting som förändrar och påverkar handlandet på ett så väsentligt sätt som att bli medveten om vilka tankar som man styrs av. Om man vidgar medvetenheten hos pedagogerna utvecklar man förhållningssättet, menar författarna. Som blivande specialpedagog såg jag före den empiriska delen av denna studie därför grupphandledning som det främsta redskapet att försöka vidareutveckla förskolepedagogers förhållningssätt till såväl barn med problemskapande beteende som övriga barn. Denna åsikt vidhåller jag, men studiens respondenter önskade delvis andra saker, vilket givetvis måste beaktas.
En respondent ansåg att specialpedagoger exkluderar barnen från barngruppen eftersom hon går iväg med barnet och arbetar/tränar enskilt med vissa barn. Både det faktum att pedagogerna inte visste vad handledning var, eller vad en specialpedagog gör, känns oroväckande. Arbetslagsledarna tillhör ju förskolans spjutspets, om inte de har någon aning om vad en specialpedagog gör, är det mindre troligt att resterande personal på förskolan vet. Jag tror att vi specialpedagoger måste hitta ett forum för att bättre göra reklam för oss och vad vi kan erbjuda pedagoger och barn ute på förskolorna idag. Specialpedagoger måste promota sig själva mer. Vad kan specialpedagogen erbjuda? Vad är dess roll och funktion? Inom detta område har man nog inom skolans
46
värld ett försprång gentemot förskolan, eftersom man inom skolvärlden har en längre tradition av specialpedagoger och speciallärare. Dessutom är specialpedagoger vanligare förekommande inom skolan än inom förskolan. Att man i den undersökta kommunen bara har två specialpedagoger anställda att verka i förskolorna gör väl också sitt. Behovet att göra reklam för sig och sina tjänster är kanske inte så stort för dessa specialpedagoger, de är ständigt eftertraktade ändå. En arbetslagsledare talade just om bristen av specialpedagoger i kommunen, och önskade en fast tid per avdelning och vecka med specialpedagog. Ur mitt perspektiv låter det inte helt orimligt. Det är de ekonomiska ramarna som styr. Kanske är det så att om specialpedagoger bättre promotar och gör reklam för sina tjänster, möjliggör detta att ekonomiska beslutsfattare har lättare att förstå behovet av, samt finansierar fler, specialpedagoger till förskolorna.
47